tobak och det knappa mjöl, som svårligen kan
skydda dem mot att dö af svält! Ar detta skämt
eller a ar? Och om det, såsom hvar och en
inser, är det förstnämnda, hvarföre söker man
inför verldens ögon genom smädelser rättfärdiga
regeringens uppförande mot Indianerne? Man
jalar om de många grymheter Indianerne begått;
men huru naturliga äro ej dessa, när man erinrar
sig huru de härtill blifvit retade, samt tager i
betraktande alla vilda folks logik? Enligt hvarje
oväldigt ögonvittnes utsago, ärv, vid sådana till-
fällen, de hvite nästan beständigt de anfallande,
men Indianerne endast vedergällare af de mot
dem eller deras bröder föröfvade missdåd. In-
dianerne i deras natur-tillstånd känna, som man
vet, inga andra lagar, än alla barbariska folks:
lex talionis. Om t. ex. en af deras anhörige
mördas, så lägga bans anförvandter genast an
sorg, och den närmaste slägtingens bland dem
pligt är nu att hämnas den döde, d- v. s. att äf-
ven förskaffa mördarens anhörige sorg. Dennes
undanrödjande synes, under dylika omständighe-
ter, lika så naturligt som rättmätigt; men som
ban vanligtvis flyr bort och icke så lätt låter
ertappa sig, Så faller straffet icke sällan på en
af hans oskyldige slägtingar, eller, i händelse äf-
ven derne flytt, på den förste af hans stam som
träffas. Detta förfarande, användt mot de hvite,
föranleder naturligtvis ofta de ohyggligaste ger-
ningar. Men vet man väl äfven hvilka skänd-
ligheter å Amerihanernes sida härtill gifvit an-
ledning? Och är väl Förenta Staterras regering
i stånd, ait skydda de arma rödskinnen mot den
Amerikanska befolkningens usurpationer och o-
förrätter, när man i hela vestra delen af unionen
icke träffar någon juryman, som fianer en sådan
missdådare skyldig?
På samma sätt förklaras de hvita fångarnes
nedgörande af Indianerne. Man förklarar öppet,
att man mot dem för ett formligt förödelsekrig,
men väntar likväl af dem (vildarne) att de skola