nade mot lIoretaget Ingenting varit att anmarka, ehuru sådant varit till det mesta öfverflö-j ndigt. Men nu kommer Biets egen uppfinning af det andra sättet. Detta kallas det försåtligak och lömska, då någon, ieke inom den theologiska vetenskapens, utan inom kyrkans, område uppträder inför de med vetenskapen obekante, theologiskt obildade, hvilka icke hafva hvarken den filosofiska eller filologiska underbyggnad, att de kunna i dessa ämnen vara domare. Detta vill med andra ord säga: Vi, bien, prelater, m. m., skulle icke anseit oss berättigade alt anmärka något mot införandet af Streuss sfora arbete inom det Svenska språkets gebiet, emedan det är affattadt i eny så lärd stil och utstyrdl med en så vidlyftig apparatus eriticus, att endast grundlärde theo-) loger kunna gifva sig in i dispyt derom och andra skulle tröttna vid att läsa det; ett sådanti. arbete säges stadna inom vetenskapens område. Men att återgifva precist samma saker i en mera populär och lättfattlig form, om äfven med iakt-7 tagande af alldeles samma plan, indelning och? uppställning, som i det stora arbetet; att på dett viset framlägga theologens satser och det huf-i vudsakliga af hans citationer och bevisning, sej deri ligger det egentligt brottsliga; då bar mani inträngt inom kyrkans territorivm, som icke på några vilkor bör tillåta, att församlingen sjelff får tänka i religiösa ämnen. Det är, som man ser, precist samma skäl, som låg till grund för det fordna förbudet för allmänheten att läsa bi-5 beln. Den värde räsonnören tyckes imedlertid ha glömt, att Doktor Martin Luther, hvars protestantism sedan blifvit upptagen äfven i Sverge,l just var en sådan der förarglig person, som hörde till den andra af de här ofvan uppräknade klasserna, då han predikade sina för den tiden så djerfva läror för folket, och således ansåg icke blott kyrkofäderna, utan äfven al! mänheten ega någon rätt, att genom undersökning af skrifterna kereda sig en föreningspunkt mel-l lan dogmerna och förnuftet. Han har äfven glömt, att efter det här citerade sättet att rä-j sonnera, så skulle all kyrkohistoria beläggas med landsflykt, så vida som den ens redogjorde i en för mängden fattlig stil för de serskilda sekters läror, hvilka i något afseende skilja sig från hvad den rådande kyrkan befaller folket att tro. Han har slutligen alldeles misstagit sig om, att den svenska lagstiftningen kan hafva rågot med eni sådan historisk framställning (och bearbetaren af Strauss bar uttryckligen förklarat, att hans syn-i punkt endast är sådan) att skaffa, och tillfället,) att visa detta sistnämnda, lärev icke uteblifva. VY RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. —En ung man, som denna morgon med kullbåt ankom från Kungsholms-landet till staden,å, uppreste sig hastigt i båten, då denna passerade Strömsborg och hoppade i sjelfva strömfåran. Hanti uppkom snart red hufvudet, och lirer då ångrati sitt företag, emedan han ropade på hjeip; och eni; liten rask gosse. som stod och redde garn vid stran-4 den, begaf sig ut för att söka uppehålla honom tillj dess båtar kunnai hinna utläggas ; men mannen sjönk? innan hjelpen kunde ankomma och bortfördes afij strömmen. Det är oss ej ännu bekant, hvem deni! drunknade var. i — Ett spädt gossebarn fanns förliden Måndag: liggande i förstugan till huset N:o 69 vid Vester-I långgatan. Det var höljdt i en trasig barnskjortaj med lärftsblöja, mantel af grof buldan, grönoch! biårandig yllelinda, en söndrig mössa och ett par: trasiga halsdukar, och på detsamma var fästad eni. Japp med påskrift, att det var födt den 28 Juli ochh egde namnet Otto Edvard. — Den uti sistl. Måndagsblad omnämnde borgersman, som under badning drunknat vid Skinnrarviksbergen, var Snickarmästaren Aman. Han upptogs i går ce. m. ur sjön derstädes och hemnfördes till sin bostad vid öfra Badstugugatan å Söder. — En vid Sjidermalmstorg boende hattmakare hade för några dsgar sedan utanför sin verkstad utsatt ett pressjern för att afkylas. Han hade icke välj ingått åter i huset förrän han genom fönstret upptäckte en hamnbuse derutanför, som såg sig omkring I och då han icke varseblef någon, gick fram till press-Å jernet, grep hastigt till, och så fort görligt var fördel det under tröjan. Fröjden öfver kapet blef likvälj ej långvarig; jernet släpptes, och de långa fingrarne voro svårt straffade. Hattmakaren gick ut och badi. honom skämtsamt taga med sig sitt byte; men hanst hastiga aflägsnande besannade den gamla satsen, att ; brändt barn skyr eldenn. ; — På resan emellan Norrköping oeh Stock-Y holm med ångfartyget Cometen förliden Onsdag hände sig, vid Oxelsösund, att en båt med 2:ne personer, som skulle lägga till vid fartyget, blef, genomij den ena i båten befintliga personens oförsigtighet, kullstjelpt, hvarvid likväl den ena personen hade neg rådighet att hala sig upp på båtkölen. Den an-P dre karlen, en äldre man, sökte att, medelst simmande, hålla sig uppe, tilldess den från fartyget i ögonblicket af olyckshändelsen utsända båten hann rädda honom; han hade då varit under vattnet 4 å 51: gånger. Allmänheten borde, med anledning af så väl denna som dea nyligen under en passage till Upsala timade olyckshändelsen med en betjent, som skulle lögga till ett ångartyg. väckas till mera försigtighet vid båtars läggande till fartyget. ——Lttm STRÄNGT STRAFF FÖR BRIsTANDE RÄTTSBEGREPP. ; Då den tillåtna bränvinsbrännings-terminen sist, Nyår gick till ända och all redskap skulle hos ve-k derbörande anmälas till förseglirg, råkade en bonde i Calmar län, vid nama Oia Jonsson i Wärnaby, att behålla sin bränvinsredskap hemma några degar utöfver tiden. Bonden tyckte väl att det icke kunde vara så farligt, men en vacker dag infann sig Länsman och lade vantarne på bränvinspannan med både hatt och allt. Länsman läste ir redskanen uti