aMedan dessa Deister med sina utläggningar ställde sig i en bestämdt fiendtlig ställning till kristendomen, och derföre med rätta fingo erfara de lifligaste motsägelser, försökte de så kallade Rationa!isterna som ingalunda ville frisäga sig från kyrkan, en anaan utväg. De erkände väl också inga underbara händelser i den heliga Skrift, och förklarade allt för belt naturliga tillfälligheter, för verkningar af de allmänna naturlagarna; men de sågo i dem inga bedrägerier och nekade icke, att de till utseendet anderbara handlingarna voro moraliskt otadeliga. Dermed aftlädde de väl de underverken görande männerna, en Mose, Christus, m. fl., den omedelbara gudomligheten, men lemnade dock deras menskliga karakter oantastad, tillade dem ingen afsigt att bidraga, och medgåfvo till och med det ädla i flera bland deras bandlingar och sträfvanden.n aEichhorn var den förste, som i sina räsonnementer öfver de Wolfenbättelska fragmenterna öppet och utförligt utvecklade denna åsigt. Han utgick från den grundsats, att antingen måste man för sannt antaga det underbara uti alla fornfolks heliga skrifter, eller också uti intet, således icke beller uti Judarnas och de Kristnas religionsurkunder. Det var likväl förbundet med stora svårigheter; ty icke sällan var innehållet i de läror, som gifvits af de så kallade undergörande personerna follkomligen oriktigt; och derjemte måste man vid någon bestämd punkt i historien antaga den omedelbara gudomliga inflytelsens upphörande, emedan vi alla äro öfverens derom, att nga under nu mera ske. Eichhorn förklarar derföre alla i bibeln omnämnda underverk för naturliga, men derföre får man icke för bedragare utropa de store män, som frambragt så utomordentliga verkningar. Rättare är, satt uppfatta de gamla urkunderna i deras egen tids herrskard? ando. Denna, som ännu var helt och hållet en barndomens anda, härledde allt förvånande, betydelsefullt och nyttigt från högre väsendens meillankomst; hon såg under öfverallt, der vi skulle hafva sett en sakernas naturliga gång. Detta sätt, att uppfatta sakerna, tillhörde icke blott fölket, utan till och med de män, som utförde storverken, trodde sjfvs, att de stodo under gudomens omedelbara inflytande. De voro således sjelfve de bedragne, icke bedragare. Så ansåg t. ex. Mose den länge hysta tanken på sitt folks befrielse, hvilken han aldrig kunde öfvergifva, såsom en gudomlig ingifvelse: drömmar och ovanliga naturfenomener, som stärkte honom i hans öfvertygelse och gynnade utförandet af bans plan, ansåg han som underbart biträde af Gud. Detta förklaringssätt använder Eick horn mindre ofta på nya Testamentet, men begagnar det dock för speci-lla berätielser deri; så ser han uti engla-uppenbarelserna coväntadt räddande tilldragelser,, som, i den tidens bildspråk, kallades englar.p aDen berömde Doktor Paulus utsträckte detta naturliga förklaringssätt till hela den evangeliska berättelsen i nya Testamentet. Dervid utgår han öfverallt från skilnaden mellan factum och omdöme. Factvum kallar han det, asom, för de i en tilldragelse deltagande personerna, var gifvet såsom yttre eller inre erfarenhet; således hvad som verkligen försiggick inom dem eller för deras ögon; omdöme betyder äter det sätt, hvarpå de sjelfve, eller de evangeliska berättarne, tydde denna erfarenhet, samt bänförde honom till sin förmenta orsak, Men bådadera förblandas, enligt hans åsigt, så väl hos de deltagande personerna, som hos Evangelisterna, ofta så mycket, att de icke mer kunna göra skilnad deremellan, samt att de lika så säkert tro på riktigheten af sitt omdöme, att nämligen tilldragelsen är underbar, som de tro på sjelfva tilldragelsen. Har blir det sålunda utläggarens uppgift, att bestämdt serskilja dessa så olikartade beståndsdelar, samt utreda, hvad som kan vara verkligt factum och hvad som tillhör de deltagande personernas från hos dem herrskande föreställningar uppkomna omdömen, jemte deras sätt att uppfatta saken. Derföre måste han försätta sig helt och hållet på tidens ståndpunkt och skall derjemte kunna supplera mycket genom biomständigheter, som till och med berättaren förbisett. Men åtskilliga facta, säger Paulus, hafva icke ens berätlarena ansett såsom underbara och derföre icke heller framställt dem såsom sådana; först en sednare tid gjorde dem, genom oriktig utiäggning och missförstånd, till dylika. Så har t. ex. underverket ved Jesu gång på bafvet uppkommit genom oriktig öfversättning; i grekiskan skall det beta: utmed I afvet.n eEnligt dessa grundsatser, försökte Paulus, att ställa kela evangeliska berättelsen i ett fullständigt bistoriskt sammanhang; genom sin förklaring aflägsnar han hvarje öfvernaturlig inverkan af gudomliga krafter och bevisar, så godt det vill gå, att alla bändelser tillgått helt naturligt. Jesus är sålunda för honom bott en ädel och vis man, och det, som för hans tid tycktes vara ett underverk, var blott verk af hans menniskekärlek, kunskaper och förmögenheter, af dessas naturliga verkan på dem, som med förtroende kommo honom till möte, till och med af en lycklig tillfällighet. Vid denna utläggningsmethod måste förutsättas, att de bibliska böckerna innefatta fullkomligt trogna och kort efter tilldragelserna affattad? berättelser; ty om man icke har en trogen och ursprunglig berättelse för sig, så blir det omöjligt att urskilja factum och omdöme från hvarandra, emedan berättelsen genom den muntliga traditionen kan hafva blifvit så förändrad, att dess äkta form icke längre kan igenkännas. Det som vi anse för factum, skulle också kunna tillhöra den sednare sagans blotta omdöme eller mening. Derföre antager också redan