1TSlatTvlad 5a Vild UL nvVA IV OP Sr ev MM berömda frioch rättigheterna för nära. Hvad monarken i öfrigt gör eller låter, bekymrar dessa frioch rättigheters innehafvare föga. Om han, för att gynna dem, gör orätt emot de oprivilegierade, så gör han dermed, efter de förras begrepp, ingenting ondt i sjelfva verket, utan tvärtom någonting ganska godt, och som låter emot allt klander rättfärdiga sig, åtminstone med så kallade statsskäl, denna från venetianska aristokratien företrädesvis lånade grund för hvarje handling, som en styrelse tillåter sig utan skäl, eller tvärtemot alla moraliska. Den Engelska asigten af ministerstyrelsens ändamål har råkat röna den största afvikelsen i Englands egna kolonier, serdeles de Nordamerikanska. 1 Canada har den småningom nödgats att modifiera sig mer och mer, och efter den aldranyaste modifikationen kan den anses såsom i det närmaste försvunnen derstädes. I Förenta Staterna såg den sitt slut vid deras emancipa-: tion. Man finner visserligen der ministrar, och utmärkta män i sitt kall; men till ministerialstyrelse i Eagelsk mening upptäcker man intet spår, om man ej så vill kalla presidentens egen. Ministrarne äro der allenast verkställare af regentens beslut, emedan regenten der är alltid sjelf en man med förmåga att besluta på egen hand, ehuru han behöfver att hos sina ministrar söka upplysningar. Nordamerikanska Förbundspresidentens makt, ehuru begränsad ej mindre till föremål än till tid, är dock, som man vet, inom sina gränser ganska stor, och hans ministrar, dem han jemte 24-delar af senaten sätter till, och af efter eget godtfinnande, betyda mindre än ministrarne i något annat kabinett, de absoluta monarkernas konseljer och divaner icke ens undantagna, eller med mycket sällsynta undantag. Här, der lagen är envåldsherskaren i högsta instansen, befinna sig ministrarne i en om möjligt ännu mera underordnad ställning än hos någon asiatisk despot. I absoluta välden finnes nemligen ej sällan en ganska bestämd ministerstyrelse, fastän den ej keter så och det på många ställen skulle betraktas som ett högmålsbrott att så benämna den. Men så litet förvillas allmänna tänkesättet af formen, att, när man under de absoluta regenternas påbud läser en ministers namn jemte regentens, så jäfvar den inre känslan som; oftast hvad ögat ser, och kontrasignantens namn tycks för fantasien stå på den plats, som signantens intager i verkligheten, samt tvärtom. Man ser herskarens i det förra och; verkställarens i det sednare. Om man frågar hvad Kejsaren i Österrike heter för närvarande, så torde mången icke i hast erinra sig det; men hvar och en kommer på ögonblicket i håg, att premierministern kallas Furst Metternich. Och det oaktadt är den nuvarande Kejsaren en ganska bildad och till och med lärd man. Men de enviåldsregenter, som, under loppet af en! lång lefnad, förmått att hålla regeringstömmarne utan någon ministerkonseljs ledning, hafva alltid varit sällsynta fenomener i historien. Mellan Carl den Store, Alfred den Store, Fredrik den Ende, Napoleon, äro afstånden, tid och rum ansenliga. Det är liksom de absoluta monarkerna kände och erkände detta förhållande. Det händer ej ofta, att någon af dem gör något allvarsamt anspråk på att vara allenastyrande, fastän de i hofoch kabinettsspråk så kallas. Alla hafva de sin ministerkonselj, och det anses icke föri närma deras värdighet, att folket tror dem der: inhemta råd af sina Råder. I dessa absoluta: riken gifves det således en värklig ministerial-; styrelse, ofta lika mäktig och alltid mera välbefästad, än den engelska. Är det så kallade systemet, någorlunda godt för öfrigt — och dertill hör hvar som heldst i första rummet, att domaremakten är oberoende af annat, än lagen, och att utskylderna icke trycka för tungt — så finner man folket temligen belåtet med denna art ministerialstyrelse. Det nästan enda fall, då den väcker missnöje och stundom blir alldeles odräglig, inträffar just, när den blir skenbar och ej verklig, det vill såga, när den utbytes mot en favoritstyrelse, en kamarilla, som uppoffrar det häfdvunna wsystemet, för sina enskilda afsigter, rycker den gamla rutinen ur sina kända och väl banade hjulspår och skipar rättvisan genom kabinettsorder. Men denna aberration har likasom efter en allmän öfverenskommelse blifvit afvisad från de absoluta hofven alltsedan franskaj revolutionen. De absolute kunna väl hafva sina favoriter och stundom sina mätresser nu, som fordom; men att på det gamla bourbonska viset låta de förra trotsa landets lagar och de sednare både dem och den allmänna sedlighetskänslan, dermed har man upphört. Om revo-; lutionensstormarne icke uträttat annat godt för verlden, än denna rensopning framför absolutismens dörr, så var redan deri en ofantlig välgerning, för hvilken menskligheten icke skall upphöra att vara tacksam, så länge de goda verkningarna fortfara. Att dessa verkningar måtte fortfara, eller rättare, att aldrig några öfverträdelser af systemet måtte blifva följden af monarkernas nycker, af favoritvälde eller mätressinflytande, och att ett godt systera, med sina vilkor af en rättvis och oberoende lagskipning och en måttlig beskattning, måtte införas och orubbligt upprätthållas, detta skulle, efter reformvännernas mening, vara ändamålet med en ministerialstyrelse i konsti