tobak och det knappa mjöl, som svårligen kan skydda dem mot att dö af svält! Ar detta skämt eller a ar? Och om det, såsom hvar och en inser, är det förstnämnda, hvarföre söker man inför verldens ögon genom smädelser rättfärdiga regeringens uppförande mot Indianerne? Man jalar om de många grymheter Indianerne begått; men huru naturliga äro ej dessa, när man erinrar sig huru de härtill blifvit retade, samt tager i betraktande alla vilda folks logik? Enligt hvarje oväldigt ögonvittnes utsago, ärv, vid sådana tillfällen, de hvite nästan beständigt de anfallande, men Indianerne endast vedergällare af de mot dem eller deras bröder föröfvade missdåd. Indianerne i deras natur-tillstånd känna, som man vet, inga andra lagar, än alla barbariska folks: lex talionis. Om t. ex. en af deras anhörige mördas, så lägga bans anförvandter genast an sorg, och den närmaste slägtingens bland dem pligt är nu att hämnas den döde, dv. s. att äfven förskaffa mördarens anhörige sorg. Dennes undanrödjande synes, under dylika omständigheter, lika så naturligt som rättmätigt; men som ban vanligtvis flyr bort och icke så lätt låter ertappa sig, Så faller straffet icke sällan på en af hans oskyldige slägtingar, eller, i händelse äfven derne flytt, på den förste af hans stam som träffas. Detta förfarande, användt mot de hvite, föranleder naturligtvis ofta de ohyggligaste gerningar. Men vet man väl äfven hvilka skändligheter å Amerihanernes sida härtill gifvit anledning? Och är väl Förenta Staterras regering i stånd, ait skydda de arma rödskinnen mot den Amerikanska befolkningens usurpationer och oförrätter, när man i hela vestra delen af unionen icke träffar någon juryman, som fianer en sådan missdådare skyldig? På samma sätt förklaras de hvita fångarnes nedgörande af Indianerne. Man förklarar öppet, att man mot dem för ett formligt förödelsekrig, men väntar likväl af dem (vildarne) att de skola