aMedan dessa Deister med sina utläggningar ställde
sig i en bestämdt fiendtlig ställning till kristendo-
men, och derföre med rätta fingo erfara de lifligaste
motsägelser, försökte de så kallade Rationa!isterna
som ingalunda ville frisäga sig från kyrkan, en an-
aan utväg. De erkände väl också inga underbara
händelser i den heliga Skrift, och förklarade allt för
belt naturliga tillfälligheter, för verkningar af de
allmänna naturlagarna; men de sågo i dem inga
bedrägerier och nekade icke, att de till utseendet
anderbara handlingarna voro moraliskt otadeliga.
Dermed aftlädde de väl de underverken görande
männerna, en Mose, Christus, m. fl., den omedel-
bara gudomligheten, men lemnade dock deras mensk-
liga karakter oantastad, tillade dem ingen afsigt att
bidraga, och medgåfvo till och med det ädla i flera
bland deras bandlingar och sträfvanden.n
aEichhorn var den förste, som i sina räsonne-
menter öfver de Wolfenbättelska fragmenterna öp-
pet och utförligt utvecklade denna åsigt. Han ut-
gick från den grundsats, att antingen måste man
för sannt antaga det underbara uti alla fornfolks
heliga skrifter, eller också uti intet, således icke
beller uti Judarnas och de Kristnas religionsurkun-
der. Det var likväl förbundet med stora svårighe-
ter; ty icke sällan var innehållet i de läror, som
gifvits af de så kallade undergörande personerna
follkomligen oriktigt; och derjemte måste man vid
någon bestämd punkt i historien antaga den ome-
delbara gudomliga inflytelsens upphörande, emedan
vi alla äro öfverens derom, att nga under nu mera
ske. Eichhorn förklarar derföre alla i bibeln om-
nämnda underverk för naturliga, men derföre får
man icke för bedragare utropa de store män, som
frambragt så utomordentliga verkningar. Rättare är,
satt uppfatta de gamla urkunderna i deras egen tids
herrskard? ando. Denna, som ännu var helt och
hållet en barndomens anda, härledde allt förvånan-
de, betydelsefullt och nyttigt från högre väsendens
meillankomst; hon såg under öfverallt, der vi skulle
hafva sett en sakernas naturliga gång. Detta sätt,
att uppfatta sakerna, tillhörde icke blott fölket,
utan till och med de män, som utförde storverken,
trodde sjfvs, att de stodo under gudomens ome-
delbara inflytande. De voro således sjelfve de be-
dragne, icke bedragare. Så ansåg t. ex. Mose den
länge hysta tanken på sitt folks befrielse, hvilken han
aldrig kunde öfvergifva, såsom en gudomlig ingifvel-
se: drömmar och ovanliga naturfenomener, som
stärkte honom i hans öfvertygelse och gynnade utfö-
randet af bans plan, ansåg han som underbart bi-
träde af Gud. Detta förklaringssätt använder Eick
horn mindre ofta på nya Testamentet, men begagnar
det dock för speci-lla berätielser deri; så ser han
uti engla-uppenbarelserna coväntadt räddande till-
dragelser,, som, i den tidens bildspråk, kallades
englar.p
aDen berömde Doktor Paulus utsträckte detta na-
turliga förklaringssätt till hela den evangeliska be-
rättelsen i nya Testamentet. Dervid utgår han öf-
verallt från skilnaden mellan factum och omdöme.
Factvum kallar han det, asom, för de i en tilldra-
gelse deltagande personerna, var gifvet såsom yttre
eller inre erfarenhet; således hvad som verkligen
försiggick inom dem eller för deras ögon; omdöme
betyder äter det sätt, hvarpå de sjelfve, eller de
evangeliska berättarne, tydde denna erfarenhet, samt
bänförde honom till sin förmenta orsak, Men båda-
dera förblandas, enligt hans åsigt, så väl hos de
deltagande personerna, som hos Evangelisterna, ofta
så mycket, att de icke mer kunna göra skilnad dere-
mellan, samt att de lika så säkert tro på riktigheten
af sitt omdöme, att nämligen tilldragelsen är under-
bar, som de tro på sjelfva tilldragelsen. Har blir
det sålunda utläggarens uppgift, att bestämdt ser-
skilja dessa så olikartade beståndsdelar, samt utreda,
hvad som kan vara verkligt factum och hvad som
tillhör de deltagande personernas från hos dem herr-
skande föreställningar uppkomna omdömen, jemte
deras sätt att uppfatta saken. Derföre måste han
försätta sig helt och hållet på tidens ståndpunkt
och skall derjemte kunna supplera mycket genom
biomständigheter, som till och med berättaren förbi-
sett. Men åtskilliga facta, säger Paulus, hafva icke
ens berätlarena ansett såsom underbara och derföre
icke heller framställt dem såsom sådana; först en sed-
nare tid gjorde dem, genom oriktig utiäggning och
missförstånd, till dylika. Så har t. ex. underverket
ved Jesu gång på bafvet uppkommit genom oriktig
öfversättning; i grekiskan skall det beta: utmed
I afvet.n
eEnligt dessa grundsatser, försökte Paulus, att
ställa kela evangeliska berättelsen i ett fullständigt
bistoriskt sammanhang; genom sin förklaring af-
lägsnar han hvarje öfvernaturlig inverkan af gudom-
liga krafter och bevisar, så godt det vill gå, att alla
bändelser tillgått helt naturligt. Jesus är sålunda
för honom bott en ädel och vis man, och det, som
för hans tid tycktes vara ett underverk, var blott
verk af hans menniskekärlek, kunskaper och förmö-
genheter, af dessas naturliga verkan på dem, som
med förtroende kommo honom till möte, till och
med af en lycklig tillfällighet.
Vid denna utläggningsmethod måste förutsättas,
att de bibliska böckerna innefatta fullkomligt trogna
och kort efter tilldragelserna affattad? berättelser;
ty om man icke har en trogen och ursprunglig be-
rättelse för sig, så blir det omöjligt att urskilja
factum och omdöme från hvarandra, emedan berät-
telsen genom den muntliga traditionen kan hafva
blifvit så förändrad, att dess äkta form icke längre
kan igenkännas. Det som vi anse för factum, skulle
också kunna tillhöra den sednare sagans blotta om-
döme eller mening. Derföre antager också redan