hållit med Tories. En tredje orsak ligger i hela den lägre folkmassans motvilja mot den nya fattiglagen, som satte en gräns för det förut alltför betungande almose-systemet genom den föreskriften, att ingen numera får understöd till sitt uppehälle af det allmänna under annat vilkor, än att flytta in i ett arbetshus, der han står under en sträng disciplin. Denna lag afskaffade således otaligt många missbruk, och satte parlamentet i stånd att minska beskattningen med mer än hälften af fattigafgiften, men undandrog äfven understöd från många pauvres honteux och alla andra, som ej utan i det yttersta lemna sina hem för att instängas i allmänna arbetshus. Härifrån har ock i sjelfva verket det värsta skriket emot ministrarne uppstått, och det häraf alstrade missnöjet har Tory-partiet i flera år förträffligt förstått att underhålla, genom framdragande i sina tidningar af alla de missbruk, som tilldragit sig i styrelsen öfver arbetshusen, hvilka ofta utan, men kanske någongång älven med skäl blifvit afmålade såsom bastiljer och lefvande begrafningsorter för de fattiga. En fjerde orsak har varit, att de nuvarande ministrarne, som, i kännedom om oligarkiens oförsonliga hat till alit slags reform och stora inflytelse på valmännen i landsbygden, gjort sig det fåfänga hoppet att kunna bibehålla sig i deras tolerans genom ljumhet emot folket, hellre än att stå eller falla med vissa af de hufvudgrundsatser, som den stora mängden af folket fordrar. Ehuru till den nu afgående ministerens beröm måste medgilfvas, att den afskaffat en mängd pensioner och sinekurer, samt infört ett lindrigare postportosystem med flera åtgärder, som åstadkommit lindring i beskattningen, så hafva de genom sitt medelvägs-system ådragit sig häftigt klander både från Tories och radikalerne, då de sednare ej utan skäl ansett styrelsen i sjelfva verket luta långt mera åt oligarkien än åt de liberala grundsatserne, medan Tories å sin sida med ett väl lyckadt skrymteri förstått ägga och skärpa det väckta missnöjet med ständigt uppridande på den hatade fattig-lagen. När man besinnar huru mäktigt alla dessa omständigheter just i det närvarande ögonblichet voro egnade att samverka åt ett håll, så försvinner en stor del af den förundran, som valens utgång vid första påseendet måste väcka. En annan fråga blir likväl, hvad parti Tories nu kunna draga af sin seger. Spådomarne härom måste naturligtvis vera mycket skiljaktiga, men minga skäl tala för den tron, att triumfen blir ganska kort. Den ende verkligt talangfulle anförare Torypartiet nu har, är Baroneten Sir Robert Peel, och han står redan så illa hos högkyrkan och den äkta, rena, desperata oligarkien, för vissa liberalare åsigter i frågan om religionsfrihet och folkupplysning, att en skarp polemik härom förts emot honom i ultrapartiets förnämsta tidning The Times. Vill han bibehålla sig något längre, så är han imedlertid tvungen, att göra några af de kommissioner, som folket länge förgäfves väntat på af Whigministrarna; och då kommer han i fullt krig med sitt eget partis grundsatser. Tages åter det nya kabinettets chef mera till höger, d. v. s. någon person med mera strängt aristokratiska regeringsoch lagstiltningsåsigter, så bortfaller en stor del af de påräknade anhängarne, emedan omkring fjerdedelen af dessa endast lära understödja Teories i spanmålslagens bibehållande, men icke till våldsamma åtgärder mot folket, o. s. v. Deremot anses oppositionen af alla nyanser kemma att agera såsom en kompakt massa mer än någonsin. Alldeles omöjligt anses det ock vara för någon minister att upphäfva fattiglagen, emedan detta skulle kasta tillbaka på samhället en börda, som den ej förmår uthärda; och den popularitet, som Tories genom sitt skrik mot denna lag hittills förskaffat sig hos mängden, kommer således äfven snart att upphöra. I följd af allt detta synas tidningarna af den Nberala färgen icke hafva så orätt när de påstå, att eppositionen i detnya parlamentet skall blifva fruktansvärdare än den varit på de sista 20 åren. I bredd med denna spänning i Storbritanien och under afvaktan af den explosion, som deraf möjligen kan följa uppgår i morgonens land, östern, ett om möjligt ännu större skådespel. Annu flämtar det sista skenet från halfmånan, likt lågan uti en slocknande lampa; men alla tecken förebåda det Osmaniska rikets undergång. Dess moraliska och materiella krafter hafva redan för länge varit brutna för att vidare hålla den bräckliga kroppen tillsammans ;. kamarillasystemet drifvet der vida längre än i något af de kristna staterna, och endast f. d. slafvar och vizirernes kärleksfavoriter, för öfrigt kompletta oduglingar, stå nu i spetsen för förvaltningen (vi häna