M tåilda. La nouvelle Heloise och Amalia Mans
feld. Ack hvad jag tyckte om Ernst de Voldemar
Edmord. Hvad säger ni?
Matåilda. Han var min första inklination; ja
tänkte på honom om dagarna, om nätterna stod ha
ständigt för mig i drömmen. Jag sade till mi
sjelf: hvilken lycka att varaälskad afbonom! Släg
egodelar framtid: allt ville jag offrat för honom ...
ag målade äfven hans porträtt; jag föreställde mi
onom som en ädel och tapper yngling — med et
mildt och dystert leende, blå ögen och svarta hål
och då ni visade er på balen, vid prisutdelningarne
och bjöd upp mig till dans — — kommer: ni ihåg
huru förvirrad och upprörd jag var?
Edmona. Ja, minsann.
Mithilda. Det var derföre att jag tyc. r lik
nå honom ...,,
Edmond. Ar det möjligt!
Mathida. Ack min Gud, ja! och ifrån den stur
den tänkte jag inte mer på honom, ... endast p
er, ..; fast det skedde mot min vilja; ty det gjord
mig ondt att jag var honom otrogen. Också had
mitt hjerta kanske återvändt till honom om inte C.
rinna varit, som ni är mycken tack skyldig. Ho
talade altid om er. Det är omöjligt, sade hon, a
aden som eger ett sådant ansigte ej är älskvär
aqvick, modig: och sedan är han baron, derom i
pjag säker... Slog det in?
Edmond. Ja visst.
Mathida. Vid alla våra lektioner såg jag stär
digt er. Då jag händelsevis begaf mig bort me
min far, träffade jag er i alla hus vi besökte. Oc
brefvet som ni lemnade mig, i det ni räckte er hanc
ville jag ej taga emot, jag ville inte läsa det; d
Var Corinna, som läste det först, ... och sedan jag ..
minga gånger!... I min enslighet tänkte jag ei
dast på er. Er bild inpräglades småningom i mi
hjerta. Det var på deta sätt jag, utan att se e
nästan utan att kävna er, älskade er af hela min sj
Edmond. Dyra Mathilda!
Mathilda. Då — för ungefär fjorton dar sed
— kom min tant fru de Bussidres från Lyon, f
att tillbringa några dar i Paris, och min far ko
för att helsa på mig. Mathilda, sade han, du
pnu sexton år; du kan nu icke bli längre i pensic
pdessutom ämnar jag för mina affärers skull göra