aDea ex machina, är här kejsarinnan Katharina
i högstegen person. Rysslands moder har gjort
en visit hos furstinnan Natalia Ferodorowna i
dess slott vid Wulga, och hon står vid fönstret
skådande med välbehag utåt den blomstrande
ängden, och de rika, vackra byarna, som, nästan
trängande hvarandra, fylla hela sträckan af kul-
larne längs floden. Säkerts — så täckes honj,
tala till sin värdinna — bor ett lyckligt folk il
dessa hyddor. Jag är i dag lycklig sjelf, och jag Pp
vill se andras sällhet; kom, låtom oss göra en1,
promenad ned till dessa byar! Furstinnan Na-a
talia gör allehanda föreställningar häremot, vägen
är obanad, morgonluften är dimmig och osund,
men kejsarinnan förblifver vid sitt infall. Man
begifver sig alltså åstad. Hvem kan måla den
höga zarinnans harm och bestörtning, då hon,
framkommen lill målet, finner endast granna,
målade theaterdekorationer på väf, och derbak-
om de uslaste jordhyddor utan ens fönster! ...Ir
Men detta är icke den enda öfverraskningen afla
sådan snöplig art; vid kejsarinnans återkomst j
till slottet, mottages hon af en här utaf landt-;
folk, som, enligt värdinnans förut gjorda arran-fq
gement, festligt smyckade, ehuru under den im-
proviserade prakten och grannlåten det rysligaste
elände sticker fram, kasta blommor för monark-
innans fötter. Min furstinna, — säger Katha-
rinaå, — S
... . Jag vill lemna här ett minne f
Af min vistelse på slottet; 1
Blif min tolk till edra bönder, fråga folket ,
Hvad det önskar och behöfver! 1
Furstinnan ser sig tvungen att framställa till sina ;
underhafvande kejsarinnans nådiga fråga, då en j
gammal gubbe slutligen träder fran ur den tve-
kande skaran och svarar: 1
Herskarinna, dessa blommor mätta icke, f
Gif åt folket bröd, det hungrar! i
Kejsarinnan, vredgad i sitt sinne, be:alier Po-l.
temkin att dra försorg om de arma varelserna, ;
och upptäcker i detsamma en skön, men blek ;
qvinna, som med tvänne späda barn i handen j(
F
l
l
S
stannat på något afstånd från de andra. Det är
Nadeschda, som vandrat ända hit, för att åt Na-
I talias förbarmande öfverlemna sina olyckliga sö-
ner. Natalia hastar att öfverhopa henne med
I skändelser och hårda ord, men Katharina be-
straffar sin värdinna med en kejserlig förtrytelse:
Min furstinna — så hon sade — med förundran
Finner jag ert sätt att måla:
— Öde kojor, vilda, hungertärda hamnar
Klär ni skönt i glans och färger,
Och på denna ljusa, rena, ädla qvinna
: Skuggor, skuggor blott ni hopar.
Derefter vänder kejsarinnan sig till Nadeschda!
D....., denna gåfva af en moder
a Lr CS Rn In Av
Skulle alla ej förskjuta;
Vill ni skänka kejsarinnan Katharina
Edra båda vackra söner?
Nadeschda brister högt i gråt och skjuter sakta
sina båda barn fram mot den nådiga monark-
innan. Men denna återtar, i det hon mildt sme-
ker de spädas ljusa lockar:
I Katharina tar ej skänker utan genskänk.,
Hon är van att återgälda ;
Derför nämn en billig önskan, goda dowuer!
I
an Ka AA
Att sin skuld hon får betala.
Nadeschda begär naturligtvis att återfå sin man,
och Katharina bifaller det, sedan Nadeschda lik-
väl först måst, på kejsarinnans begäran, öka sin
lösen med att äfven skänka sig sjelf med hela
sitt varma hjerta åt den ädla monarkinnan. Fur-
stinnan Natalia står förstummad, men af folkets
skara utanför porten höjes gladt ett sakta sorl,
I hvarpå kejsarinnan genast bryter upp och reser
sina färde. Och historien är slut.
Ett nytt arbete af Hr Runeberg är alltid nå-
gonting som man vet värdera, äfven om manj
icke, likt en och annan, skulle finna sig befogad .
att tillerkänna hans skaldskap i allmänhet en
rang af aldra första ordningen. Hr R:s större!
dikter hafva gerna ett hufvudfel, som är rätt
betänkligt, att nemligen vara icke riktigt intres-
santa, utan tvärtom så der en smula tråkiga; de
äro mindre innehållsrika än uttänjda och enfor-
miga, och hvad som brister i handling och rör-!
lighet , ersättes genom en mängd eviga omsäg-
ningar och ett slags såkalladt klassiskt radoteri,
som gud skall förlåta vår tid, om den är nog!
oklassisk att icke fullkomligt veta sentera. Kom-
positionen är obestridligen Hr R:s svaga sida,
och han har svårt att fylla en enda stor ram,
under det han med lätthet utkastar tusental all
dessa små näpna bilder i tre, fyra penseldrag, !:
hvilka genom sitt intagande tycke al den enkla,!
naiva finska folkpoesien gjort hans lycka och
gilvit honom ett namn. Det förevarande nyal
skaldestycket lider verkligen mindre än andra
samme författares saker, såsom t. ex. Elgskyt-
tarnes, af denna antydda svaghet. Sjelfva berät-j
telsen om den vackra Nadeschdas öden är jem-
förelsevis till och med rätt underhållande; förf.
för oss dessutom in på en scen, bland personer;
och förhållanden, som hittills blifvit föga beband-:
lade afskalderna och romanförfattarne, och hvilka
I derför ännu äga mycket af nybetens behag, det:
I hvilar en fullkomligt rysk kolorit öfver det hela,
och flera spridda drag äro af en verkligen pi-
kant art. Jag anser ;Nadeschda alltså både som!
drama och som målning af en viss lokal och
epok äga sitt värde kanske framför de flesta af
Hr R:s föregående arbeten.
Deremot har detta stycke såsom pocm, i or-
dets inskränktare bemärkelse, det vill söga: dikt!
i bunden stil, sina framstående lyten, dem det j
icke är tillåtet att förbise, för bedömandet aft!
:
27 1. KK dJaan cCAcAmM lAaAnotrvart