Une 9 40 Re am el R Näst den omedelbara och specifika kontroll å uppbörden, som sålunda förflyttats till Inkommande Tullkammaren, fortfor den väsendtligaste att ligga i månads-förslagen och årsräkningarne, som först al Kammar-kontoret och sedan af Kammar-Rätten årligen granskades. För ingendera af dessa kontroller — de enda, hvapå verkets och kronans säkerhet för uppbörden numera grundades — stod den så kallade Kontrollören i ansvarighet. Han blef från denna stund blott ett biträde i Uppbördskontoret, och hans göromål bestodo i att vara Tullförvaltaren behjelplig med de inflytande uppbördsbeloppens uppräknande: att göra uppsattser till medlens insättande i Banken: att biträda med riksgäldssedlas realisation: att gemensamt med Tullförvaltaren emottaga, qvittera och förvara medel, som deponerats för varor, hvilkas tullumgälder ej kunnat genast uträknas — (i hvilken kassa icke någon balans funnits): och slutligen att förvara och vårda den så kallade utgiftskassan, hvilken sednare befattning utgjorde en kassörstjenst. Blott den tjenstgöring, som innefattade de först uppräknade arterna, tog hela tiden så i anspråk, att jag, redan kl. 7 om morgnaree, nödgades infinna mig på kontoret, hvadan ock n del af göromålen blifvit, på sednaste åren, förflyttad på andra tjenstemän. Allt detta visar, att min fordna egenskap af verklig kontrollör hade, sedan år 4825, i alla dess egentliga delar upphört, och att tjensten fått en helt annan bestämmelse. Att, under detta fullt utredda och obestridliga förhållande, en lika sträng, solidarisk ansvarighet för uppbördsmannens för mig lika okända, som outransakliga balans, skulle ådömmas mig, hvilken med rätta plågar ådömas verkliga kontrollörer, synes vara lika stridande mot poistif lag, som mot naturlig rättvisa. Jag bar redan anmärkt huru, efter 4825 års Instruktion, Tullförvaltaren kunde i sin jurnal införa eller utesluta hvad han fann för godt, utan all möjlighet för mig att varseblifva det. Jag bör tillägga, att denna jurnal — en af de sällsammaste räkenskaper, som lärer finnas — är ett verkligt mellanting af publika och privata anteckningar, hvilka snarast hafva egenskapen af det sednare. Denna jurnal var aldrig, sedan 1825, underskrifven af någon menniska: ingen föreskrift fanns om hvad form och bvad grad af fullständighet den skulle hafva: den var frikallad från både revision och eftersummering: den infordrades aldrig från Tullförvaltaren. De förflutna årens jurnaler förvarades icke ens i något arkiv, utan lågo bland skräpsamlingar på Packhusets vind. Dessa jurnaler synas alltså ämnade blott till minnesteckning för Tullförvaltaren personligen, till förekommande af öfverdebiteringar från Inkommande Tullkammarens sida. Utur denna synpunkt betraktades de ock af både Chefen för Kammar-kontoret och Tullverkets Advokat-fiskal. Begge hade nemligen, enligt Instruktionen, sig ålagdt, att förrätta inventeringar i Kontoret hvarje Måndags förmiddag, eller å den första söcknedag i hvarje vecka, hvarvid aldrig Jurnalen, utan endast den verklige Kontrollörens, neml. Inkommande Tullkammarens, Veckouppgifter öfver uppbörden, togos till grund för undersökningen. Sistnämnde uppgifter jemfördes med kontanta kassan, jemte Insättnings-bevisen från Banken, hvilket allt fullkomligt öfverensstämde med Iastruktionen. Uppbörds-jurnalen låg, vid dessa veckoinventeringar, och vid alla andra tillfällen, öppen för både Boksluts-kamereraren och för Advokat-fiskaten, hvilka dessutom i Kontoret gjorde dagliga be sök; men ingendera fann något anmärkningsvärdt deruti, att jurnalen var osummerad. Den ene af dess embetsmän var Kontorets närmaste förman, och den andre ålåg, enligt tjenstepligt, att åtala allt bvad han fann försumligt eller felaktigt inom Verket; men begge hyste om denna jurnal samma begrepp, som alla andra inom Verket, nemligen att, sedan 1825, icke något slags kontroll öfver uppbörden var dermed åsyftad. Vid behörigt öfvervägande af allt detta, torde man finna skäligt att mildra omdömet om den underlåtenhet att anmäla jurnalens osummerade tillstånd, som man lagt mig till last i följd deraf, att Hr KammarrättsRådet Winroth vägrat erkänna att sådant skett. Jag var, enligt 2 i Instruktionen, jemförd med 1467 i Tull-reglementet, ej tillförbunden att hos någon annan än hos honom, såsom närmaste förman, göra denna anmälan. Jag har erbjudit Hr KammarrättsRådet att med ed styrka detta sitt förnekande, men förgäfves; ty Hr KammarrättsRådet måste nödvändigt minnas dessa anmälanden, emedan de flera gånger förnyades. Vid ett af dessa tillfällen var Kontorets Vaktmästare, Werner, närvarande, och har, under edelig förpligtelse, intygat verkligheten af hvad Hr KammarrättsRådet förnekar. Detta vittne, hvars attest bifogas, är nära vid 60 års ålder, och för öfrigt i en ställning, som aflägsnar alla misstankar om lättsinnig afvikelse från sanniogen. Kg!. KammarRätten har, i öfverklagade Utslaget, antagit den grundsats, att — då jag ej inför samma Rätt kunnat bevisa verkligheten af min anmälan om den underlåtna summeringen — all pröfning af denna underlåtenhets vigt och verkan borde åsidosättas, och att då en instruktions föreskrift är ovillkorlig, all underlåtenhet af dess uppfyllande alltid bör hänföras under de svåraste straffbestämmelser. Att öfverväga vigten af en tjensteåtgärd, som anses försummad: att undersöka, om en dylik underlåtenhet varit mer eller mindre vådlig: om någon skada derigenom timat: eller — då saken angår en uppbördsbalans — om uppbördsmannen blifvit, genom samma underlåtenhet, ställd utom kontroll, eller ej; allt detta anser Kongl. Kammarrätten, som eljest i detta mål icke visat sig känslolös för mildrande omständigheter — Vara likgiltigt, då frågan är om mig. Kammarrätten har dömt mig så, som hade, genom min försorg, Tullförvaltaren Finer blifvit löst ifrån alla band af den kontroll, hvilken Kronan emot honom påräknat. Med ettförhastande, lika beklagligt som oförklarligt, har Kongl. Kammarrätten antagit, att medelst den, i följd af felande summering, åsidosatta jemförelsen emellan uppbördsmannens godtyckligt förda jurnal och inkommande sjötullkammarens vecko-uppgifter, den förstnämndes brottsliga företag eblifvu möjliga och i betydlij mån und rlättades. Det är dock, genom hela undersökningen, fullt utredt, att enda möjligheten för balan