1TSlatTvlad 5a Vild UL nvVA IV OP Sr ev MM
berömda fri- och rättigheterna för nära. Hvad
monarken i öfrigt gör eller låter, bekymrar dessa
fri- och rättigheters innehafvare föga. Om han,
för att gynna dem, gör orätt emot de oprivile-
gierade, så gör han dermed, efter de förras be-
grepp, ingenting ondt i sjelfva verket, utan
tvärtom någonting ganska godt, och som låter
emot allt klander rättfärdiga sig, åtminstone med
så kallade statsskäl, denna från venetianska ari-
stokratien företrädesvis lånade grund för hvarje
handling, som en styrelse tillåter sig utan skäl,
eller tvärtemot alla moraliska.
Den Engelska asigten af ministerstyrelsens än-
damål har råkat röna den största afvikelsen i
Englands egna kolonier, serdeles de Nordameri-
kanska. 1 Canada har den småningom nödgats
att modifiera sig mer och mer, och efter den
aldranyaste modifikationen kan den anses såsom
i det närmaste försvunnen derstädes. I Förenta
Staterna såg den sitt slut vid deras emancipa-:
tion. Man finner visserligen der ministrar, och
utmärkta män i sitt kall; men till ministerial-
styrelse i Eagelsk mening upptäcker man intet
spår, om man ej så vill kalla presidentens egen.
Ministrarne äro der allenast verkställare af re-
gentens beslut, emedan regenten der är alltid
sjelf en man med förmåga att besluta på egen
hand, ehuru han behöfver att hos sina mini-
strar söka upplysningar. Nordamerikanska För-
bundspresidentens makt, ehuru begränsad ej
mindre till föremål än till tid, är dock, som
man vet, inom sina gränser ganska stor, och hans
ministrar, dem han jemte 24-delar af senaten
sätter till, och af efter eget godtfinnande, betyda
mindre än ministrarne i något annat kabinett, de
absoluta monarkernas konseljer och divaner icke
ens undantagna, eller med mycket sällsynta un-
dantag. Här, der lagen är envåldsherskaren i
högsta instansen, befinna sig ministrarne i en
om möjligt ännu mera underordnad ställning än
hos någon asiatisk despot.
I absoluta välden finnes nemligen ej sällan
en ganska bestämd ministerstyrelse, fastän den
ej keter så och det på många ställen skulle be-
traktas som ett högmålsbrott att så benämna
den. Men så litet förvillas allmänna tänkesättet
af formen, att, när man under de absoluta re-
genternas påbud läser en ministers namn jem-
te regentens, så jäfvar den inre känslan som;
oftast hvad ögat ser, och kontrasignantens
namn tycks för fantasien stå på den plats,
som signantens intager i verkligheten, samt
tvärtom. Man ser herskarens i det förra och;
verkställarens i det sednare. Om man frågar
hvad Kejsaren i Österrike heter för närvarande,
så torde mången icke i hast erinra sig det; men
hvar och en kommer på ögonblicket i håg, att
premierministern kallas Furst Metternich. Och
det oaktadt är den nuvarande Kejsaren en gan-
ska bildad och till och med lärd man. Men
de enviåldsregenter, som, under loppet af en!
lång lefnad, förmått att hålla regeringstömmar-
ne utan någon ministerkonseljs ledning, hafva
alltid varit sällsynta fenomener i historien. Mel-
lan Carl den Store, Alfred den Store, Fredrik
den Ende, Napoleon, äro afstånden, tid och rum
ansenliga. Det är liksom de absoluta monarkerna
kände och erkände detta förhållande. Det hän-
der ej ofta, att någon af dem gör något allvar-
samt anspråk på att vara allenastyrande, fastän
de i hof- och kabinettsspråk så kallas. Alla hafva
de sin ministerkonselj, och det anses icke för- i
närma deras värdighet, att folket tror dem der:
inhemta råd af sina Råder. I dessa absoluta:
riken gifves det således en värklig ministerial-;
styrelse, ofta lika mäktig och alltid mera välbe-
fästad, än den engelska. Är det så kallade sy-
stemet, någorlunda godt för öfrigt — och der-
till hör hvar som heldst i första rummet, att
domaremakten är oberoende af annat, än lagen,
och att utskylderna icke trycka för tungt — så
finner man folket temligen belåtet med denna art
ministerialstyrelse. Det nästan enda fall, då den
väcker missnöje och stundom blir alldeles odräg-
lig, inträffar just, när den blir skenbar och ej verk-
lig, det vill såga, när den utbytes mot en favo-
ritstyrelse, en kamarilla, som uppoffrar det häfd-
vunna wsystemet, för sina enskilda afsigter, ryc-
ker den gamla rutinen ur sina kända och väl ba-
nade hjulspår och skipar rättvisan genom kabi-
nettsorder. Men denna aberration har likasom
efter en allmän öfverenskommelse blifvit afvi-
sad från de absoluta hofven alltsedan franskaj
revolutionen. De absolute kunna väl hafva sina
favoriter och stundom sina mätresser nu, som
fordom; men att på det gamla bourbonska viset
låta de förra trotsa landets lagar och de sed-
nare både dem och den allmänna sedlighets-
känslan, dermed har man upphört. Om revo-;
lutionensstormarne icke uträttat annat godt för
verlden, än denna rensopning framför absolu-
tismens dörr, så var redan deri en ofantlig väl-
gerning, för hvilken menskligheten icke skall
upphöra att vara tacksam, så länge de goda verk-
ningarna fortfara.
Att dessa verkningar måtte fortfara, eller rät-
tare, att aldrig några öfverträdelser af systemet
måtte blifva följden af monarkernas nycker, af
favoritvälde eller mätressinflytande, och att ett
godt systera, med sina vilkor af en rättvis och
oberoende lagskipning och en måttlig beskatt-
ning, måtte införas och orubbligt upprätthållas,
detta skulle, efter reformvännernas mening, vara
ändamålet med en ministerialstyrelse i konsti-