der den mängd af taflor, som betäckte dem, i från taklisten ned till golfvet. Häribland fun nos unga, blonda hufvud knapt utkastade, leen de med jäppar röda som 10sen; halfnakna barr på en stol, som kastade sina små armar kring en stor hunds hals som visade lust att försvara dem; långre bort kärleksgudar, herdar, täta bo sker, myrtenkransar och turturdufvor täck målade; utkast till små savojarder med sina mur meldjur och der2s mödrar som omfamnade dem alltför få akademiska taflor, men en mängd krokier; här och der såg man öppna portföljer, nå. gra urhiekta, rosenfärgade band, några blom. sterstycken och vackra attributer målade af Char din samt ruiner af Robert. I ett hörn såg mar en vacker byst af Marie Antoinette och de bredevid en medaljong af Gläck. Den unga flickan, som knappt hemtat si; från sin öfverraskning, förde ännu sina blicka omkring rummet. hvars oordning hade någon ting angenämt, då hon i en fönsternisch trodd sig igenkänna vissa bekanta. älskade drag i et der hängande fruntimmersporträtt. En lemnin af skönhet, troligen undergräfd af sorgen, ga detta hufvud ett uttryck af ljuf och försakand melankoli; hennes hopknäppta händer höllo ej rosenkrans; ögat var fuktadt af tårar, likson Rubens helgon. Min morb ropade Pulcherie och sprang me utbredda armar fram till taflan. I detta ögon blick å:erkom Greuze; han nalkades flickan, son ännu stod der med ögonen fästade på porträttet han såg en stund forskande på henne, derefte tryckte han henne hastigt och glädjedrucken sina armar och betäckte henne med kyssar. Pu!cherie! Pulchriel ropade han. Det va honom omöjligt stt säga något mer; tusende o lika känslor stridde i hans själ; han var på e gång glad och sorgsen: han tänkte på lyekan at hafva återfunvit henne och på den fara som ho att henne; derefter kastade han sig på knä fram för en gravyr, föreställande Christus med eng larne, af Lebrun., i