gäfves och ropat mig hes efter en Iswotsschik, beslöt jeg att anträda vägen till fots. Med pelskragen öfver hufvudet begaf jag mig ned på isen, der hvarje spår till väg var igenyradt. Knappt hade jag gått 50 steg från stranden, förrän vinden fattade mig och snön så piskade emot, att jag med möda kunde stå på benen. Intet spår till väg fanns, och endast vindens rigtning tjenade mig till vägvisare öfver floden. Då jag på detta sätt vandrat en god stund, föreföll det mig som om ljus i ett fönster skimrade från marin-hospitalet, hvarföre jag vände mig något åt venster, och kunde omöjligen vara långt ifrån andra stranden, då ett förfärligt slag på hufvudet sträckte mig sanslös på isen. Då jag åter började komma till mina sinnen, fann jag mig vara utan mössa, pels och rock, gripen vid halsduken och släpad på snön, och innan jag ännu hunnit riktigt sansa mig, kände jag mig redan ända upp till halsen i vattnet. En med bastväf omlindad fot stötte till mig, för att helt och hållet bringa mig under isen; då grep jag instinktmessigt med båda händerna efter detta ben, och höll mig fast dervid. Men den starka strömmen fattade mig och drog mig under isen, och blott dunkelt vill jag minnas att jag bet i bastbenet, emedan mina händer genom knifstyng blifvit sårade, så att jag icke längre kunde med dem hålla mig fast. Här visade oss den berättande sina båda händer, bvari funnos djupa ärr efter de styng; han fått; flere fingrar voro förlamade, och kunde icke röras. Derefter fortfor han: Nu fogade jag mig med fullkomlig undergifvenhet i mitt öde, hvilket jag ännu mycket väl kommer ihåg, ja en känsla af lugn kom öfver mig, hvilken jag sedermera ofta med nöje erinrat mig. Jag kände vattnet intränga genom mun, näsa och öron, och förlorade slutligen helt och hållet sansningen. Min första känsla, då jag åter uppvaknade, var den af en pinsam dröm; det föreföll mig, som släpades jag med våld i vattnet under en is, och att