ÖV
ljus utsläckas ännu långt före själens! — Med stum
förfäran stirrade hon på den allt svagare och sva-
gare flämtande lågan — omsider slocknade den all-
deles, och hon var nu insvept i ett ogenomträngligt
mörker, ensam, osedd, ohörd, utan räddning i sin
djupa, underjordiska graf! —
ter flög hon upp för trappan. Hon kunde be-
räkna af ljusets längd, att dagen deruppe måtte va-
ra i annalkande. Hon bultade på luckan, ropade,
skrek, tills hennes stämma bortdog i ett hest och
ängsligt flämtande. Ingen svarade, ingen hörde henne.
Hon bad igen till Gud om en snar och barmher-
tig upplösning; raglade ned utför trappan i den mör-
ka grafven, insvepte sitt hufvud i plaiden, lade sig
ned, och stödde det mot muren, väntande på dödens
barmhertighet. Utmattad af ansträngning och förfå-
rande tankar, inslumrade hon: dödens broder, den
smärtorna stillande sömnen, hörde först hennes bön
och upptog henne i sin döfvande famn.
Huru länge hon förblef i denna lyckliga medvets-
löshet, var hon väl icke sjelf i stånd att siga, men
kort hade den icke varit; ty då hon vaknade, in-
funno sig tvenne nya.plågoandar: hungern och tör-
sten. Då stormade in på hennes arma själ allt det
förskräckliga, hon någonsin hade hört om lefvande
begrafna: huru de med glupska tänder skulle ha rif-
vit köttet af sina egna armar, insugit sin egen blod,
och sålunda under fördubblade smärtor förlängt
en gruflig tillvarelse, huru de hade rännt handen i
halsen för att qväfva sig sjelfva, eller sökt att kros-
sa hufvudskålen mot kistan. Drifven af en outsäg-
lig ångest, sprang hon upp, for omkring i trånga
hvalfvet, stötte mot skrinet, for åter upp till fal-
luckan, och skrek så länge, tills rösten qväfdes i
hennes bröst och hon vänmäktig) dignade ned på
trappstegen. . .
Änvnu ingen räddning. — Hon bad icke längre
om lifvet, det ansåg hon nu förloradt; icke heller
om döden, den ansåg hon nu:som säker, men om
sinneslugn att gå den med kristlig förberedelse sa-
ligen till möte. Långsamt kröp hon ned i den hå-
la, som hon aldrig mera tänkte att lemna, satte sig
på det nedersta steget och lutade sig tillbaka mot
det nästföljande; genomgick i tankarne sitt korta
lif, afbad i ödmjukhet kända och okända synder och
öfverlemnade sin själ åt Gud Faders nåd och Sonens