NE ee had
annan botten, än den gjorde i de gamles epik.
Så länge berältelsen nemligen gick såsom sång
från mun till mun, var den bundna formen ett
bebof, ett nödvändigt vilkor, och den försvarade
då på sätt och vwvis alltid sin plats, ehvad det
besjungna ämnet var mer eller mindre poetiskt
i sig sjelf. I våra dagar, då en novell eller ro-
man sprides i toifskillingshäften kring land och
rike på några få dagar, och hela verlden kan
läsa innantill, existerar icke längre för berätta-
ren detta nyssnämnda behof af meter och rim,
och den bundna formen lefver derför i vår tids
berättande poesi egentligen endast så godt som
på gunst och nåde, såsom en bisak, admissibel
blott ur synpunkten af en språkets musik, egnad
att gifva den sista yttre fulländningen åt en i
sig sjelf fullkomligt poetisk skildring. Då man
alltså i de homeriska qvädena finner den bund-
na formen ganska naturlig äfven för en mängd
i sig sjelfva ganska platta och prosaiska saker,
— interdum dormitat, som ni vet, — måste
konstkritiken deremot finna den alldeles olämp-
lig för enahanda saker i en modern komposition.
Det är detta som nutidens romansförfattare icke
alltid behaga observera, och Hr R. gör det verk-
ligen icke stort mer än de andra. När Hr R.
till exempel börjar Nadeschdas, sjunde sång på
följande vis:
General mejor Kutusoff, då han kommer,
Förs in till mig, hit in i kabinewet,
De öfrige, Markoff, kosacken Piatoff,
Furst Woldmar Paulowitsch och andre vänta,
samt derpå låter Potemkin hålla ett långt tal
för Kutusof om carrer, svängningar utan
remnor,, det sjunde regementet, som på paraden
dragit ett ben efter sig, sen det gjort halt, Oo.
m. d., får han förlåta mig att jag finner någon-
ting bestämdt stötande i hans räknade och jemna
jamber; jag hålter mig alldeles icke vid ett eller
annat modernt ord, som en och annan rigorist
måhända skulle anse opassande i poesin, — jag
finner alla ord lika goda och det är för öfrigt
icke orden som göra poesien, — men hela detta
strategiska ämne är fullkomligt prosaiskt, det
är någonting så litet för den estetiska känslan
och så belt och hållet för det specialiserande
förståndet, som något vara kan, och det ligger
en gilven disharmoni mellan denna prosaiska
grund och det poetiska anspråk, som i de der
klippta och ansade verserna spelar ofvanpå, en
bedragen förväntan, som gör att man för en
stund förlorar kurasjet att läsa vidare.
En poet har, för undvikande af fall som detta,
alt välja mellan de två: antingen att icke tuillåta
sig dylika prosaiska utflygter, så länge han skril-
ver vers, eller, — så vida dessa samma utflygter,
såsom ofta, och specielt vid det citerade stället
verkligen är fallet, ehuru prosaiska i sig sjelfva
likväl såsom små markanta drag bland flera
verka till det helas lefvande poetiska bild, —
att 1 stället lemna den nogräknade vers- och
meterpoesien och adoptera romanen, såsom en
genre med större utrymme och rikare resurser
Min enskilda tro om Hr R. är visserligen den
att han icke väljer det sednare alternativet, och
han kan ha sina skäl. Lika godt! må han en-
dast, jag upprepar det, städse hafva för ögonen
att man icke ostraffadt leker med den bundna
formen, att versen har sina fordringar, och at!
det platta aldrig tar sig mera platt ut, än när
det kommer gravitetiskt marcherande med brö-
stet ut och aflmätta steg, och vill göra sig til
att vara något för verlden.
Om dylika ganska opoetiska, färglösa och ste-
rila mellanstycken, som det citerade, på några
ställen oangenämt afbryta lektyren af ifrågava-
rande poem, träffar man deremot äfven fläcktals
små vaser af den ljufvaste diktens grönska, lik-
som partier af en storartad och imponerande
I karakter. Bland de sednare utmärker sig serde-
Iles början af sjette sången, der det beskrifve:
hur Natalia mottager sin son Dmitri i sitt pa
lats vid Wolga, i den stora salen, der hans frej:-
dade anfäders gamla porträtter sitta upphängda
bur hon påpekar för sonen de lysande bildern:
och förtäljer honom med stolthet de stora be-
drifter, genom hvilka dessa hans förfäder gjor
sig namnkunniga. Ideen synes vara lånad frår
Victor Hugos Hernani, men det är en egendom
lig hållning i det sätt, hvarpå den här blifvi!
utförd. Såsom prof på styckena af det förr:
I slaget förtjenar framför andra anföras den fjerdt
sången, der Woidmar kommer att helsa på sir
I Nadeschda hos furste-enkan i Kamax, och sitte:
om qvällen språkande med henne i parken:
I skuggrika enslighet. Det är i detta de båda äl
I skandes samtal något af den halft svärmiska
I halft jollrande kärlekens dialektik, hvaraf Shake.
Ispeare gifvit oss så oefterhärmliga prof uti nå-
lgra af sina sorgspel och komedier.
Språket är, som i allmänhet hos Runeberg.
I rent och vårdadt, något som nu för tiden många
af våra inhemska skaldskaper synas sätta sig
jöfver. Besynnerligt nog äro de båda första ver-
iserna i skaldestycket äfven de fulaste. 0.0.
setet
I (Insändt.)
Något om gevärs-fabrikationen i Riket.
Man vet, sedan de tvenne sista Riksdagarne, hvil
ken betydlig röl denna fabrikation spelar på väl
budget, hvilka stora summor fordrats derför, unde
namn af extra anslag utöfver de ordinarie, och huru
I man utropat dem, som ej velat medgifva allt hbvac
som fordrats, för illasinnade, fäderneslandets fiender
beskyllt dem för, att de ville lemna armeen vapen
mr Mon har 2 andra sidan fordrat, att få
Jas As ÅM