Une 9 40 Re am el R
Näst den omedelbara och specifika kontroll å upp-
börden, som sålunda förflyttats till Inkommande
Tullkammaren, fortfor den väsendtligaste att ligga i
månads-förslagen och årsräkningarne, som först al
Kammar-kontoret och sedan af Kammar-Rätten år-
ligen granskades. För ingendera af dessa kontroller
— de enda, hvapå verkets och kronans säkerhet för
uppbörden numera grundades — stod den så kalla-
de Kontrollören i ansvarighet. Han blef från
denna stund blott ett biträde i Uppbördskontoret,
och hans göromål bestodo i att vara Tullförvaltaren
behjelplig med de inflytande uppbördsbeloppens upp-
räknande: att göra uppsattser till medlens insättan-
de i Banken: att biträda med riksgäldssedlas reali-
sation: att gemensamt med Tullförvaltaren emottaga,
qvittera och förvara medel, som deponerats för va-
ror, hvilkas tullumgälder ej kunnat genast uträknas
— (i hvilken kassa icke någon balans funnits): och
slutligen att förvara och vårda den så kallade ut-
giftskassan, hvilken sednare befattning utgjorde en
kassörstjenst. Blott den tjenstgöring, som innefatta-
de de först uppräknade arterna, tog hela tiden så i
anspråk, att jag, redan kl. 7 om morgnaree, nödga-
des infinna mig på kontoret, hvadan ock n del af
göromålen blifvit, på sednaste åren, förflyttad på an-
dra tjenstemän. Allt detta visar, att min fordna e-
genskap af verklig kontrollör hade, sedan år 4825,
i alla dess egentliga delar upphört, och att tjensten
fått en helt annan bestämmelse.
Att, under detta fullt utredda och obestridliga för-
hållande, en lika sträng, solidarisk ansvarighet för
uppbördsmannens för mig lika okända, som out-
ransakliga balans, skulle ådömmas mig, hvilken med
rätta plågar ådömas verkliga kontrollörer, synes va-
ra lika stridande mot poistif lag, som mot naturlig
rättvisa.
Jag bar redan anmärkt huru, efter 4825 års In-
struktion, Tullförvaltaren kunde i sin jurnal införa
eller utesluta hvad han fann för godt, utan all möj-
lighet för mig att varseblifva det. Jag bör tillägga,
att denna jurnal — en af de sällsammaste räken-
skaper, som lärer finnas — är ett verkligt mellan-
ting af publika och privata anteckningar, hvilka sna-
rast hafva egenskapen af det sednare. Denna jur-
nal var aldrig, sedan 1825, underskrifven af någon
menniska: ingen föreskrift fanns om hvad form och
bvad grad af fullständighet den skulle hafva: den
var frikallad från både revision och eftersummering:
den infordrades aldrig från Tullförvaltaren. De för-
flutna årens jurnaler förvarades icke ens i något ar-
kiv, utan lågo bland skräpsamlingar på Packhusets
vind. Dessa jurnaler synas alltså ämnade blott till
minnesteckning för Tullförvaltaren personligen, till
förekommande af öfverdebiteringar från Inkommande
Tullkammarens sida. Utur denna synpunkt betrak-
tades de ock af både Chefen för Kammar-kontoret
och Tullverkets Advokat-fiskal. Begge hade nemli-
gen, enligt Instruktionen, sig ålagdt, att förrätta in-
venteringar i Kontoret hvarje Måndags förmiddag,
eller å den första söcknedag i hvarje vecka, hvarvid
aldrig Jurnalen, utan endast den verklige Kontrol-
lörens, neml. Inkommande Tullkammarens, Vecko-
uppgifter öfver uppbörden, togos till grund för un-
dersökningen. Sistnämnde uppgifter jemfördes med
kontanta kassan, jemte Insättnings-bevisen från Ban-
ken, hvilket allt fullkomligt öfverensstämde med Ia-
struktionen. Uppbörds-jurnalen låg, vid dessa vecko-
inventeringar, och vid alla andra tillfällen, öppen för
både Boksluts-kamereraren och för Advokat-fiska-
ten, hvilka dessutom i Kontoret gjorde dagliga be
sök; men ingendera fann något anmärkningsvärdt
deruti, att jurnalen var osummerad. Den ene af
dess embetsmän var Kontorets närmaste förman, och
den andre ålåg, enligt tjenstepligt, att åtala allt bvad
han fann försumligt eller felaktigt inom Verket; men
begge hyste om denna jurnal samma begrepp, som
alla andra inom Verket, nemligen att, sedan 1825,
icke något slags kontroll öfver uppbörden var der-
med åsyftad.
Vid behörigt öfvervägande af allt detta, torde man
finna skäligt att mildra omdömet om den underlå-
tenhet att anmäla jurnalens osummerade tillstånd,
som man lagt mig till last i följd deraf, att Hr Kam-
marrättsRådet Winroth vägrat erkänna att sådant
skett. Jag var, enligt 2 i Instruktionen, jemförd
med 1467 i Tull-reglementet, ej tillförbunden att
hos någon annan än hos honom, såsom närmaste
förman, göra denna anmälan. Jag har erbjudit Hr
KammarrättsRådet att med ed styrka detta sitt för-
nekande, men förgäfves; ty Hr KammarrättsRådet
måste nödvändigt minnas dessa anmälanden, eme-
dan de flera gånger förnyades. Vid ett af dessa till-
fällen var Kontorets Vaktmästare, Werner, närva-
rande, och har, under edelig förpligtelse, intygat
verkligheten af hvad Hr KammarrättsRådet förnekar.
Detta vittne, hvars attest bifogas, är nära vid 60 års
ålder, och för öfrigt i en ställning, som aflägsnar
alla misstankar om lättsinnig afvikelse från san-
niogen.
Kg!. KammarRätten har, i öfverklagade Utslaget,
antagit den grundsats, att — då jag ej inför samma
Rätt kunnat bevisa verkligheten af min anmälan om
den underlåtna summeringen — all pröfning af denna
underlåtenhets vigt och verkan borde åsidosättas,
och att då en instruktions föreskrift är ovillkorlig,
all underlåtenhet af dess uppfyllande alltid bör hän-
föras under de svåraste straffbestämmelser. Att öf-
verväga vigten af en tjensteåtgärd, som anses för-
summad: att undersöka, om en dylik underlåtenhet
varit mer eller mindre vådlig: om någon skada deri-
genom timat: eller — då saken angår en uppbörds-
balans — om uppbördsmannen blifvit, genom samma
underlåtenhet, ställd utom kontroll, eller ej; allt
detta anser Kongl. Kammarrätten, som eljest i detta
mål icke visat sig känslolös för mildrande omstän-
digheter — Vara likgiltigt, då frågan är om mig.
Kammarrätten har dömt mig så, som hade, genom
min försorg, Tullförvaltaren Finer blifvit löst ifrån
alla band af den kontroll, hvilken Kronan emot
honom påräknat. Med ettförhastande, lika beklag-
ligt som oförklarligt, har Kongl. Kammarrätten an-
tagit, att medelst den, i följd af felande summering,
åsidosatta jemförelsen emellan uppbördsmannens
godtyckligt förda jurnal och inkommande sjötull-
kammarens vecko-uppgifter, den förstnämndes brotts-
liga företag eblifvu möjliga och i betydlij mån un-
d rlättades. Det är dock, genom hela undersök-
ningen, fullt utredt, att enda möjligheten för balan-