NE ee had annan botten, än den gjorde i de gamles epik. Så länge berältelsen nemligen gick såsom sång från mun till mun, var den bundna formen ett bebof, ett nödvändigt vilkor, och den försvarade då på sätt och vwvis alltid sin plats, ehvad det besjungna ämnet var mer eller mindre poetiskt i sig sjelf. I våra dagar, då en novell eller roman sprides i toifskillingshäften kring land och rike på några få dagar, och hela verlden kan läsa innantill, existerar icke längre för berättaren detta nyssnämnda behof af meter och rim, och den bundna formen lefver derför i vår tids berättande poesi egentligen endast så godt som på gunst och nåde, såsom en bisak, admissibel blott ur synpunkten af en språkets musik, egnad att gifva den sista yttre fulländningen åt en i sig sjelf fullkomligt poetisk skildring. Då man alltså i de homeriska qvädena finner den bundna formen ganska naturlig äfven för en mängd i sig sjelfva ganska platta och prosaiska saker, — interdum dormitat, som ni vet, — måste konstkritiken deremot finna den alldeles olämplig för enahanda saker i en modern komposition. Det är detta som nutidens romansförfattare icke alltid behaga observera, och Hr R. gör det verkligen icke stort mer än de andra. När Hr R. till exempel börjar Nadeschdas, sjunde sång på följande vis: General mejor Kutusoff, då han kommer, Förs in till mig, hit in i kabinewet, De öfrige, Markoff, kosacken Piatoff, Furst Woldmar Paulowitsch och andre vänta, samt derpå låter Potemkin hålla ett långt tal för Kutusof om carrer, svängningar utan remnor,, det sjunde regementet, som på paraden dragit ett ben efter sig, sen det gjort halt, Oo. m. d., får han förlåta mig att jag finner någonting bestämdt stötande i hans räknade och jemna jamber; jag hålter mig alldeles icke vid ett eller annat modernt ord, som en och annan rigorist måhända skulle anse opassande i poesin, — jag finner alla ord lika goda och det är för öfrigt icke orden som göra poesien, — men hela detta strategiska ämne är fullkomligt prosaiskt, det är någonting så litet för den estetiska känslan och så belt och hållet för det specialiserande förståndet, som något vara kan, och det ligger en gilven disharmoni mellan denna prosaiska grund och det poetiska anspråk, som i de der klippta och ansade verserna spelar ofvanpå, en bedragen förväntan, som gör att man för en stund förlorar kurasjet att läsa vidare. En poet har, för undvikande af fall som detta, alt välja mellan de två: antingen att icke tuillåta sig dylika prosaiska utflygter, så länge han skrilver vers, eller, — så vida dessa samma utflygter, såsom ofta, och specielt vid det citerade stället verkligen är fallet, ehuru prosaiska i sig sjelfva likväl såsom små markanta drag bland flera verka till det helas lefvande poetiska bild, — att 1 stället lemna den nogräknade versoch meterpoesien och adoptera romanen, såsom en genre med större utrymme och rikare resurser Min enskilda tro om Hr R. är visserligen den att han icke väljer det sednare alternativet, och han kan ha sina skäl. Lika godt! må han endast, jag upprepar det, städse hafva för ögonen att man icke ostraffadt leker med den bundna formen, att versen har sina fordringar, och at! det platta aldrig tar sig mera platt ut, än när det kommer gravitetiskt marcherande med bröstet ut och aflmätta steg, och vill göra sig til att vara något för verlden. Om dylika ganska opoetiska, färglösa och sterila mellanstycken, som det citerade, på några ställen oangenämt afbryta lektyren af ifrågavarande poem, träffar man deremot äfven fläcktals små vaser af den ljufvaste diktens grönska, liksom partier af en storartad och imponerande I karakter. Bland de sednare utmärker sig serdeIles början af sjette sången, der det beskrifve: hur Natalia mottager sin son Dmitri i sitt pa lats vid Wolga, i den stora salen, der hans frej:dade anfäders gamla porträtter sitta upphängda bur hon påpekar för sonen de lysande bildern: och förtäljer honom med stolthet de stora bedrifter, genom hvilka dessa hans förfäder gjor sig namnkunniga. Ideen synes vara lånad frår Victor Hugos Hernani, men det är en egendom lig hållning i det sätt, hvarpå den här blifvi! utförd. Såsom prof på styckena af det förr: I slaget förtjenar framför andra anföras den fjerdt sången, der Woidmar kommer att helsa på sir I Nadeschda hos furste-enkan i Kamax, och sitte: om qvällen språkande med henne i parken: I skuggrika enslighet. Det är i detta de båda äl I skandes samtal något af den halft svärmiska I halft jollrande kärlekens dialektik, hvaraf Shake. Ispeare gifvit oss så oefterhärmliga prof uti nålgra af sina sorgspel och komedier. Språket är, som i allmänhet hos Runeberg. I rent och vårdadt, något som nu för tiden många af våra inhemska skaldskaper synas sätta sig jöfver. Besynnerligt nog äro de båda första veriserna i skaldestycket äfven de fulaste. 0.0. setet I (Insändt.) Något om gevärs-fabrikationen i Riket. Man vet, sedan de tvenne sista Riksdagarne, hvil ken betydlig röl denna fabrikation spelar på väl budget, hvilka stora summor fordrats derför, unde namn af extra anslag utöfver de ordinarie, och huru I man utropat dem, som ej velat medgifva allt hbvac som fordrats, för illasinnade, fäderneslandets fiender beskyllt dem för, att de ville lemna armeen vapen mr Mon har 2 andra sidan fordrat, att få Jas As ÅM