aDea ex machina, är här kejsarinnan Katharina i högstegen person. Rysslands moder har gjort en visit hos furstinnan Natalia Ferodorowna i dess slott vid Wulga, och hon står vid fönstret skådande med välbehag utåt den blomstrande ängden, och de rika, vackra byarna, som, nästan trängande hvarandra, fylla hela sträckan af kullarne längs floden. Säkerts — så täckes honj, tala till sin värdinna — bor ett lyckligt folk il dessa hyddor. Jag är i dag lycklig sjelf, och jag Pp vill se andras sällhet; kom, låtom oss göra en1, promenad ned till dessa byar! Furstinnan Na-a talia gör allehanda föreställningar häremot, vägen är obanad, morgonluften är dimmig och osund, men kejsarinnan förblifver vid sitt infall. Man begifver sig alltså åstad. Hvem kan måla den höga zarinnans harm och bestörtning, då hon, framkommen lill målet, finner endast granna, målade theaterdekorationer på väf, och derbakom de uslaste jordhyddor utan ens fönster! ...Ir Men detta är icke den enda öfverraskningen afla sådan snöplig art; vid kejsarinnans återkomst j till slottet, mottages hon af en här utaf landt-; folk, som, enligt värdinnans förut gjorda arran-fq gement, festligt smyckade, ehuru under den improviserade prakten och grannlåten det rysligaste elände sticker fram, kasta blommor för monarkinnans fötter. Min furstinna, — säger Katharinaå, — S ... . Jag vill lemna här ett minne f Af min vistelse på slottet; 1 Blif min tolk till edra bönder, fråga folket , Hvad det önskar och behöfver! 1 Furstinnan ser sig tvungen att framställa till sina ; underhafvande kejsarinnans nådiga fråga, då en j gammal gubbe slutligen träder fran ur den tvekande skaran och svarar: 1 Herskarinna, dessa blommor mätta icke, f Gif åt folket bröd, det hungrar! i Kejsarinnan, vredgad i sitt sinne, be:alier Po-l. temkin att dra försorg om de arma varelserna, ; och upptäcker i detsamma en skön, men blek ; qvinna, som med tvänne späda barn i handen j( F l l S stannat på något afstånd från de andra. Det är Nadeschda, som vandrat ända hit, för att åt NaI talias förbarmande öfverlemna sina olyckliga söner. Natalia hastar att öfverhopa henne med I skändelser och hårda ord, men Katharina bestraffar sin värdinna med en kejserlig förtrytelse: Min furstinna — så hon sade — med förundran Finner jag ert sätt att måla: — Öde kojor, vilda, hungertärda hamnar Klär ni skönt i glans och färger, Och på denna ljusa, rena, ädla qvinna : Skuggor, skuggor blott ni hopar. Derefter vänder kejsarinnan sig till Nadeschda! D....., denna gåfva af en moder a Lr CS Rn In Av Skulle alla ej förskjuta; Vill ni skänka kejsarinnan Katharina Edra båda vackra söner? Nadeschda brister högt i gråt och skjuter sakta sina båda barn fram mot den nådiga monarkinnan. Men denna återtar, i det hon mildt smeker de spädas ljusa lockar: I Katharina tar ej skänker utan genskänk., Hon är van att återgälda ; Derför nämn en billig önskan, goda dowuer! I an Ka AA Att sin skuld hon får betala. Nadeschda begär naturligtvis att återfå sin man, och Katharina bifaller det, sedan Nadeschda likväl först måst, på kejsarinnans begäran, öka sin lösen med att äfven skänka sig sjelf med hela sitt varma hjerta åt den ädla monarkinnan. Furstinnan Natalia står förstummad, men af folkets skara utanför porten höjes gladt ett sakta sorl, I hvarpå kejsarinnan genast bryter upp och reser sina färde. Och historien är slut. Ett nytt arbete af Hr Runeberg är alltid någonting som man vet värdera, äfven om manj icke, likt en och annan, skulle finna sig befogad . att tillerkänna hans skaldskap i allmänhet en rang af aldra första ordningen. Hr R:s större! dikter hafva gerna ett hufvudfel, som är rätt betänkligt, att nemligen vara icke riktigt intressanta, utan tvärtom så der en smula tråkiga; de äro mindre innehållsrika än uttänjda och enformiga, och hvad som brister i handling och rör-! lighet , ersättes genom en mängd eviga omsägningar och ett slags såkalladt klassiskt radoteri, som gud skall förlåta vår tid, om den är nog! oklassisk att icke fullkomligt veta sentera. Kompositionen är obestridligen Hr R:s svaga sida, och han har svårt att fylla en enda stor ram, under det han med lätthet utkastar tusental all dessa små näpna bilder i tre, fyra penseldrag, !: hvilka genom sitt intagande tycke al den enkla,! naiva finska folkpoesien gjort hans lycka och gilvit honom ett namn. Det förevarande nyal skaldestycket lider verkligen mindre än andra samme författares saker, såsom t. ex. Elgskyttarnes, af denna antydda svaghet. Sjelfva berät-j telsen om den vackra Nadeschdas öden är jemförelsevis till och med rätt underhållande; förf. för oss dessutom in på en scen, bland personer; och förhållanden, som hittills blifvit föga beband-: lade afskalderna och romanförfattarne, och hvilka I derför ännu äga mycket af nybetens behag, det: I hvilar en fullkomligt rysk kolorit öfver det hela, och flera spridda drag äro af en verkligen pikant art. Jag anser ;Nadeschda alltså både som! drama och som målning af en viss lokal och epok äga sitt värde kanske framför de flesta af Hr R:s föregående arbeten. Deremot har detta stycke såsom pocm, i ordets inskränktare bemärkelse, det vill söga: dikt! i bunden stil, sina framstående lyten, dem det j icke är tillåtet att förbise, för bedömandet aft! : 27 1. KK dJaan cCAcAmM lAaAnotrvart