på något sätt förekomma, eller befrämja dessa brottsliga stämplingar. Sålunda är sjelfva det hufvudfactum — nämligen att jag skapat balansens ämöjlighet -hvarpå Kammarrätten grundat sin stränga dom emot mig, härledt från det uppenbaraste misstag. Vid första betraktande kan den af Kammarrätten anmärkta, i sig sjelf obetydliga omständigheten, att uppbördsjurnalen befunnits hafva luckor på flere sidor, förefalla något misstänkt. Men dessa luckor härrörde helt enkelt deraf, att ofta, under den starkaste expeditionen, skeppsklarerare inkommo med en stor mängd små räkningar på skeppsprovision, fartygsumgälder, öfvervigter, öfvermått på varor m. m., som ej genast behöfde, eller hunno, expedieras. Alla dessa, hos skeppsklarerare sammanhoepade, räkningar voro på små belopp, sällan öfver några Riksdaler, oftast på några skillingar : penningar derför mottogos ej förr än då anteckningarne skedde och qvittenser utfärdades : detta har i alla tider brukats i Verket, och naturligtvis skulle Finer. vid sina falska uteslutningar, handlat ytterst enfaldigt, om han genom en lemnad lucka dragit uppmärksamhet åt saken. Något ovanligt eller misstänkligt i dessa uteslutningar fanns således icke. Vidare har Kammarrätten lagt mig till last, att den oftanämnda jemförelsen emellan Tullförvaltarens jurnal samt veckouppgifterne varit den endan, mig genom instruktionen ålagda skyldighet i afseende på uppbördens kontrollerande; men just detta visar, att uppbördskontrollen aldrig, enligt nu gällande instruktion, hört till bestämmelsen af min tjenst. Hade icke denna enda, utan flere, åtgärder i sådant afseende varit mig uppdragne, skulle saken snarare varit värre än bättre; men på en jemförelse af två summor, af hvilka den förmenta kontrollören icke vet om någondera är riktig, kan lagstiftaren aldrig förnuftigtvis anses hafva byggt sin beräkning på någon kontroll. Det synes icke värdigt domaren att, till försvårande af ett factum, påbörda lagstiftaren syftemål, som ligga utom all gräns af rimlighet och klokhet. Slutligen är äfven emot mig åberopadt, att jag undertecknat Tullförvatarens veckoförslag, hvarigenom man ansett mig hafva gifvit styrka åt den förmodan, att uppbörden var vederbörligen kontrollerad. Vid denna reflexion tyckes Kammarrätten hafva ansett Öfverstyrelsen för Tullverket så underkastad förhastande i sina omdömen, att den skulle, i min namnteckning, inbillat sig finna garanti för en kontrol!, som det icke var mig möjligt att utöfva. Styrelsen kände alltför väl, att uppbördskontrollen hvilade i andra händer än mina, och kunde således i mitt namns befintlighet under veckoförslagen icke söka bekräftelse för annat, än att dessa förslag funnits rätt summerade och noggrannt öfverensstämmande med den kontrollerande Tuilkammarens uppgifter. Någon origtighet härutinnan har icke heller förefunnits. Dessa underskrifter, på tryckta formulärer. härrörde dessutom blott af praxis från den tid, då verkliga kontrollen tillhörde min befattning: de voro numera icke genom instruktion föreskrifoe; och rättvist vore alltså att anse dem betyda häldre intet, än för mycket. Jag har nu genomgått alla de skäl, som man lagt till grund för det svåra domslut, i hvilket jag i underdånighet söker ändring, och icke ett enda synes hålla stånd för en närmare granskning. Besynnerligast af dem alla förefaller Kammarrättens mening rörande likgiltigheten, huruvida en tjensteåtgärd, som anses eftersatt, varit al större eller af mindre vigt. Huru skulle, efter samma grundsats, de Hrr i Kammarrätten, neml. Advoxatfiskalen, Kommissarie och Revisorer, anses, som efter erhållande af Tullverkets årsräkningar jemte dertill hörande lefvereringsförteckningar, med hvilka räkenskaper Uppbördskontoret ej har ringaste befattning — med tystnad åsett, huru flera månaders otillåtet dröjsmål med uppbörds-lefveranser flera år å rad ägt rum i Tullverket och tilltagit, så att de för år 1832 af tulloch diverse verks-medel utgjorde . . . . ss a es . . . 5,966: 41. 3. 1833 so sc 6 so eo ss a es Lv . . 24,294: 38. 1. 4834 . ccs ss ss ss 2 v 77,675: 45. 6. 4835 . .s ss so so so . I9,276: 32.40. oaktadt, vid äfventyr af suspension, hvarje års kontanta lefvereringar skola vara verkställda inom den 20 Mars, och, vid tjenstens förlust, inom den 4 Maj påföljande året. Att, märkvärdigt nog, dessa grofva fel — såsom numera yppats — kunnat år ut och år in opåtaldt passera Revisionens i Kgl. Kammarrätten och dess advokatfiskals, enligt 32 i Kongl. j KammarRättens instruktion den 45 Oktober 1831, ho! nom ålagde noga tillsyn deröfver, att Kronans och : andra allmänna medel behörigen förvaltas m. m., sprider långt mera ljus öfver den ryktbara tullbalansens möjlighet , än alla underlåtna summeringar i Finrs från all revision fritagne jurnal. Stormäktigste nådigste Konung! Då jag tror mig hafva ådagalagt huru K ongl. KammarRätten, utan lagliga skäl, dömt mig till det; svåra ansvar, hvarifrån jag nu i underdånighet söker ! befrielse, vågar jag ock hoppas, att detta uppenbart förhastade domslut ej skall inför Eders Kongl. M:ts nådiga pröfning vinna stadfästelse. Den omenskliga grundsatsen, att vid bedömande af verkliga eller förmenta tjenstefel, utesluta all gradation i åsidosatte åtgärders vigt, torde lika litet hos Eders Kgl. Maj:t möta bifall, som KammarRättens orimliga supposition, att balansens möjlighet berott af uppbördsjurnalens underlåtna summerande. Jag kan med det förut åberopade vittnet styrka, att jag behörigt, ehuru utan verkan, anmält denna försummelse, och jag bönfaller i djupaste underdånighet, att detta vittne må, i anseende till dess annalkande ålderdom, så snart som möjligt få på ed afhöras. Möjligtvis skall detta förmå Hr KammarRättsrådet