Vi införe här nedan en till Red. insänd skrift
af kyrkoherde i Waxholm, Årre, angående: den
bekanta saken med årtilleristen Hellgren. Efter
den-uppsats som fanns införd i Måndagsbladet an-
ser Red. öfverflödigt att kommentera. Hr Årres
skrift, hvars sednare del likväl icke synes Red.
öfvertygande:
Til! Redaktionen af Aftonbladet!
I N:o 468 af det Tjugondeförsta Aftonbladet ha!
Redaktionen infört en recit om aflidne gossen Flott
mans misshandlande af Artillerister Hellgren, sam!
om Rättegången mot den sednare och hans dom så
väl af Rådhusrätten i Waxholm, som af Kongl. Svea
Hofrätt. D ana berättelse slutas med ett utdrag a!
den af mig för Hellgren utfärdade attest; och som
de deruti förekommande fördelaktiga vitsord om
Helgrens vård om gossen utgöra motsatsen af de
vitnesmål, som emot honom blifvit afgifne inför
Rådhusrätten och följaktligen måste, hos den med
sanna förhållandet obekante, väcka mindre fördelak-
tiga tankar och föreställningar om min rättskänsla;
anhåller jag, till förekommande deraf, om ett rumi
Titt. Tidningsblad för följande:
Så nesligt och vådligt det vore för en Prestman
att med uppsåt utfärda en sanningslös attest, så för-
låtligt torde det vara, om Presten någon gång afgif-
ver fördelaktigare vittnesbörd om en person, än han
förtjenar. Det är åtminstone någonting, hvarifrån
ingen enda en längre tid tjenstgörande Prest lär kun-
na frikalla sig, och har sin orsak deruti, att han,
som lika litet med alla andra dödlige delar den All-
seendes förmåga att med sin blick intränga i det
fördolda, kan föras bakom ljuset af den illfundige
skrymtaren eller om sanna förhållandet lemnas i o-
kunnighet af en mindre upplyst menighet, hvilken
sällan gör sig fullt reda för det som bör upptäckas
eller utan våda kan förbigås för själasörjaren. Det
sednare är orsaken till de fördelaktiga vitsord, som
jag tilldelat Hellgren öfver hans vård om den värn-
löse gossen Flottman, och har ingalunda sin grund
i någon försummelse å min sida att taga känne-
dom om gossens b handling i Hellgrens hus, än
mindre i något medvetande och tyst gillande af Hell-
grens grymma förfarande. Den sednare anmärknin-
gen må gälla för den eller dem, som tro sig kän:
na, men blifvi förledde att helt och hållet miss-
känna mina känslor för barn i allmänhet.
Att jag, till utrönande af Hellgrens vård om gos-
sen, gjort allt hvad jag kunnat och och ansett mig
böra göra, och att således skulden till min okunnig-
het om rätta förhållandet icke bör sökas hos mig;
derom torde följande tjena till upplysning:
Då gossen understundom i något ärende besökte mig
eller af mig tillfälligtvis möttes, frågade jag honom
alltid hur han mådde? Hans vanliga svar var detta:
tackar ödmjukast bref. Under samtal med åtskil-
liga af mine åhörare, hörde jag många yttra sin be-
låtenhet och glädje öfver den lila gossens höflighet
samt snygga och friska utseende, ingen enda nämn-
de ett ord att han vanvårdades. Å husförhöret med
Kompagniet å fästningen sistlidne höst, besökt af om-
kring 60 personer ibland hvilka Hellgren och hans hu-
stru jemte gossen befunno sig, nämndes af ingen et!
enda ord, som kunde gifva ringaste anledning till den
Mmisstankan, att gossen behandlades illa eller strängt;
men deremot yttride Place Majoren Herr Kapit. Stål-
hammar,efter örhöret, sin synnerliga tillfredsställelse
och glädje ceröfver, att Hellgren gjort sig förtjent af
de loford, som jag gaf honom för hans öma omsorg
om den värnlöse gossen. Detta bevisar äfven, att
ingen af Hellgrens kamrater, icke heller någon af
hans förmän vid Compagniet kände annat, än att
gossen vårdades tillbörligt. — Godt får man sällan
höra, ondt furspörjes alltid, säger ett ordspråk; men
derna gång besannades det icke: det onda blef nu
en hemlighe: för några qvinnor, som eljest icke plä-
g lida af för mycken tystlåtenhet.
Allt detta sammanlagdt åstadkom, att jag, fullt öf-
vertygad om Hellgrens oskuld, tog för gifvet, att
ryktet om gossens död såsom följd af misshandling
var frukten af ett nedrigt förtal, och ansåg mig der-
före, af känsla för sanning och rätt, föranlåten att,
vid första förhöret med Hellgren inför Rådhusrätten,
taga Hellgren i försvar och yrka, att den, som ut-
spridt en så ärerörig beskyllning, måtte uppsökas
ech befordras till straff.
Anledningen till detta yrkande hemtade jag tillika
af en någon tid förut här inträffad casus af dylik
beskaffenhet, som förtjenar att komma till allmänhe-
tens kännedum. Artilleristen Åkerlund hade nemli-
gen aflidit natten till den 22 Januari, utan någon
förutgången sjukdom Dagen derpå var det ryktet
satt i omlopp, att Åkerlund blifvit mördad om nat-
ten i det rum, der han bodde tillsammans med sin
kamrat Källström, hvilken ryktet således naturligt-
vis uppgaf såsom banemannen. Åkerlunds döda
kropp obducerades, och Läkarebetyget innehöll, att Å-
kerlund dödt af blodslag, utan att något tecken till
yttre våld var synligt å hans kropp. Derigenom fri-
ades Källström från den ohyggliga beskyllningen, men
nidingen, som satte lögnen i omlopp, går oantastad;
oförklarligt nog, har intet mått och steg tagits för
att göra honom röjd och befordra honom till an
svar. Waxholm den 5:te Augusti 1844.
P. O. Årre.
Kyrkoherde.
I —LLL —
(Insändt.)