Vi införe här nedan en till Red. insänd skrift af kyrkoherde i Waxholm, Årre, angående: den bekanta saken med årtilleristen Hellgren. Efter den-uppsats som fanns införd i Måndagsbladet anser Red. öfverflödigt att kommentera. Hr Årres skrift, hvars sednare del likväl icke synes Red. öfvertygande: Til! Redaktionen af Aftonbladet! I N:o 468 af det Tjugondeförsta Aftonbladet ha! Redaktionen infört en recit om aflidne gossen Flott mans misshandlande af Artillerister Hellgren, sam! om Rättegången mot den sednare och hans dom så väl af Rådhusrätten i Waxholm, som af Kongl. Svea Hofrätt. D ana berättelse slutas med ett utdrag a! den af mig för Hellgren utfärdade attest; och som de deruti förekommande fördelaktiga vitsord om Helgrens vård om gossen utgöra motsatsen af de vitnesmål, som emot honom blifvit afgifne inför Rådhusrätten och följaktligen måste, hos den med sanna förhållandet obekante, väcka mindre fördelaktiga tankar och föreställningar om min rättskänsla; anhåller jag, till förekommande deraf, om ett rumi Titt. Tidningsblad för följande: Så nesligt och vådligt det vore för en Prestman att med uppsåt utfärda en sanningslös attest, så förlåtligt torde det vara, om Presten någon gång afgifver fördelaktigare vittnesbörd om en person, än han förtjenar. Det är åtminstone någonting, hvarifrån ingen enda en längre tid tjenstgörande Prest lär kunna frikalla sig, och har sin orsak deruti, att han, som lika litet med alla andra dödlige delar den Allseendes förmåga att med sin blick intränga i det fördolda, kan föras bakom ljuset af den illfundige skrymtaren eller om sanna förhållandet lemnas i okunnighet af en mindre upplyst menighet, hvilken sällan gör sig fullt reda för det som bör upptäckas eller utan våda kan förbigås för själasörjaren. Det sednare är orsaken till de fördelaktiga vitsord, som jag tilldelat Hellgren öfver hans vård om den värnlöse gossen Flottman, och har ingalunda sin grund i någon försummelse å min sida att taga kännedom om gossens b handling i Hellgrens hus, än mindre i något medvetande och tyst gillande af Hellgrens grymma förfarande. Den sednare anmärkningen må gälla för den eller dem, som tro sig kän: na, men blifvi förledde att helt och hållet misskänna mina känslor för barn i allmänhet. Att jag, till utrönande af Hellgrens vård om gossen, gjort allt hvad jag kunnat och och ansett mig böra göra, och att således skulden till min okunnighet om rätta förhållandet icke bör sökas hos mig; derom torde följande tjena till upplysning: Då gossen understundom i något ärende besökte mig eller af mig tillfälligtvis möttes, frågade jag honom alltid hur han mådde? Hans vanliga svar var detta: tackar ödmjukast bref. Under samtal med åtskilliga af mine åhörare, hörde jag många yttra sin belåtenhet och glädje öfver den lila gossens höflighet samt snygga och friska utseende, ingen enda nämnde ett ord att han vanvårdades. Å husförhöret med Kompagniet å fästningen sistlidne höst, besökt af omkring 60 personer ibland hvilka Hellgren och hans hustru jemte gossen befunno sig, nämndes af ingen et! enda ord, som kunde gifva ringaste anledning till den Mmisstankan, att gossen behandlades illa eller strängt; men deremot yttride Place Majoren Herr Kapit. Stålhammar,efter örhöret, sin synnerliga tillfredsställelse och glädje ceröfver, att Hellgren gjort sig förtjent af de loford, som jag gaf honom för hans öma omsorg om den värnlöse gossen. Detta bevisar äfven, att ingen af Hellgrens kamrater, icke heller någon af hans förmän vid Compagniet kände annat, än att gossen vårdades tillbörligt. — Godt får man sällan höra, ondt furspörjes alltid, säger ett ordspråk; men derna gång besannades det icke: det onda blef nu en hemlighe: för några qvinnor, som eljest icke pläg lida af för mycken tystlåtenhet. Allt detta sammanlagdt åstadkom, att jag, fullt öfvertygad om Hellgrens oskuld, tog för gifvet, att ryktet om gossens död såsom följd af misshandling var frukten af ett nedrigt förtal, och ansåg mig derföre, af känsla för sanning och rätt, föranlåten att, vid första förhöret med Hellgren inför Rådhusrätten, taga Hellgren i försvar och yrka, att den, som utspridt en så ärerörig beskyllning, måtte uppsökas ech befordras till straff. Anledningen till detta yrkande hemtade jag tillika af en någon tid förut här inträffad casus af dylik beskaffenhet, som förtjenar att komma till allmänhetens kännedum. Artilleristen Åkerlund hade nemligen aflidit natten till den 22 Januari, utan någon förutgången sjukdom Dagen derpå var det ryktet satt i omlopp, att Åkerlund blifvit mördad om natten i det rum, der han bodde tillsammans med sin kamrat Källström, hvilken ryktet således naturligtvis uppgaf såsom banemannen. Åkerlunds döda kropp obducerades, och Läkarebetyget innehöll, att Åkerlund dödt af blodslag, utan att något tecken till yttre våld var synligt å hans kropp. Derigenom friades Källström från den ohyggliga beskyllningen, men nidingen, som satte lögnen i omlopp, går oantastad; oförklarligt nog, har intet mått och steg tagits för att göra honom röjd och befordra honom till an svar. Waxholm den 5:te Augusti 1844. P. O. Årre. Kyrkoherde. I —LLL — (Insändt.)