förtjenar att lofordas för berömlig omvårdnad om honom? Det kan väl invändas att Hr Pastor Årre velat genem ifrågavarande attest frälsa missdådaren från döden — ty att Hr Kyrkoherden tänkt på: sin:egen säkerhet mot efterräkning, får icke antagas; men hvarföre sökte icke Hr Kyrkoherden heldre, att, enligt sin embetspligt, frälsa det oskyldiga barnet från misshandling och död? Kan väl någon kristen finnas, som icke anser Hellgrens gerning med yttersta afsky, om eck våra lagar kunna gifva anledning till en lindrigare bestraffning? — Man förundrar sig öfver en Neros grymheter och anser dem till en del otroliga. Men sätt Hellgren på en sjelfbeherskares thron, och han skall säkert likna, om icke öfverträffa, denna tyrann, i omensklig grymhet; ty det enda menniskobarn, öfver hvilken han trott sig äga en nära oinskränkt makt, harju redan fallit ett oskyldigt offer för en långsamt marterande död, under hans händer. — Den nioåriga gossens oskyldiga lidande och våldsamma död; hans klagande jemmerskri, som så ofta framträngt till hans grannars boningar och hjertan; hans bedjande nödrop: psöta, nådiga farbror, låt bli mig! — Herre, milde Jesus! — Skona mig för Jesu skull! sprida fasa i barns och mödrars bröst; men Hr Kyrkoherden rre lofordar bödeln som en kristlig barnauppfostrare! ————E— —