beskydd; den gamle fosterfadren blir för sådant ändamål på förhand utnämnd till ett slags ståthållare på slottet. Läsaren föres nu till en helt ny skådeplats, till det höga marmorpalatset vid Wolga, der den stolta Natalia Feodorowna, Woldmars och Dmitris stränga moder, högtidligen lemnar audiens åt den sednare sonen, som sedan flera år varit skild från hemmet och icke gifvit några underrättelser från sig. Min Dmitri, — täcktes den nådiga modren uttrycka sig, — var välkommenl Med rättvis stolthet ser jag min ädle son I sina anors strålande krets igen, En oerfaren yngling ej mer, som förr, Men pröfvad, van att handla, beredd kanske Att sjelf sitt rum eröfra ibland dem engång. Min son, från hemmet länge du varit skiljd, Hvar, hur, i hvilka nejder. i hvilket värf, Har du ej yppat, jag det ej frågat har. Min önskan varit sådan, Jag velat så. Åt sig, sin egen adel, sitt eget val Af ärans banor, ville min ädla son Jag öfverlåta, ville behålla blott En rättighet, den bästa en moder har, Den att få hoppas ailt af ett älskadt barn. Och nu, min Dmitri, frågar jag, — dock ej jag, Men dessa stumma bilder igenom mig, — Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans I ärans rymd din trånande blick du fäst Dmitri svarar härpå, något tvunget och förläget, att han icke eger att omtala några sådana bragder, som hans höga mor synes ha väntat sig. vAndra stjernor, — säger han, — bafva Ivst för din Dmitris blick, Tvä stjernor, mordiskt tjusande, mägtiga, De brännt hans barm, de sugit hans bjertas blod, Och kärlek är den ena, den andra hämnd. pDenna hämnd, — fortfar han, — har ers rt Ps lyst min ban I är af qval och nu den mig lyste hit. Han meddelar derefter sin moder den upptäckt, han gjort, jag vet icke riktigt på hvad sätt, att hans broder är hemligen gift med en lifegens dotter, att han, Woldmar, denne moderns fröjd och ständigt gynnade gunstling, nu Med en slafvinnva fostrar ättens hopp., Furstinnan, modern, blir naturligtvis till en början i dubbelt mått dekonserterad, såväl genom den snöpliga utgången af hennes lysande förhoppningar om sonen Dmitri, som genom den-,; na oförmodade tidning om den andra sonens: mesalliance. Hon kufvar likväl sin smärta och svarar: : O Dmitri, du nattburne! om åt din hämnd En broders olycksöde kan svalka ge, Var lugn, hans dom skall falla. På Rysslands tron Finns den som vet att vörda en moders sorg. Hon skall förstå min bön, då med krossadt bröst Jag ber den höga skydda vår ädla ätt Mot en vanbördings brott, som befläåckar den., Du, Dmitri,, — fortfar hon, — är nu min ende son, på dig hvilar hela vår ädla ätt; då nämn nu din andra stjerna, din kärlek! Så skön, så rik, så mäågtig, så lysande Har Ryssland ej en dotter, att hennes hand Din moders son skall vägras. Och Dmitri svarar: Min moder. ....din Dmitri skall Ej mer förtvifla, icke förloras mer, Om till hans vilda, flammande, tärda barm Din makt hans broders maka, slafvinnan, fört. Detta nya dunderslag är den andryga Natalia för starkt. Hon stiger svigtande upp och stapplar ur rummet utan att yttra ett ord. Kort derpå blir furst Woldmar en dag uppkallad till den allrådande Potemkin. Natalia har varit hos kejsarinnan Katharina och upprört himmel och jord öfver sonens måsalliance. Potemkin håller nu på kejsarinnans vägnar en lämplig moralföreläsning för den förvillade unga mannen, talar om ptidens gift, ett svärmeri om menskojemnlikhet, om uppror mot föräldramakt, och mera dylikt, samt förklarar slutligen, att furst Woldmars tjenst ögonblickligen behöfs i... Tomsk. Den unga fursten står förisad, och förmår knappast stamma några ord till svar. Potemkin tröstar honom med den gamla regeln: lyd och vänta! Vagnen, som skall bortföra Woldmar, står redan för porten, och den arma fursten måste bege sig till sin förvisningsort, utan att ens få taga farväl af sin familj. Natalia skickar derefter nagra af sitt folk att taga i besittning Woldmars slott och derifrån fördrifva hans unga maka. Nadeschda måste med tvänne ännu helt späda söner söka skydd isamma gamla koja, der hennes barndom så trygg förflutit under den silfverhårige Miljutins vård. Men hon får ej heller länge förbida i denna fristad. Ryktet förkunnar att den vilda Dmitri anländt till orten, hon är således icke längre säker här, utan måste fridlös och skygdlös vandra ut i vida verlden. Dmitri öfverraskar henne imedlertid i den dunkla lunden, dit hon gått att bjuda sitt sista farväl åt alla hennes barndoms kära ställen; han nalkas, Press set på det späda rofvet Ren hans eldblick fallit; segern vinkar, År af strider, feberyra drömmar, Dystra dagar, nätter utan hvila, Skola gäldas nu. En blink, och målet Har han nått.... Dock, under! se, hans anlet Byter färg, han döljer sig, han tvekar, I den ädla qvinnans anblick fången. Denna bild hur lik, och dock hur olik Den, som, en gång skådad, outplånlig I hans halftbrunna öga stannat! Sin slafvinna sökte han, den fordna Vårligt ljufva, rosenlixa tärnan, Och en mor, en bleknad mor han finner, Tidigt ren i lifvets allvar mognad, 4. 2ir ss år tsanc ACh SATAN Adat