och mycket mer har äfven bevisat nationens
upplysta klasser, att det onekligen finnes i vår
styrelse en princip, som måste bekämpas, så
vida den icke skall framkalla skadliga följder.
Åtskilliga personer bafva derföre äfven kommit
så långt i politisk upplysning, att de, med bän-
seende till dessa erfärenhets-rön, företagit sina
Storthingsval. Det duger ej längre, hvarken att
låta sakerna gå sin egen gång — ty det ena
partiet är fullkomligt bekant med sitt mål och
begagnar alla ändamålsenliga medel att uppnå
detsamma, hvaribland äfven det af makten an-
vända, att söka vinna de största talangerna för
sitt intresse — eller att affektera opartiskhet,
hvilken endast kan anses rätt använd der, hvar-
est man har att göra med filosofer eller åtmin-
stone med menniskor, hvilka icke ledas af de,
genom stridande tendenser i rörelse satta pas-
sionerma. Här finnes deremot en verklig ten-
dens, som bör, soma måste motarbetas. Här fin-
nes en frihet och rättfärdighet, som man bör
vaka öfver, en sparsamhet, som konseqvent bör
genomföras, en inre reform, som kraftfullt bör
befrämjas, om Norge skall gå framåt på välfär-
dens och hedrens bana; och det är, med afse-
ende på allt detta, som Storthingsvalen böra fö-
retagas.
I vårt land finnas få politici af profession, få
politiska författare, eller rika privatmän, som egna
sitt offentliga lif och sin tjenst samt hafva anledning
att göra allmänheten bekant med sina åsigter. Man
nödgas, åtminstone första gången en man väljes,
att så att säga, välja blindt, om icke just hvad
redlighet och arbetsduglighet beträffar, likväl i allt
som angår politiska principer. Följden deraf är,
dels att representanterna ingalunda alltid represen-
tera och verka föf sina valmäns åsigter, dels att
deras verksamhet på Thinget är utan hållning och
karakter, så väl af det skäl, att de måhända sjelfve
aldrig tänkt på politik innan de kommit på Stor-
thingsbänken, som af det ännu betänkligare, att de
gått in i lagstiftande församlingen utan att hafva
kännedom om de väljandes meningar och afsigter.
Deraf förklaras, att enskilde representanter vidtaga
det system, för hvilket det tillfälliga umgänge, hvari
de komma vid Thinget, gör dem mest intresserade;
deraf kommer äfven, att somlige bilda sig ett sy-
stem, som bäst passar för deras egna framtidsplaner,
och för hvilket hvarken deras egna begrepp, eller
deras kommittenters dem obekanta önskningar fram-
kalla några skrupler; deraf slutligen det fenomen,
att representanter på det ena Thinget efter det an-
dra varit valde för kommuner, som måste anses
hafva helt motsatta åsigter. Kommun och repre-
sentant hefva nemligen aldrig med hvarandra sam-
rådt om några politiska principer, och denne kunde
således alltid undskylla sig med, att han för det
specielia fallet icke kände sin kommuns mening,
att han handlat efter bästa öfverlygelse, Oo. s. v.;
en kappa, som man lätt inser är så vid, att både
egennytta, ärelystnad och okunnighet derunder
kunna skyla sig.
I somliga länder framställer man sig sjelf som
kandidat till den lagstiftande församlingen. Sådant
kan ej här i Norge på lång tid hvarken anses möj-
ligt eller önpskligt, såsom alldeles stridande mot
Norrmännens medfödda modesti och personliga an-
språkslöshet. Annorstädes brukar man dels efter,
dels före ett föregående prof-val fordra af aspiran-
ven hans politiska trosbekännelse: en åtgärd, hvil-
kens ändamålsenlighet är så klar, att den synes
tillräckligt rekommendera sig sjelf, så framt man
nog hos oss kunde förutsätta, att den ifrågavarande
personen vore nog frimodig att gifva och spinionen
mogen att tåla en sådan direkt förklaring. Skulle
någon af de män i kommunen, som äro mera be-
kante och hafva njutit offentligt förtroende, föreslå
ett sådant prof-yal och träffa de nödiga anstalterna
till dess utförande, bör man förmoda, att förslaget
hvarken skulle möta misskännande eller motvilja.
Man bör väl äfven hos oss begynna att inse, huru
ett lefvande intresse kan finnas för det politiska
lifvet, utan att de som hysa det tillika d ifvas af e-
gennyttiga och ärelystna afsigter; man bör väl
kunna fatta, att om ock någon kan hafva lust till
Storthings-kallet, är detta lika tillåtligt som lusten
till hvarje annan medborgerlig bedrift, och att
sjelfva lusten här, liksom vid andra tillfällen, gifver
anledning att hoppas en lyckligare verksamhet.
Att vi ofta välja män, hvilkas politiska grund-
satser vi icke känna, är, på grund af angifna skäl,
ett af sakernas natur härflytande ondt; men att vi
sända dem ifrån oss, utan att meddela dem våra
egna åsigter och önskningar, hvarigenom vi åtmin-
stone kunde underkasta dem ett moraliskt ansvar.
det är vår egen skull, sägom det rent ut, vår dum-
het, vår politiska flegmatiskhet, karakterslösket, eller
hvad man vill kalla det. Då vi välja representanter,
förklara vi väl icke oss sjelfva politiskt omyndige
(sjelfva bandlingen visar ju motsatsen!). Vi välja
dem visserligen ibland de insigtsfullaste; men de
må mera betraktas som kommunens organer, änj.
som valmännens förmän; ty de väljas alldeles icke
blott för deras insigters skull, utan äfven med hän-
seende till deras parlamentariska egenskaper, frimo-
dighet, talang, o. s. v., samt med betraktande af
deras borgerliga ställning. sjelfständighet, inflytelse,
m. m. Vi äro sjelfve likafullt förslagsberättigade;
och det ligger i sakens natur, att vi både hafva rätt
till och böra gifva våra ombud ett slags plan för det
arbete de, å våra vägnar. böra utföra. Den förstal!l