beskydd; den gamle fosterfadren blir för sådant
ändamål på förhand utnämnd till ett slags ståt-
hållare på slottet.
Läsaren föres nu till en helt ny skådeplats,
till det höga marmorpalatset vid Wolga, der den
stolta Natalia Feodorowna, Woldmars och Dmi-
tris stränga moder, högtidligen lemnar audiens
åt den sednare sonen, som sedan flera år varit
skild från hemmet och icke gifvit några under-
rättelser från sig. Min Dmitri, — täcktes den
nådiga modren uttrycka sig, — var välkommenl
Med rättvis stolthet ser jag min ädle son
I sina anors strålande krets igen,
En oerfaren yngling ej mer, som förr,
Men pröfvad, van att handla, beredd kanske
Att sjelf sitt rum eröfra ibland dem engång.
Min son, från hemmet länge du varit skiljd,
Hvar, hur, i hvilka nejder. i hvilket värf,
Har du ej yppat, jag det ej frågat har.
Min önskan varit sådan, Jag velat så.
Åt sig, sin egen adel, sitt eget val
Af ärans banor, ville min ädla son
Jag öfverlåta, ville behålla blott
En rättighet, den bästa en moder har,
Den att få hoppas ailt af ett älskadt barn.
Och nu, min Dmitri, frågar jag, — dock ej jag,
Men dessa stumma bilder igenom mig, —
Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans
I ärans rymd din trånande blick du fäst
Dmitri svarar härpå, något tvunget och förlä-
get, att han icke eger att omtala några sådana
bragder, som hans höga mor synes ha väntat sig.
vAndra stjernor, — säger han, — bafva Ivst
för din Dmitris blick,
Tvä stjernor, mordiskt tjusande, mägtiga,
De brännt hans barm, de sugit hans bjertas blod,
Och kärlek är den ena, den andra hämnd.
pDenna hämnd, — fortfar han, — har
ers rt Ps lyst min ban
I är af qval och nu den mig lyste hit.
Han meddelar derefter sin moder den upp-
täckt, han gjort, jag vet icke riktigt på hvad
sätt, att hans broder är hemligen gift med en
lifegens dotter, att han, Woldmar, denne mo-
derns fröjd och ständigt gynnade gunstling, nu
Med en slafvinnva fostrar ättens hopp.,
Furstinnan, modern, blir naturligtvis till en
början i dubbelt mått dekonserterad, såväl ge-
nom den snöpliga utgången af hennes lysande
förhoppningar om sonen Dmitri, som genom den-,;
na oförmodade tidning om den andra sonens:
mesalliance. Hon kufvar likväl sin smärta och
svarar: :
O Dmitri, du nattburne! om åt din hämnd
En broders olycksöde kan svalka ge,
Var lugn, hans dom skall falla. På Rysslands tron
Finns den som vet att vörda en moders sorg.
Hon skall förstå min bön, då med krossadt bröst
Jag ber den höga skydda vår ädla ätt
Mot en vanbördings brott, som befläåckar den.,
Du, Dmitri,, — fortfar hon, — är nu min
ende son, på dig hvilar hela vår ädla ätt; då
nämn nu din andra stjerna, din kärlek!
Så skön, så rik, så mäågtig, så lysande
Har Ryssland ej en dotter, att hennes hand
Din moders son skall vägras.
Och Dmitri svarar:
Min moder. ....din Dmitri skall
Ej mer förtvifla, icke förloras mer,
Om till hans vilda, flammande, tärda barm
Din makt hans broders maka, slafvinnan, fört.
Detta nya dunderslag är den andryga Natalia
för starkt. Hon stiger svigtande upp och stapp-
lar ur rummet utan att yttra ett ord.
Kort derpå blir furst Woldmar en dag upp-
kallad till den allrådande Potemkin. Natalia
har varit hos kejsarinnan Katharina och upprört
himmel och jord öfver sonens måsalliance. Po-
temkin håller nu på kejsarinnans vägnar en lämp-
lig moralföreläsning för den förvillade unga man-
nen, talar om ptidens gift, ett svärmeri om men-
skojemnlikhet, om uppror mot föräldramakt,
och mera dylikt, samt förklarar slutligen, att
furst Woldmars tjenst ögonblickligen behöfs i...
Tomsk. Den unga fursten står förisad, och för-
mår knappast stamma några ord till svar. Po-
temkin tröstar honom med den gamla regeln:
lyd och vänta! Vagnen, som skall bortföra Wold-
mar, står redan för porten, och den arma fur-
sten måste bege sig till sin förvisningsort, utan
att ens få taga farväl af sin familj.
Natalia skickar derefter nagra af sitt folk att
taga i besittning Woldmars slott och derifrån
fördrifva hans unga maka. Nadeschda måste med
tvänne ännu helt späda söner söka skydd isam-
ma gamla koja, der hennes barndom så trygg
förflutit under den silfverhårige Miljutins vård.
Men hon får ej heller länge förbida i denna fri-
stad. Ryktet förkunnar att den vilda Dmitri an-
ländt till orten, hon är således icke längre säker
här, utan måste fridlös och skygdlös vandra ut
i vida verlden. Dmitri öfverraskar henne imed-
lertid i den dunkla lunden, dit hon gått att
bjuda sitt sista farväl åt alla hennes barndoms
kära ställen; han nalkas,
Press set på det späda rofvet
Ren hans eldblick fallit; segern vinkar,
År af strider, feberyra drömmar,
Dystra dagar, nätter utan hvila,
Skola gäldas nu. En blink, och målet
Har han nått.... Dock, under! se, hans anlet
Byter färg, han döljer sig, han tvekar,
I den ädla qvinnans anblick fången.
Denna bild hur lik, och dock hur olik
Den, som, en gång skådad, outplånlig
I hans halftbrunna öga stannat!
Sin slafvinna sökte han, den fordna
Vårligt ljufva, rosenlixa tärnan,
Och en mor, en bleknad mor han finner,
Tidigt ren i lifvets allvar mognad,
4. 2ir ss år tsanc ACh SATAN Adat