skick lemnar författaren, på snart sagdt hvar
,sida, bevisen för den sats vi ofvanföre framställt,
att England är en aristokratisk republik snarare:
än en monarki, och att det styres helt och hål-:
let i de allrådande privilegiernas intresse. Verk-:
ningarne af ett sådant system på det egentliga
folkets belägenhet och äfven på dess politiska
begrepp, blottar författaren utan skonsamhet.
Under det att våra riksdagsmän häraf kunna
inhemta huru det icke bör vara beskaffadt i ett
välbestäldt samhälle, äro vi öfvertygade att de
icke heller skola låta missleda sig af författarens
invektiver emot det sednaste KonstitutionsUt-
skottet och emot en genom nationens verkliga
majoritet kontrollerad ministerialstyrelse. Hvad!
han sagt om ett förfeladt representationssätt i
Frankrike cch England, om den ficke kontrolle-
rade ministerialstyrelsen i det förra landet och
den af aristokratien helt och hållet beroende mi-
nisterialstyrelsen i det sednare, bör vara nog,
för att visa behofvet af ett bältre system i
hegge dessa hänseenden hos oss, och af nödvän-
digheten att icke, till följd af hans förespeglin-
gar eller andras, försumma det nu öppnade till-
fället att åt vårt fädernesland förskaffa dessa
fördelar.
D:r Reuterdahls i Lunds litterära tidning in-
förda anmälan af ifrågavarande skrift gör ej an-
språk på att vara någon recension, utan en sam-
ling betraktelser,, till hvilka Dokiorn kom-
mit under läsningen af densamma. Det är en
rörande predikan emot nyhetsraseriet, folksuve-
räniteten, emancipationsbegäret, m. m., hvari o-
viljan för allt inrymmande af något offentligt
lif åt det egentliga folket icke gör sig serdeles
besvär att dölja sig. Uuader dessa fromma ut-
gjutelser har He Duktorn, med en märkvärdig
, naivetet, låtit undfalla sig några åsigter öfver
.allmogens statsmannaskicklighet, hvilka, om de
skulle delas af Ven. CGlerus i öfrigt, jemte hier-
arkien och aristokratien öfver hufvud, kunde på
ett eget vis förklara orsaken till den ömhet, som
vederbörande låta påskina för bibehållandet af
; Bondeståndets gamla representationssätt. Detär
bekant huru man som skäl för detta represen-
tationssätts inskränkning till skatte- och krono-
I bönderna och i allmänhet till de minst upply-
sta bland allmogen, alltid andragit att Bonde-
I ståndet derigenom införde ett element af sundt
och oförvilladt förstånd vid öfverläggningarne
om de offentliga angelägenheterna. Se här D:r
Reulerdahls teckning af detta förstånd — det!
tycks som om han dervid erinrat sig 1834 års
riksdag, de granna memoria!erna, de svarta frac-
karne, och den beryktade reservationsscenen i
anledning af tryckfrihetsfrågan: Tag från vår
bonde hans nationalspråk och hans nationaltröja
ach hans national-sysselsättningar och gör he-
nom till statsman; han är nedsatt och icke upp-
phöjd; han är ett rof för en förslagenhet, en
list, en förförelse, som han icke kan mota, än
mindre öfvervinna; han är, egentligen att tala,
tullkomligen tillintetgjord, han har unphört att
vara hvad som hittills både förtjent och er-!
phållit (?) så mycken aktning; han har upp-
hört att vara något af det vackraste man på
jorden kan vara; han har upphört att vara
nEvensk bonde.n -— Vid läsningen af denna upp-
byggliga skildring skulle vi tro att största delen
af Bondeståndets ledamöter från sistförflutne riks-
dag kunde säga med Baron L. Boye: Gud ske
lof! Wi blifve klokare med hvar dag! Vid
sista riksdagen infunno vi oss med föresats att
Ståndet skulle blifva något annat än det var vid
den nästföregående, att vi skulle blifva rigtiga
bönder. Vi uppträdde icke i svarta frackar ut-
an i vår vanliga drägt; vi talade vårt eget språk
och hvarken hofvets, prelaternes eller herrarnes;
vi aktade oss, det bästa vi förmådde, att blifva
rof för förslagenheten, listen och förförelsen.
Och se! denna gången blefvo vi ej tillintetgjorda.
Vi blefvo, hvad vi alitid bordt vara, Svenska
bönder, och vi erhöllo mer aktning, än som nå-
gonsin förut varit vårt Stånd beskård sedan alls-
härjartingens tid. Man tyckte att vi redde oss
godt, och ändå var det med statsmannavärf, som
vi voro sysselsatta. Men vi gjordes icke nu till
statsmän af andra. Högvördige Doktorn har
rätt; vi skola lägga hans predikan på bjertat;
vi skola blifva lika goda bönder nästa gång som
sist, och taga oss till vara för att af andra låta
göra oss till något, såsom det skedde vid 1834
års riksdag.
Vi äro nästan öfvertygade, att allmogen skall
tänka någonting dylikt, i anledning af Doktorns
politiska predikan. Men vi äro fullkomligt för-
vissade, att Doktorn icke åsyftat någon så be-
skaffad tillämpning deraf; likasom att författaren
till Sällbeten af en ministerialstyrelse icke vän-
tat del slags nytta af sitt opus, som vi i det
föregående visat att man bör kunna hemta der-
ur. Men det förhåller sig med utdömde syste-
mer, som med utdömda byggnader; vär det en
gång kommit derhän att de luta objelpligt, så
tjenar hvarje påbyggnad bott att föröka den:
tyngd, som redan är dem öfvermäktig.
;
2
j
REVY AF TIDNINGA RNE.
Svenska Biet har i dag begynt att, under sin
vises egid, söka operera på sinnena, till förmån
för den juridiska förföljelsen emot det nyss ut-)
komna arbete: Strauss och Evangelirna. Pla-)
nen är icke så illa uttänkt, men man kan der-
om begagna Schillers bekanta uttryck: skadal.
att spetsen blef så fin, att den gick fv. Denna.
plan består deruti, att söka uppställa en skilnad