oskyldiga lidande och valdsamma dod,; hans klagande jemmerskri, som så ofta framträngt till hans grannars boningar och hjertan; hans bedjande nödrop: psöta, nådiga farbror, låt bli mig! — Herre, milde Jesus! — Skona mig för Jesu skull! sprida fasa i barns och mödrars bröst; men Hr Kyrkoherden rre lofordar bödeln som en kristlig barnauppfostrare! Red. har ej velat vägra en plats åt följande insända artikel, som väl rör ett förhållande, hvilket med ringa modifikation är sig öfverallt temligen lika, men dock kan tjena till gagn så vida, att den håller uppmärksamheten fästad på ett ondt, som länge blifvit öfverklagadt, och hvilket det kanske ej vore för bittida att få afhjelpt. Ytterligare om Uppbördsmännens befattning med Utmätningar. 1 Aftonbladet JE 466 föreslår en äldre länsman, att, i stället för dagtraktamente och resekostnad för privata utmätningar, arfvodet måtte beräknas till någon viss procent af utmätningssumman. Det vore visserligen högst önskvärdt, att, antingen på detta eller något annat sätt, en förändring kunde åstadkommas, hvarigenom det skamliga prejeri, som företrädesvis träffar den fattige och som så länge utan åtal fått passera, en gång kunde förekommas. Insändaren, som varit skrifvare hos tvänne länsmän, i många år hos hvardera, bar verkställt flere hundrade utmätningar; och fastän jag, af vedervilja för mina principalers sätt att skrifva sju för tu, aldrig uppgjort räkning med någon gäldenär, har jag likväl tillräckligt sett hur det går till, för att högligen önska, att den fattiges och okunniges rätt på något sätt blefve bättre bevarad. Båda dessa länsmän, som äro af allmogen afbållna och ansedda för ovanligt facila, taga dagtraktamente och fulla skjutspenningar fram och åter, både för sig och sina biträden, för hvarje utmätning, om än, såsom oftast är fallet, 5 å 6 verkställas på dagen; men händer någon gång, att flera utslag på en och samma person på en gång ankomma, verkställas de på serskilda dagar, på det att fullt arfvode må kunna tagas för hvarje utslag. Ofta finnes hos gäldenär ej större tillgång än som motsvarar utmätningskostnaden: då är ingenting vanligare här på orten, än att utmätningsmannen tager det enda som finnes, till godtgörande af sitt eget arfvode. Gäldenären mister på detta sätt sin lilla egendom, utan att skulden derigenom förminskas. Saknas tillgång alldeles, får fordringsegaren betala utmätningskostnaden. Sällan eller aldrig betalar någon gäldenär utmätningsmannen innan utsökning skett, men väl händer att han betingar sig en kort tids anstånd, för hvilket länsmannen likväl ej underlåter, stt betinga sig en diskretion, motsvarande utmätningsarfyodet. Till biträde vid utmätningsförrättningar begagnas vanligen en fjerdingsman, som åker efter samma häst som länsmannen, och som således, då 5 å 6 på en dag verkställas, inbringar rätt ansenliga skjutspenningar och dagtraktamenten, men får sjelf åtnöjas med 24 sk. Rgs i ett för allt för hela dagen, och rätt ofta med ingenting. Han vill ej sätta sig illa ut med länsmannen, och vet dessutom att han vid årets slut blir fri från den härstädes såsom ett hemmans-onus ansedda fjerdingsmansbeställningen. Genom ett sådant förfarande kan en länsman påräkna öfverhufvud 4, 5 å 6 Rdr för hvarje utmatning i ren behållning, utan att resorne till utmätningsauktioner, för hvilka äfven dragtraktamente och rekostnad erhållas, tagas med i beräkning; och då från kronofogden årligen 180 å 200 utslag till hvarje länsman ankomma, blir summa behållning för året rätt ansenlig. Härtill kommer ytterligare kronofogdens så kallade remisslage, 24 sk. för hvarje utslag, hvilket länsmannen af fordringsegaren uttager och redovisar till kronofogden. Den ene af de länsmän jag biträdt såsom skrifvare, icke nöjd med denna olagliga skatt och tunga på fordringsegaren, uttager äfven detta remisslage af gäldenären för sin egen räkning. Att så tillgått och tillgår, är i orten allmänt kändt, och mig synes derföre, att herrar länsmän ej hafva skäl att klaga öfver små inkomster. Länsmansskrifvare i — —rgs Län. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER.