och framställt det som sådant; vi skola likale-
des tro det, sådant det af dem berättas., På
denna ståndpunkt stå de så kallade Orthodox3a
och Supranaturalisterne, hvilka likväl ofta nog
medvetslöst öfvermannas af förnuftet och taga
sin tiliflykt till andra förklaringsförsök.
Dessa olika utläggningssätt förekomma mer
eller mivdre hos alla religioners bekännare, nam-
neligen dock hos forn-Grekerna, Hebräerna och
de kristna. Detta torde tydligen inses af föl-
jande historiska öfversigt, hvilken vi här gifva,
för att anvisa vårt system, det fördomsfritt my-
thiska, sin plats jemte de öfriga, så väl hvad
dess historiska upprinnelse och utbildning som
dess inre sanning vidkommer. Detta är så myc-
ket nödvändigare, som det, från flera håll, fått
vidkännas de lifligaste motsägelser.
SKILJAKTIGA UTLÄGGNINGAR HOS GREKER,
HEBRÄER OCH KRISTNA KYRKOFÄDER.
Forn-Grekerna hade väl inga heliga religions-
urkunder i den mening, som kristna och Judar,
men ägde likväl en gammal, rikhaltig gudasaga,
som dels i vidlyftiga sånger, såsom Homeros
och Hesiodos, dels i mundtlig tradition, öfver-
gick til! de sednare generationerna, ända från
den barnsliga öfvertrons tid. Denna saga för-
klarades på mångfaldiga sätt, när folkets fram-
skridna bildniog icke löngre kunde förlika sig
dermed. Ailvarsamme verldsvise sågo deri an-
tingen blott en allegorisk omklädnad kring mo-
raliska sanningar, eller ock förklarade de vred-
gade gudars väldiga strider såsom symboler af
kampen riellan jäsande naturkrafter, hvilkas en-
het för dem var det gudomliga. Båda förkla-
ringssätten bibehöllo väl ett gudomligt innehåll,
en gudomlig kärna, men upphäfde det egentli-
gen historiska (andra sättet, se ofvan).
Andra, förnämligast massan af de ytligare bil-
dade, förinådde icke finna det ringaste gudom-
ligt i de sa sagor, utan ansågo berättelserna som
verklig. eburu rent mensklig, historia om hjeltar
och envåldsherrskare, som, genom ärofulla be-
drifter m. m. förvärfvat eller tilltvungit sig gu-
domlig dyrkan (fredje sättet). — Ännu andra
gingo så lingt, att de förklarade alla dessa hi-
storier fer fabler, hvilka i gamla tider hopspun-
nits, för att kufva den råa massan och tvinga
henne till lydnad för de nygrundade staternas
lagar (första sättet).
Hebräerna egde, som vi veta, uti Gamla, Te-
stament.! heliga religionsböcker, hvilka de icke
kunde utlägga med samma frihet som Grekerna
sina gamla sånger och muntliga traditioner. Ett
bland buvudskälen var redan det, att dessa he-
liga böcker framställde dem såsom Guds utvalda
folk, ett företräde, på hvilket de, uti sin afsön-
dring från den öfriga verlden, fast och orubb-
ligt trodde. Likväl utvecklade sig äfven hos
dem ett bemödande, att, genom allegorisk ut-
läggning, undanrödja der förekommande stöte-
stenar: detta skedde redan i Palästina, ända från
den tid, som följde omedelbart efter fångenska-
pen. I större skala och sammanhang utbildades
dock detta utläggningssätt i Alexandria, förnäm-
ligast af den lärde Philo. Denne utstakade en
noggrann skillnad mellan ett bokstafligt och
sdjuparc förstånd af de heliga skrifterna; lät
väl, till större delen, båda bestå utmed hvar-
andra, men lemnade dock ofta den bokstafliga
meningen ur sigte och ansåg berättelsen blott
som en bildlig fiamställning, utan att tro på
den historiska sanningen. Detta gjorde han för-
nämligast vid de berättelser, som tycktes honom
Gud ovärdiga eller eljest innehöllo motsägelser.
Så säger han t. ex. om skapelsens fullbordan på
sex dagar: Det är högst enfaldigt att tro, det
verlden skapats på sex dagar eller på någon be-
stämd til i allmänhet. Om Evas skapande af
Adams refben heter det: Detta är fabelaktigt:;
ty hur skulle någon kunna antaga, atten qvin-
na eller menniska i allmänhet kunnat formas al
en mans trefben?
Denna method att allegoriskt förklara Gamla
Testamesztet tillegnade sig också nästan alla krist-
na utläggare i de första århurdradena; bäst ut-
bildades den af den lärde Origenes. Han förme-
nade, att Skriften skulle förstås på trefaldig!
sätt: i bokstaflig, moralisk och mythisk mening
På de flesta ställen låter han alla tre gälla; mexv
ofta nedsätter han ganska mycket bokstafs-för-
ståndet, såsom t. ex. när han säger: aden Heli-
ga Skrift vill icke berätta oss gamla slagdängor.
utan meddelar lefnadsreglor, eller: den blot
bokstafliza uppfattningen skulle ofta lända til
förderf för kristendomen. Ofta lemnar han bok-
stafsmeningen helt och hållet ur sigte, isynner-
het vil sådana ställen, der högst anstötliga sa-
ker berättas om män, för hvilka Gud skall haf-
Ar rr rr rer eeereresorN—— ————S—E———-—-———-——-—-—---