varit mycket brukligt, att det husfaderliga regementet i poliskamrarne merändels blifvit utöfvadt genom vexatoriska inqvisitioner, svordomar, skällsord, fängelse och prygel. Också är det en afgjord erfarenhet att en och hvar utan tvekan föredrager att inställa sig för en domstol framför att synas i poliskammaren, hvilket redan i och för sig sjelf betraktas, som en mycket förargelig händelse. En kämnersrätt — i synnerhet om preses icke har alltför mycket polismästare i sina fasoner — med sina kämnerer, en häradsrätt med sin fromma och trovärdiga nämnd, en rådstufvurätt med stadens borgmästare och väl högt betrodde rådmän, huru mycket närmare stå de icke folket, huru mycket större garantier erbjuda de icke den rättsökande än en polismästare, omgifven af en skara agenter, hvilkas fördel och existens till största delen beror på de inställda parternas fällande? Att för öfrigt alla nyssnämnde domstolar behandla en hel mängd mål af precist samma beskaffenhet, som de vid poliskammaren förekommande, är nogsamt bekant, äfvensom att detta i alla tider skett med mindre buller och mer tillfredsställelse för parterne, än händelsen varit och är med poliskamrarne. Vi hoppas ej hafva varit för vidlyftige i dessa anmärkningar, då vi uteslutit så många andra. Rikets Ständer tillkännagåfvo, att, sedan denna fråga under de 3 sistförflutna riksdagarne förevarit, enahanda framställning nu blifvit väckt. Rikets Ständer godkände den, under ämnets sålunda förutgångne behandling antagna grundsats, att hvarje medborgare borde ega öppet tillfälle. att sjelf inhemta kännedom om lagskipningens gång, hvarigenom atkning för Jagarne och förtrocnde för domaremakten ökades och befästades, med afseende hvarpå Rikets Ständer, då rättegången vid domstolarne, efter urgammal sed, hittills hållits för öppna dörrar, ansett något hinder icke möta för medgifvandet af offentlighet vid poliskamrar i städerne, när sådane mål der förekomma, uti hvilka poliskammare eger domsrätt. Deremot hade Rikets Ständer trott det icke vara välbetänkt, att, i andra fall, der polismaktens ändamål är, icke att skipa lag, utan att efterspana och inbemta upplysningar, på hvilka åtal inför domstol sedermera skall grundas, genom pibjuden offentlighet vid hvarje steg sätta förbrytaren och dess medbjelpare i tillfälle, att hindra brottets uppdagande. I öfverensstämmelse härmed hade RiRets Ständer, för deras del, beslutat, antaga följande lagbestämmelse: Vid poliskamrar, när sådanme mål der förekomma, i hvilka poliskammare domrätt utöfvar, skall rättegången offentligen hållas. Och vare förthy, så långt det ske kan, utan trängsel för dem som till poliskammaren höra eller med målen hafva att skaffa, ej någon förment, att innevara, medan poliskammaren sådane mål bandlägger. der ej poliskammaren nödigt finner, att öfverläggning till beslut inom lykta dörrar hålla, eller förekomma, som äro stötande för anständigheten och sedligheten, i hvilken händelse åbörare skola, på ordförandens tillsägelse, afträda. Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden Stråle, Isberg, Nybleus, Engelhart, Gretve Cari Sparre och Friherre Staöl von Holstein, funno ej något att anmärka emot Rikets Ständers berörde underdåniga förslag, hvarå bemälte ledamöter således i underdånighet tillstyrkte bifall. Justitierådet Bredb.rg var härifrån skiljaktig och åberopade sitt, uti Högsta Domstolen den 21 December 1829, i anledning af Rikets Ständer då gjorda, hufvudsakligen lika beskaffade förslag, om offentlighet vid poliskamrar, afgifna utlåtande, af innehåll: att, enär Kougl. Maj:t år 1823, vid förehafvandet af enahanda fråga, i nåder ansett en sådan offentlighet i allmänhet rubba ändamålet för dessa inrättningar, hvilkas verksamhet står i förbindelse med utöfvandet af den husfaderliga makten, heldst ärendernas behandling derstädes ofta är mera beräknad på var ning. än på straff, men varning, offentligen gifven. med rätta kan såsom straff betraktas, hvarföre, då de mål, i hvilka poliskarmmaren eger domsrätt, dels äro af mindre betydenhet och derigenom sakna den vigt för det allmänna, som frågor, hvilka vid domstolarne bandläggas, kunna hafva, dels finnas af den art, att de röra husliga förhållanden, som för den offentliga granskningen böra vara fredade, Kongl. Maj:t då icke funnit lämpligt bifalla det framställda förslaget; fann Justitierådet,för sin del, med full öfvertygelse om vigten af de nyssnämnde skälen, hvilka ej kunnat, på den sedermera förflutna tiden, förlora något af deras tillämplighet, sig destomindre böra i underdåninghet tillstyrka bifall till det underdåniga förslaget, som, i fall, emot Justititierådets föreställning, offentlighet för poliskammare borde genom: lag anbefallas, anledning åtminstone ej synes vara att det skedde annorlunda, än i sammanhang med enahanda föreskrifter, angående kyrkoråd, konsistorier, Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller landshöfdingeembeten, samt flere sådane embetsmyndigheter, för de åtskillige mål, hvaruti domsrätt är dem tillagd, hvilket uttryckta stadgande Rikets Ständer icke ansett lämpligt föreslå. Tilläggande Justitierådet, att, sedan Kongl. Maj:t den 6 Februari 1830 i nåder förklarat sig ej finna skäl bifalla Rikets Ständers då framställde underdåniga förslag, bade Justitierådet, i öfverensstämmelse med sitt förra yttrande, enligt Högsta Domstolens protokoll, den 49 September 1834, åter i ämnet sig utlåtit, på grund hvaraf, och enär Kongl. Maj:t jemväl den 22 No