mer sällan med de konstitutionelle monarkernas egen, än mindre med hofvens, adelns, embetsmännens; och bristen på harmoni häruti är rätta källan till den strid, som utmärker vårt tidehvarf framför alla föregående. En grundorsak tll stridens förlängning i det obestämda är åter, efter hvad vi redan anmärkt, att man ej förstår hvarandra och ej vill förstå hvarandra, hvilket åter som oftast härrörer deraf, att ingen vill riktigt ut med sin egen tanka, hvarken monarkerne sjelfva, eller hofvet, eller adeln eller embetsmännen. Det är hvad man på diplomatiens språk kallar ett cstumt kriga, der den ene söker linkräkta så mycket han kan på den andres bekostnad och alla på folkets, men utan krigsförIklaring, eller snarare, under de alldra fredligaste demonstrationer, så långt ord räcka. Vill man här veta den verkliga meningen, så måste man se på bandlingarna. I I