gäfves och ropat mig hes efter en Iswotsschik, be-
slöt jeg att anträda vägen till fots. Med pelskragen
öfver hufvudet begaf jag mig ned på isen, der hvarje
spår till väg var igenyradt. Knappt hade jag gått
50 steg från stranden, förrän vinden fattade mig och
snön så piskade emot, att jag med möda kunde stå
på benen. Intet spår till väg fanns, och endast vin-
dens rigtning tjenade mig till vägvisare öfver floden.
Då jag på detta sätt vandrat en god stund, före-
föll det mig som om ljus i ett fönster skimrade från
marin-hospitalet, hvarföre jag vände mig något åt
venster, och kunde omöjligen vara långt ifrån andra
stranden, då ett förfärligt slag på hufvudet sträckte
mig sanslös på isen. Då jag åter började komma
till mina sinnen, fann jag mig vara utan mössa,
pels och rock, gripen vid halsduken och släpad på
snön, och innan jag ännu hunnit riktigt sansa mig,
kände jag mig redan ända upp till halsen i vattnet.
En med bastväf omlindad fot stötte till mig, för att
helt och hållet bringa mig under isen; då grep jag
instinktmessigt med båda händerna efter detta ben,
och höll mig fast dervid. Men den starka strömmen
fattade mig och drog mig under isen, och blott dun-
kelt vill jag minnas att jag bet i bastbenet, emedan
mina händer genom knifstyng blifvit sårade, så att
jag icke längre kunde med dem hålla mig fast.
Här visade oss den berättande sina båda händer,
bvari funnos djupa ärr efter de styng; han fått; flere
fingrar voro förlamade, och kunde icke röras. Der-
efter fortfor han: Nu fogade jag mig med full-
komlig undergifvenhet i mitt öde, hvilket jag ännu
mycket väl kommer ihåg, ja en känsla af lugn kom
öfver mig, hvilken jag sedermera ofta med nöje er-
inrat mig. Jag kände vattnet intränga genom mun,
näsa och öron, och förlorade slutligen helt och hållet
sansningen.
Min första känsla, då jag åter uppvaknade, var
den af en pinsam dröm; det föreföll mig, som slä-
pades jag med våld i vattnet under en is, och att