der den mängd af taflor, som betäckte dem, i
från taklisten ned till golfvet. Häribland fun
nos unga, blonda hufvud knapt utkastade, leen
de med jäppar röda som 10sen; halfnakna barr
på en stol, som kastade sina små armar kring
en stor hunds hals som visade lust att försvara
dem; långre bort kärleksgudar, herdar, täta bo
sker, myrtenkransar och turturdufvor täck
målade; utkast till små savojarder med sina mur
meldjur och der2s mödrar som omfamnade dem
alltför få akademiska taflor, men en mängd kro-
kier; här och der såg man öppna portföljer, nå.
gra urhiekta, rosenfärgade band, några blom.
sterstycken och vackra attributer målade af Char
din samt ruiner af Robert. I ett hörn såg mar
en vacker byst af Marie Antoinette och de
bredevid en medaljong af Gläck.
Den unga flickan, som knappt hemtat si;
från sin öfverraskning, förde ännu sina blicka
omkring rummet. hvars oordning hade någon
ting angenämt, då hon i en fönsternisch trodd
sig igenkänna vissa bekanta. älskade drag i et
der hängande fruntimmersporträtt. En lemnin
af skönhet, troligen undergräfd af sorgen, ga
detta hufvud ett uttryck af ljuf och försakand
melankoli; hennes hopknäppta händer höllo ej
rosenkrans; ögat var fuktadt af tårar, likson
Rubens helgon.
Min morb ropade Pulcherie och sprang me
utbredda armar fram till taflan. I detta ögon
blick å:erkom Greuze; han nalkades flickan, son
ännu stod der med ögonen fästade på porträttet
han såg en stund forskande på henne, derefte
tryckte han henne hastigt och glädjedrucken
sina armar och betäckte henne med kyssar.
Pu!cherie! Pulchriel ropade han. Det va
honom omöjligt stt säga något mer; tusende o
lika känslor stridde i hans själ; han var på e
gång glad och sorgsen: han tänkte på lyekan at
hafva återfunvit henne och på den fara som ho
att henne; derefter kastade han sig på knä fram
för en gravyr, föreställande Christus med eng
larne, af Lebrun., i