afhjelpa medelst landtbruksskolor. Utan att ingå i någon undersökning om huruvida detta medel verkligen är det enda eller bästa, måste man dock medgifva, att det är bättre än intet, samt att, sedan det nu en gång blifvit af statsmakterna adopteradt, dess riktiga tillämpning är af mycken vigt, och med godt skäl kan göras till föremål för den offentliga diskussionen. Afdetta skäl meddela vi här en till Redaktionen insänd uppsats angående landtbruksskolors organisation, enär vi gilla den deri uttryckta hufvudgrundsats, att blott ett institut för den teoretiska eller vetenskapliga bildningen i landtbruket är nödigt och möjligt. Hvad detaljerna angår, kunna de väl förefalla mindre intressanta för dem, som ej tillhöra yrket, och torde äfven bland dessa möta ett och annat inkast; men vi hafva ansett dem nödvändiga för fullständigheten af insändarens förslag och derföre ingenting uteslutit: Landthushållningen har genom populationens stigande så småningom öfvergått från extensiv till intensiv, hvarigenom den, i förening med ökad upplysning, nu vunnit det intresse, att läroverk organiseras till spridande af högre kunskaper deruti. Angeläget är, att de medel Riksens Ständer dertill anslagit, så användas, att de medföra verklig nyrta. Svenska Jandtbrukarne äro i allmänhet Empirister. Förträfflige på det ställe, vid hvars egenheter de äro vane, finna de sig på ett annat under andra förhållanden osäkre i sina företag och göra ofta misstag och. förluster. Detta är orsaken till det allmänna yttrande: att hvad som duger på en ort, ej är passande för en annan; hvilket är en sanning, men hvaraf man dragit den grundfalska slutsatsen, att en vetenskapligt studerad landtbrukare ej kan sköta landtbruk af olika beskaffenhet på olika orter. Ingen vetenskap liknar så mycket landtbruket som läkarekonsten, i anseende till de förhållanden, hvari man kommer vid praktisk tillämpning af vetandet; och månne ej en läkare, som studerat i Lund, lika väl sköter en sjuk Wermlänning eller Lapp, som han sköter en Skåning, ehuru desse personers lefnadsvanor och födoämnen äro olika? Jo visserligen, om han genom vetenskapliga studier och praktik äger grundliga kunskaper och har utbildat sitt omdöme till säkert iakttagande af klimatets olika inflytande och de olika patienternes kroppskonstitution m. m. Om förutnämnde slutsats icke vors sann, skulle ett Institut vara beböfligt för hvarje härad, ja hvarje socken, och antalet blifva otillräckligt. Man har åtnöjt sig med att söka erhå!la ett inom hvarje provins, hvilket torde vara rätt, om de biott organiseras till Rättareskolor, men då det synes vara meningen, att. om möjligt, vid dem alla tillvägabringa vetenskaplig undervisning, torde, förr än detta sker, den frågan böra besvaras: Hvar erhållas vetenskapligt studerade, prastitkt duglige, fördomsfrie lärare och föreståndare till så många institut? Hvar fås pengar till institutens organisation och underhåll? samt slutligen: är det behöfligt, att för kanske 30 elever, som inom hela riket årligen studera landtbruket vetenskapligt, inrätta mer än ett så dyrt läroverk ? Som theori är hufvudsakliga bristen hos landtbrukaren, hafva nuvarande Institut hufvudsakligen blifvit organiserade i theoretisk anda. Det är dock ej de gamla, som skola genomgå kursen vid Instituten? Med bruken vid sin gård äro de vane, hafva med iakttagande af desse samlat pengar Och äro oftast obenägne för genomgripande förbättringar, som ingen kan förtycka dem. Bosatte yngre landibru kare torde blott på kortare tid lemna familj och affärer för att besöka Institutet. Desse vilja derifrån hafva utiärde rättare och kunna hafva nytta af dem. Det är för de ännu ej bosatte yngre män, hvilka egna sig till landtbrukare, som Institut böra organiseras, och genom dem spridas sedan de läror, som der inhemtas, till de bosatte. Om nu vid Instituten undervisning lemnas endast i theorien, blifva de elever, som utgå derifrån och ej praktiserat före ankomsten dit, endast projektmakare, experimentörer och fantaster, som göra större misstag än empiristerne. Om någon verklig nytta skall åstadkommas, måste vid undervisningen praktik och theori gå hand i hand och, om detta vilkor skall uppfyllas, måste ett Instituts lokal vara af den mångfaldigaste natur, inom så trånga gränser, att Institutets föreståndare på 2 å 3 timmar i elevernas sällskap kan gående öfverse egorne. Vid ett rationellt landtbruks ordnande möta hinder, hvilka oändligt försvåra utförandet. Dessa hinder äro hufvudsakligen: 4:0 arbetsfolkets vårdslöshet och ohändighet vid redskapens begaynande, okunnighet i mekaniska agrikulturen och liknöjdhet vid arbetet. 2:0 Redskapens usla tillstånd och ändamålsvidriga konstruktion. Detta visar sig mest med plogen, det oumbärligaste redskap vid cirkulationsbruk, med hvilken nu är det förbållande, att den med mycket besvär och kostnad hemtas; från ena provinsen till dan andra, kors och tvärs i landet; t. ex. från Westergötbland