tolka detta alltför vidt omfattande uttryck så,
som skulle man fordra enahanda rätt äfven för
de innevånare i ett land, som icke äga några
offentliga angelägenheter att ombesörja, derföre
att de antingen äro omyndige eller frivilligt trädt
under andras målsmanskap, t. ex. barn, qvinnor
och tjenstefolk. Uitras ha vid sådana tillfällen
funnit rätt beqvämt att till förlöjligande af den-
na sats, som de sjelfva pådiktat sina motstånda-
re, framdraga någon liten rolighet om den fria
qvinnan, celektoralpigorna,, etler något annat
förlegadt skämt, som efter tron i de Parisiska
emigrantkatakomberna gäller såsom bevisnings-
grund i mumiesallongerna annorstädes, när en
logisk deduktion skall vederläggas utan förmåga
dertill.
Den tänkande delen af folket började redan
under nordamerikanska emancipationsstriden att
vända sina tankar åt politik. Under franska
revolutionen ökades uppmärksamheten derpå vi-
dare. Anstalterna i Tyskland för det så kallade
frihetskriget togo den allmänt i anspråk med ett
slags våld. Under alla dessa tidskiften fortforo
dock de väckta föreställningarna att sväfva ut
i det obestämda och overkställbara, än på de
abstrakta teoriernas område, än ibland poesiens
luftslott. Det blef kabinetterna förbehållet, att
med kraft och framgång draga folket från dröm-
marnas rike och hänvisa det på verkligheten;
först genom tolkningen af de frihetslöften, som
det fått i Tyskland, för att väpna sig mot Na-
poleon, vidare genom exemplet af restauratio-
nens beteende i Frankrike, slutligen genom de-
ras sätt att betrakta juli-revolutionen och be-
bandla Poblen. Varnadt af en del bland dessa
uppträden, skyr folket ännu att öppet uttala
den opinion, som under dem utbildat sig; men
sker det någon gång, så möter man öfverallt
samma grundtanka: fordran af en ministerial-
styrelse, som är verkligt ansvarig inför repre-
sentalionen, och en representation, som uttrycker
den verkliga majoriteten. Folket nöjer sig med
dessa fordringar; det är redan klokt nog för att
inse, att om de äro uppfyllda, så skulle det blifva
dess eget fel, i fall det icke vårdade eller för-
skaffade sig de öfriga vilkoren för ett sannt
konstitutionelt samhällsskick, nämligen: ända-
målsenlig lagstiftning, rättvis lagskipning, om-
tänksam statshushållning, laglig yttranderätt, in-
dustriel förkofran hos det nuvarande slägtet,
förnuftig uppfostran för det tillväxande, trygghet
emot främmande våld.
Med denna ministerialstyrelse och representa-
tion vill folket i Europa nödvändigt hafva en
monarkisk statsform förenad; och man hade der-
före ej orätt, när man straxt efter juli-revolu-
tionen förklarade hela anspråket gå ut på mo-
narki med republikanska instiluioner. Då man
uppfann denna definition, träffade man just de
egentliga orden för den sak, man ville beskrifva.
Likt alla uttryck, som fullständigt motsvara,
hvad de äro ämnade att beteckna, har denna
definition återverka att upplysa många om det
för honom sjelf dunkla innehållet af hans egna
tankar och önskningar. Folket har derigenom
fått ett namn på, hvad det vill, och det har bör-
jat söka efter den väg, som leder till sjelfva
saken.
De maktezande hade långt förut upptäckt den
för folket sjelf fördolda hemligheten af dess
egna tankar och önskningar, och tagit sina mått
och steg, för att hindra det från att någonsin
hitta rätta ordet till gåtan. De insågo, att fastän
den demokratiska republikanismen blifvit fjet-
trad af Napoleon, och fastän dess materiella
kraft kunde kufvas när Napoleon föll, så åter-
stod dock de nya idernas makt, och att, om
icke den kunde förlamas eller utrotas, så var nå-
gon verklig och varaktig retauration af det gamla
icke att påräkna. Det var dem väl ej heller obe-
kant, att ider blott kunna besegras med ide-
ella vapen, och de skyndade att tillgripa sådana,
jemte de materiella. Men emellan det trettioåriga
reformationskriget och revolutionskampen hade
någon strid i stort icke blifvit förd hvarken för
eller emot ider inom Europa; konsten, att föra
ett sådant krig hade gått förlorad, och ehuru
revolutionskriget tyckes hafva bordt blifva en
god skola för att återvinna den, så gick det
med de mot revolutionen kämpande främmande
makterna alldeles som med emigranterna: när
bourbonska restaurationen varlyckligen tillväga-
bragt, befanns att de hade cwingenting lärt och
ingenting glömt under de öfverståndna äfven-
tyren. Pifven visste ej något bättre vapen att
tillgripa, än det gamla, förrostade, som gjort
tjenst under reformationskriget, nämligen Jesui-
terorden, hvilken formligen återställdes; visser-
ligen var detta ordensförstånd dock den bästa
organ i politiskt hänseende, som ultramontanis-
men någonsin egt. Den heliga alliansen blef