och framställt det som sådant; vi skola likaledes tro det, sådant det af dem berättas., På denna ståndpunkt stå de så kallade Orthodox3a och Supranaturalisterne, hvilka likväl ofta nog medvetslöst öfvermannas af förnuftet och taga sin tiliflykt till andra förklaringsförsök. Dessa olika utläggningssätt förekomma mer eller mivdre hos alla religioners bekännare, namneligen dock hos forn-Grekerna, Hebräerna och de kristna. Detta torde tydligen inses af följande historiska öfversigt, hvilken vi här gifva, för att anvisa vårt system, det fördomsfritt mythiska, sin plats jemte de öfriga, så väl hvad dess historiska upprinnelse och utbildning som dess inre sanning vidkommer. Detta är så mycket nödvändigare, som det, från flera håll, fått vidkännas de lifligaste motsägelser. SKILJAKTIGA UTLÄGGNINGAR HOS GREKER, HEBRÄER OCH KRISTNA KYRKOFÄDER. Forn-Grekerna hade väl inga heliga religionsurkunder i den mening, som kristna och Judar, men ägde likväl en gammal, rikhaltig gudasaga, som dels i vidlyftiga sånger, såsom Homeros och Hesiodos, dels i mundtlig tradition, öfvergick til! de sednare generationerna, ända från den barnsliga öfvertrons tid. Denna saga förklarades på mångfaldiga sätt, när folkets framskridna bildniog icke löngre kunde förlika sig dermed. Ailvarsamme verldsvise sågo deri antingen blott en allegorisk omklädnad kring moraliska sanningar, eller ock förklarade de vredgade gudars väldiga strider såsom symboler af kampen riellan jäsande naturkrafter, hvilkas enhet för dem var det gudomliga. Båda förklaringssätten bibehöllo väl ett gudomligt innehåll, en gudomlig kärna, men upphäfde det egentligen historiska (andra sättet, se ofvan). Andra, förnämligast massan af de ytligare bildade, förinådde icke finna det ringaste gudomligt i de sa sagor, utan ansågo berättelserna som verklig. eburu rent mensklig, historia om hjeltar och envåldsherrskare, som, genom ärofulla bedrifter m. m. förvärfvat eller tilltvungit sig gudomlig dyrkan (fredje sättet). — Ännu andra gingo så lingt, att de förklarade alla dessa historier fer fabler, hvilka i gamla tider hopspunnits, för att kufva den råa massan och tvinga henne till lydnad för de nygrundade staternas lagar (första sättet). Hebräerna egde, som vi veta, uti Gamla, Testament.! heliga religionsböcker, hvilka de icke kunde utlägga med samma frihet som Grekerna sina gamla sånger och muntliga traditioner. Ett bland buvudskälen var redan det, att dessa heliga böcker framställde dem såsom Guds utvalda folk, ett företräde, på hvilket de, uti sin afsöndring från den öfriga verlden, fast och orubbligt trodde. Likväl utvecklade sig äfven hos dem ett bemödande, att, genom allegorisk utläggning, undanrödja der förekommande stötestenar: detta skedde redan i Palästina, ända från den tid, som följde omedelbart efter fångenskapen. I större skala och sammanhang utbildades dock detta utläggningssätt i Alexandria, förnämligast af den lärde Philo. Denne utstakade en noggrann skillnad mellan ett bokstafligt och sdjuparc förstånd af de heliga skrifterna; lät väl, till större delen, båda bestå utmed hvarandra, men lemnade dock ofta den bokstafliga meningen ur sigte och ansåg berättelsen blott som en bildlig fiamställning, utan att tro på den historiska sanningen. Detta gjorde han förnämligast vid de berättelser, som tycktes honom Gud ovärdiga eller eljest innehöllo motsägelser. Så säger han t. ex. om skapelsens fullbordan på sex dagar: Det är högst enfaldigt att tro, det verlden skapats på sex dagar eller på någon bestämd til i allmänhet. Om Evas skapande af Adams refben heter det: Detta är fabelaktigt:; ty hur skulle någon kunna antaga, atten qvinna eller menniska i allmänhet kunnat formas al en mans trefben? Denna method att allegoriskt förklara Gamla Testamesztet tillegnade sig också nästan alla kristna utläggare i de första århurdradena; bäst utbildades den af den lärde Origenes. Han förmenade, att Skriften skulle förstås på trefaldig! sätt: i bokstaflig, moralisk och mythisk mening På de flesta ställen låter han alla tre gälla; mexv ofta nedsätter han ganska mycket bokstafs-förståndet, såsom t. ex. när han säger: aden Heliga Skrift vill icke berätta oss gamla slagdängor. utan meddelar lefnadsreglor, eller: den blot bokstafliza uppfattningen skulle ofta lända til förderf för kristendomen. Ofta lemnar han bokstafsmeningen helt och hållet ur sigte, isynnerhet vil sådana ställen, der högst anstötliga saker berättas om män, för hvilka Gud skall hafAr rr rr rer eeereresorN—— ————S—E———-—-———-——-—-—--