hvilken de gamla åsigterna förlorat sin kraft oci
andra hunnit göra sig gällande. Kort sagdt
motstånlet kan under sådana förhållanden ickt
besegras af någon yttre inverkan; det måst
sjelfdö. Att det öfverallt skall gå åtminstont
det sednare slutet till mötes, derpå lemnar sjelf
va folkets, den ojemnförligt öfvervägande pla
ralitetens egen id om det konstitutionella sy
stemet en borgen. Hvad denna id innebär
skola vi snart söka att närmare utveckla; mer
dessförinnan återstår, att skärskåda ännu en be-
tydande samhällsafdelnings föreställningssätt om
konstitution oeh ministerialstyrelse, nemliger
adelns.
Adelns åsigt uti ifrågavarande fall bestämmes
af detta stånds sambhällsställning, såsom tillhö-
rande hofvet, embetsmannaklassen eller jorde-
garne. För så vidt adelsmannen är ensamt hof-
man eller ensamt embetsman, delar han hof-
vets, och embetsmännens tänkesätt och ofta beg-
ge dessa klassers på samma gång. Det vore öf-
verflödigt att anföra några särskilda grunder för
denna öfverensstämmelse, då hvar och en torde
äga erfarenhet nog för att varseblifva sjelfva öf-
verensstämmelsen såsom ett förhanden varande
factum, hvars sannolikhet då icke behöfver de-
duceras. Hof- och embetsadeln vill alltså icke
veta af någon ministerialstyrelse, och framför-
allt icke någon konstitutionel. Den jordegande
adeln, om den är rik, hyllar deremot vanligen
af instinkt den Engelska aristokratiens åsigter.
Den skänker sitt odelade bifall åt en konstitu-
tion, i hvilken monarker, hans hof och hans
ministrar betyda någonting endast i den min
den rika jordaristokratien så tillåter, och der
ministerialstyrelsen är firad och mäktig, blott
på vilkor, att den vårdar de urgamla privile-
gierna, i hvilka adelns företräden utgöra regeln
och de öfriga innevånarnes skråförmåner några
sparsamma undantag.
Försöka vi nu att gruppera anhängarne af de
serskilda föreställningarne om ministerialstyrel-
sen, så finna vi att denna styrelse godkännes
de facto, men utan konstitutionella former inom
de flesta absoluta monarkier, der någon civilisa-
tion herrskar, och attjordaristokratien gillar den
i konstituerad form efter Engelskt mönster; men att
deremot mången konstitutionel monark, äfvensom i
allmänhet hofman, embetsmannakorporationerna
och den obesutna adeln hata och motarbeta den
under hvad form som helst. Till hvilken af
dessa kategorier en enskild man bör hänföras,
röjer sig snart, när hans handlingar eller ytt-
randen jemnaföras med de för kategorierna ka-
rakteristiska åsigter. Om han tillhör någon af
dem, till följd af sin egen samhällsställning inom
en af klasserna, så kan man betrakta hans tän-
kesätt såsom följden af ett slags naturnödvändig-
het, hvilken man möjligen har skäl att bekla-
ga eller ogilla, men för hvilken individen såsom
sådan icke bör tadlas. Förhållandet är annat,
om han sluter sig till något parti, utan att va-
ra drifven dit genom dylika oundvikliga omstän-
digheter; han är då merendels lycksökare eller
dupe, och kan i begge fallen uppskattas der-
efter.
Från alla dessa klasser gifves det imedlertid
icke så få undantag, och då alltid märkvärdiga.
Sålunda finner man en och annan konstitutio-
nell monark, som efter alla tecken tycks vara
upprigtigt tillgifven den konstitution han besvu-
rit, och gilla representationens kontroller vid
hans ministerialstyrelse; man finner ädlingar, em-
betsmän, -prelater; ja hofmän, som oegennyttigt
arbeta på de konstitutionella formernas förbätt-
Ting i allmänhet och i synnerhet den konstitu-
tionella ministerialstyrelsens införande eller bi-
behållande. Det tycks att somliga ibland dem
till och med visa den åsigt af konstitutionens
och ministerialstyrelsens ändamål, som är egen
för sjelfva folket och skild från alla meningsny-
anser derom, som vii det föregående sökt skildra.
fe VS vv ta Avan