på något sätt förekomma, eller befrämja dessa brotts-
liga stämplingar.
Sålunda är sjelfva det hufvudfactum — nämligen
att jag skapat balansens ämöjlighet -- hvarpå Kam-
marrätten grundat sin stränga dom emot mig, här-
ledt från det uppenbaraste misstag.
Vid första betraktande kan den af Kammarrätten
anmärkta, i sig sjelf obetydliga omständigheten, att
uppbördsjurnalen befunnits hafva luckor på flere sidor,
förefalla något misstänkt. Men dessa luckor härrör-
de helt enkelt deraf, att ofta, under den starkaste expe-
ditionen, skeppsklarerare inkommo med en stor mängd
små räkningar på skeppsprovision, fartygsumgälder,
öfvervigter, öfvermått på varor m. m., som ej ge-
nast behöfde, eller hunno, expedieras. Alla dessa,
hos skeppsklarerare sammanhoepade, räkningar voro
på små belopp, sällan öfver några Riksdaler, oftast
på några skillingar : penningar derför mottogos ej
förr än då anteckningarne skedde och qvittenser
utfärdades : detta har i alla tider brukats i Verket,
och naturligtvis skulle Finer. vid sina falska ute-
slutningar, handlat ytterst enfaldigt, om han genom
en lemnad lucka dragit uppmärksamhet åt saken.
Något ovanligt eller misstänkligt i dessa uteslut-
ningar fanns således icke.
Vidare har Kammarrätten lagt mig till last, att
den oftanämnda jemförelsen emellan Tullförvalta-
rens jurnal samt veckouppgifterne varit den endan,
mig genom instruktionen ålagda skyldighet i af-
seende på uppbördens kontrollerande; men just
detta visar, att uppbördskontrollen aldrig, enligt nu
gällande instruktion, hört till bestämmelsen af min
tjenst. Hade icke denna enda, utan flere, åtgärder
i sådant afseende varit mig uppdragne, skulle sa-
ken snarare varit värre än bättre; men på en jem-
förelse af två summor, af hvilka den förmenta kon-
trollören icke vet om någondera är riktig, kan lag-
stiftaren aldrig förnuftigtvis anses hafva byggt sin
beräkning på någon kontroll. Det synes icke vär-
digt domaren att, till försvårande af ett factum, på-
börda lagstiftaren syftemål, som ligga utom all gräns
af rimlighet och klokhet.
Slutligen är äfven emot mig åberopadt, att jag
undertecknat Tullförvatarens veckoförslag, hvar-
igenom man ansett mig hafva gifvit styrka åt den
förmodan, att uppbörden var vederbörligen kontrol-
lerad. Vid denna reflexion tyckes Kammarrätten
hafva ansett Öfverstyrelsen för Tullverket så under-
kastad förhastande i sina omdömen, att den skulle,
i min namnteckning, inbillat sig finna garanti för
en kontrol!, som det icke var mig möjligt att ut-
öfva. Styrelsen kände alltför väl, att uppbördskon-
trollen hvilade i andra händer än mina, och kunde
således i mitt namns befintlighet under veckoför-
slagen icke söka bekräftelse för annat, än att dessa
förslag funnits rätt summerade och noggrannt öf-
verensstämmande med den kontrollerande Tuil-
kammarens uppgifter. Någon origtighet härutinnan
har icke heller förefunnits. Dessa underskrifter, på
tryckta formulärer. härrörde dessutom blott af praxis
från den tid, då verkliga kontrollen tillhörde min
befattning: de voro numera icke genom instruktion
föreskrifoe; och rättvist vore alltså att anse dem be-
tyda häldre intet, än för mycket.
Jag har nu genomgått alla de skäl, som man lagt
till grund för det svåra domslut, i hvilket jag i un-
derdånighet söker ändring, och icke ett enda synes
hålla stånd för en närmare granskning. Besynner-
ligast af dem alla förefaller Kammarrättens mening
rörande likgiltigheten, huruvida en tjensteåtgärd, som
anses eftersatt, varit al större eller af mindre vigt.
Huru skulle, efter samma grundsats, de Hrr i Kam-
marrätten, neml. Advoxatfiskalen, Kommissarie och
Revisorer, anses, som efter erhållande af Tullverkets
årsräkningar jemte dertill hörande lefvereringsförteck-
ningar, med hvilka räkenskaper Uppbördskontoret ej
har ringaste befattning — med tystnad åsett, huru flera
månaders otillåtet dröjsmål med uppbörds-lefveranser
flera år å rad ägt rum i Tullverket och tilltagit, så
att de för år 1832 af tull- och diverse verks-medel
utgjorde . . . . ss a es . . . 5,966: 41. 3.
1833 so sc 6 so eo ss a es Lv . . 24,294: 38. 1.
4834 . ccs ss ss ss 2 v 77,675: 45. 6.
4835 . .s ss so so so - - - . I9,276: 32.40.
oaktadt, vid äfventyr af suspension, hvarje års kon-
tanta lefvereringar skola vara verkställda inom den
20 Mars, och, vid tjenstens förlust, inom den 4 Maj
påföljande året. Att, märkvärdigt nog, dessa grofva
fel — såsom numera yppats — kunnat år ut och
år in opåtaldt passera Revisionens i Kgl. Kammar-
rätten och dess advokatfiskals, enligt 32 i Kongl.
j
KammarRättens instruktion den 45 Oktober 1831, ho- !
nom ålagde noga tillsyn deröfver, att Kronans och :
andra allmänna medel behörigen förvaltas m. m.,
sprider långt mera ljus öfver den ryktbara tullbalan-
sens möjlighet , än alla underlåtna summeringar
i Finrs från all revision fritagne jurnal.
Stormäktigste nådigste Konung!
Då jag tror mig hafva ådagalagt huru K ongl.
KammarRätten, utan lagliga skäl, dömt mig till det;
svåra ansvar, hvarifrån jag nu i underdånighet söker !
befrielse, vågar jag ock hoppas, att detta uppenbart
förhastade domslut ej skall inför Eders Kongl. M:ts
nådiga pröfning vinna stadfästelse. Den omenskliga
grundsatsen, att vid bedömande af verkliga eller
förmenta tjenstefel, utesluta all gradation i åsido-
satte åtgärders vigt, torde lika litet hos Eders Kgl.
Maj:t möta bifall, som KammarRättens orimliga sup-
position, att balansens möjlighet berott af upp-
bördsjurnalens underlåtna summerande. Jag kan
med det förut åberopade vittnet styrka, att jag be-
hörigt, ehuru utan verkan, anmält denna försum-
melse, och jag bönfaller i djupaste underdånighet,
att detta vittne må, i anseende till dess annalkande
ålderdom, så snart som möjligt få på ed afhöras.
Möjligtvis skall detta förmå Hr KammarRättsrådet