ÖV ljus utsläckas ännu långt före själens! — Med stum förfäran stirrade hon på den allt svagare och svagare flämtande lågan — omsider slocknade den alldeles, och hon var nu insvept i ett ogenomträngligt mörker, ensam, osedd, ohörd, utan räddning i sin djupa, underjordiska graf! — ter flög hon upp för trappan. Hon kunde beräkna af ljusets längd, att dagen deruppe måtte vara i annalkande. Hon bultade på luckan, ropade, skrek, tills hennes stämma bortdog i ett hest och ängsligt flämtande. Ingen svarade, ingen hörde henne. Hon bad igen till Gud om en snar och barmhertig upplösning; raglade ned utför trappan i den mörka grafven, insvepte sitt hufvud i plaiden, lade sig ned, och stödde det mot muren, väntande på dödens barmhertighet. Utmattad af ansträngning och förfårande tankar, inslumrade hon: dödens broder, den smärtorna stillande sömnen, hörde först hennes bön och upptog henne i sin döfvande famn. Huru länge hon förblef i denna lyckliga medvetslöshet, var hon väl icke sjelf i stånd att siga, men kort hade den icke varit; ty då hon vaknade, infunno sig tvenne nya.plågoandar: hungern och törsten. Då stormade in på hennes arma själ allt det förskräckliga, hon någonsin hade hört om lefvande begrafna: huru de med glupska tänder skulle ha rifvit köttet af sina egna armar, insugit sin egen blod, och sålunda under fördubblade smärtor förlängt en gruflig tillvarelse, huru de hade rännt handen i halsen för att qväfva sig sjelfva, eller sökt att krossa hufvudskålen mot kistan. Drifven af en outsäglig ångest, sprang hon upp, for omkring i trånga hvalfvet, stötte mot skrinet, for åter upp till falluckan, och skrek så länge, tills rösten qväfdes i hennes bröst och hon vänmäktig) dignade ned på trappstegen. . . Änvnu ingen räddning. — Hon bad icke längre om lifvet, det ansåg hon nu förloradt; icke heller om döden, den ansåg hon nu:som säker, men om sinneslugn att gå den med kristlig förberedelse saligen till möte. Långsamt kröp hon ned i den håla, som hon aldrig mera tänkte att lemna, satte sig på det nedersta steget och lutade sig tillbaka mot det nästföljande; genomgick i tankarne sitt korta lif, afbad i ödmjukhet kända och okända synder och öfverlemnade sin själ åt Gud Faders nåd och Sonens