varit mycket brukligt, att det husfaderli-
ga regementet i poliskamrarne merändels blif-
vit utöfvadt genom vexatoriska inqvisitioner,
svordomar, skällsord, fängelse och prygel.
Också är det en afgjord erfarenhet att en
och hvar utan tvekan föredrager att in-
ställa sig för en domstol framför att synas i po-
liskammaren, hvilket redan i och för sig sjelf
betraktas, som en mycket förargelig händelse.
En kämnersrätt — i synnerhet om preses icke har
alltför mycket polismästare i sina fasoner — med
sina kämnerer, en häradsrätt med sin fromma
och trovärdiga nämnd, en rådstufvurätt med
stadens borgmästare och väl högt betrodde råd-
män, huru mycket närmare stå de icke folket,
huru mycket större garantier erbjuda de icke
den rättsökande än en polismästare, omgifven af
en skara agenter, hvilkas fördel och existens till
största delen beror på de inställda parternas fällan-
de? Att för öfrigt alla nyssnämnde domstolar be-
handla en hel mängd mål af precist samma be-
skaffenhet, som de vid poliskammaren förekom-
mande, är nogsamt bekant, äfvensom att detta
i alla tider skett med mindre buller och mer
tillfredsställelse för parterne, än händelsen varit
och är med poliskamrarne. Vi hoppas ej hafva
varit för vidlyftige i dessa anmärkningar, då vi
uteslutit så många andra.
Rikets Ständer tillkännagåfvo, att, sedan denna
fråga under de 3 sistförflutna riksdagarne förevarit,
enahanda framställning nu blifvit väckt. Rikets
Ständer godkände den, under ämnets sålunda förut-
gångne behandling antagna grundsats, att hvarje
medborgare borde ega öppet tillfälle. att sjelf in-
hemta kännedom om lagskipningens gång, hvarige-
nom atkning för Jagarne och förtrocnde för doma-
remakten ökades och befästades, med afseende hvarpå
Rikets Ständer, då rättegången vid domstolarne, ef-
ter urgammal sed, hittills hållits för öppna dörrar,
ansett något hinder icke möta för medgifvandet af
offentlighet vid poliskamrar i städerne, när sådane
mål der förekomma, uti hvilka poliskammare eger
domsrätt. Deremot hade Rikets Ständer trott det
icke vara välbetänkt, att, i andra fall, der polis-
maktens ändamål är, icke att skipa lag, utan att
efterspana och inbemta upplysningar, på hvilka åtal
inför domstol sedermera skall grundas, genom pi-
bjuden offentlighet vid hvarje steg sätta förbrytaren
och dess medbjelpare i tillfälle, att hindra brottets
uppdagande. I öfverensstämmelse härmed hade Ri-
Rets Ständer, för deras del, beslutat, antaga följande
lagbestämmelse: Vid poliskamrar, när sådanme mål
der förekomma, i hvilka poliskammare domrätt ut-
öfvar, skall rättegången offentligen hållas. Och vare
förthy, så långt det ske kan, utan trängsel för dem
som till poliskammaren höra eller med målen hafva
att skaffa, ej någon förment, att innevara, medan
poliskammaren sådane mål bandlägger. der ej polis-
kammaren nödigt finner, att öfverläggning till be-
slut inom lykta dörrar hålla, eller förekomma, som
äro stötande för anständigheten och sedligheten, i
hvilken händelse åbörare skola, på ordförandens
tillsägelse, afträda.
Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden
Stråle, Isberg, Nybleus, Engelhart, Gretve Cari
Sparre och Friherre Staöl von Holstein, funno ej
något att anmärka emot Rikets Ständers berörde un-
derdåniga förslag, hvarå bemälte ledamöter således
i underdånighet tillstyrkte bifall.
Justitierådet Bredb.rg var härifrån skiljaktig och
åberopade sitt, uti Högsta Domstolen den 21 Decem-
ber 1829, i anledning af Rikets Ständer då gjorda,
hufvudsakligen lika beskaffade förslag, om offentlig-
het vid poliskamrar, afgifna utlåtande, af innehåll:
att, enär Kougl. Maj:t år 1823, vid förehafvandet af
enahanda fråga, i nåder ansett en sådan offentlighet
i allmänhet rubba ändamålet för dessa inrättningar,
hvilkas verksamhet står i förbindelse med utöfvan-
det af den husfaderliga makten, heldst ärendernas
behandling derstädes ofta är mera beräknad på var
ning. än på straff, men varning, offentligen gifven.
med rätta kan såsom straff betraktas, hvarföre, då
de mål, i hvilka poliskarmmaren eger domsrätt, dels
äro af mindre betydenhet och derigenom sakna den
vigt för det allmänna, som frågor, hvilka vid dom-
stolarne bandläggas, kunna hafva, dels finnas af den
art, att de röra husliga förhållanden, som för den
offentliga granskningen böra vara fredade, Kongl.
Maj:t då icke funnit lämpligt bifalla det framställda
förslaget; fann Justitierådet,för sin del, med full öf-
vertygelse om vigten af de nyssnämnde skälen, hvilka
ej kunnat, på den sedermera förflutna tiden, förlora
något af deras tillämplighet, sig destomindre böra i
underdåninghet tillstyrka bifall till det underdåniga
förslaget, som, i fall, emot Justititierådets föreställ-
ning, offentlighet för poliskammare borde genom:
lag anbefallas, anledning åtminstone ej synes vara
att det skedde annorlunda, än i sammanhang med
enahanda föreskrifter, angående kyrkoråd, konsisto-
rier, Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller lands-
höfdingeembeten, samt flere sådane embetsmyndig-
heter, för de åtskillige mål, hvaruti domsrätt är dem
tillagd, hvilket uttryckta stadgande Rikets Ständer
icke ansett lämpligt föreslå. Tilläggande Justitierå-
det, att, sedan Kongl. Maj:t den 6 Februari 1830
i nåder förklarat sig ej finna skäl bifalla Rikets
Ständers då framställde underdåniga förslag, bade
Justitierådet, i öfverensstämmelse med sitt förra yt-
trande, enligt Högsta Domstolens protokoll, den 49
September 1834, åter i ämnet sig utlåtit, på grund
hvaraf, och enär Kongl. Maj:t jemväl den 22 No-