förtjenar att lofordas för berömlig omvårdnad om
honom?
Det kan väl invändas att Hr Pastor Årre velat
genem ifrågavarande attest frälsa missdådaren från
döden — ty att Hr Kyrkoherden tänkt på: sin:e-
gen säkerhet mot efterräkning, får icke antagas;
men hvarföre sökte icke Hr Kyrkoherden heldre,
att, enligt sin embetspligt, frälsa det oskyldiga bar-
net från misshandling och död? Kan väl någon
kristen finnas, som icke anser Hellgrens gerning
med yttersta afsky, om eck våra lagar kunna gifva
anledning till en lindrigare bestraffning? — Man
förundrar sig öfver en Neros grymheter och anser
dem till en del otroliga. Men sätt Hellgren på en
sjelfbeherskares thron, och han skall säkert likna,
om icke öfverträffa, denna tyrann, i omensklig grym-
het; ty det enda menniskobarn, öfver hvilken han
trott sig äga en nära oinskränkt makt, harju redan
fallit ett oskyldigt offer för en långsamt marterande
död, under hans händer. — Den nioåriga gossens
oskyldiga lidande och våldsamma död; hans klagande
jemmerskri, som så ofta framträngt till hans gran-
nars boningar och hjertan; hans bedjande nödrop:
psöta, nådiga farbror, låt bli mig! — Herre, milde
Jesus! — Skona mig för Jesu skull! sprida fasa
i barns och mödrars bröst; men Hr Kyrkoherden
rre lofordar bödeln som en kristlig barnauppfost-
rare!
————E— —