tolka detta alltför vidt omfattande uttryck så, som skulle man fordra enahanda rätt äfven för de innevånare i ett land, som icke äga några offentliga angelägenheter att ombesörja, derföre att de antingen äro omyndige eller frivilligt trädt under andras målsmanskap, t. ex. barn, qvinnor och tjenstefolk. Uitras ha vid sådana tillfällen funnit rätt beqvämt att till förlöjligande af denna sats, som de sjelfva pådiktat sina motståndare, framdraga någon liten rolighet om den fria qvinnan, celektoralpigorna,, etler något annat förlegadt skämt, som efter tron i de Parisiska emigrantkatakomberna gäller såsom bevisningsgrund i mumiesallongerna annorstädes, när en logisk deduktion skall vederläggas utan förmåga dertill. Den tänkande delen af folket började redan under nordamerikanska emancipationsstriden att vända sina tankar åt politik. Under franska revolutionen ökades uppmärksamheten derpå vidare. Anstalterna i Tyskland för det så kallade frihetskriget togo den allmänt i anspråk med ett slags våld. Under alla dessa tidskiften fortforo dock de väckta föreställningarna att sväfva ut i det obestämda och overkställbara, än på de abstrakta teoriernas område, än ibland poesiens luftslott. Det blef kabinetterna förbehållet, att med kraft och framgång draga folket från drömmarnas rike och hänvisa det på verkligheten; först genom tolkningen af de frihetslöften, som det fått i Tyskland, för att väpna sig mot Napoleon, vidare genom exemplet af restaurationens beteende i Frankrike, slutligen genom deras sätt att betrakta juli-revolutionen och bebandla Poblen. Varnadt af en del bland dessa uppträden, skyr folket ännu att öppet uttala den opinion, som under dem utbildat sig; men sker det någon gång, så möter man öfverallt samma grundtanka: fordran af en ministerialstyrelse, som är verkligt ansvarig inför representalionen, och en representation, som uttrycker den verkliga majoriteten. Folket nöjer sig med dessa fordringar; det är redan klokt nog för att inse, att om de äro uppfyllda, så skulle det blifva dess eget fel, i fall det icke vårdade eller förskaffade sig de öfriga vilkoren för ett sannt konstitutionelt samhällsskick, nämligen: ändamålsenlig lagstiftning, rättvis lagskipning, omtänksam statshushållning, laglig yttranderätt, industriel förkofran hos det nuvarande slägtet, förnuftig uppfostran för det tillväxande, trygghet emot främmande våld. Med denna ministerialstyrelse och representation vill folket i Europa nödvändigt hafva en monarkisk statsform förenad; och man hade derföre ej orätt, när man straxt efter juli-revolutionen förklarade hela anspråket gå ut på monarki med republikanska instiluioner. Då man uppfann denna definition, träffade man just de egentliga orden för den sak, man ville beskrifva. Likt alla uttryck, som fullständigt motsvara, hvad de äro ämnade att beteckna, har denna definition återverka att upplysa många om det för honom sjelf dunkla innehållet af hans egna tankar och önskningar. Folket har derigenom fått ett namn på, hvad det vill, och det har börjat söka efter den väg, som leder till sjelfva saken. De maktezande hade långt förut upptäckt den för folket sjelf fördolda hemligheten af dess egna tankar och önskningar, och tagit sina mått och steg, för att hindra det från att någonsin hitta rätta ordet till gåtan. De insågo, att fastän den demokratiska republikanismen blifvit fjettrad af Napoleon, och fastän dess materiella kraft kunde kufvas när Napoleon föll, så återstod dock de nya idernas makt, och att, om icke den kunde förlamas eller utrotas, så var någon verklig och varaktig retauration af det gamla icke att påräkna. Det var dem väl ej heller obekant, att ider blott kunna besegras med ideella vapen, och de skyndade att tillgripa sådana, jemte de materiella. Men emellan det trettioåriga reformationskriget och revolutionskampen hade någon strid i stort icke blifvit förd hvarken för eller emot ider inom Europa; konsten, att föra ett sådant krig hade gått förlorad, och ehuru revolutionskriget tyckes hafva bordt blifva en god skola för att återvinna den, så gick det med de mot revolutionen kämpande främmande makterna alldeles som med emigranterna: när bourbonska restaurationen varlyckligen tillvägabragt, befanns att de hade cwingenting lärt och ingenting glömt under de öfverståndna äfventyren. Pifven visste ej något bättre vapen att tillgripa, än det gamla, förrostade, som gjort tjenst under reformationskriget, nämligen Jesuiterorden, hvilken formligen återställdes; visserligen var detta ordensförstånd dock den bästa organ i politiskt hänseende, som ultramontanismen någonsin egt. Den heliga alliansen blef