föll jag, som icke kunde begripa ett dylikt ovanligt
infall ... Emedan han villedha en pretext att fara
till baden vid Bareges, och han begärde att jag som
läkare måtte ordinera för honom denna badort ...
hvilket jag genast också gjorde ... en ordination
den han generöst betalde, i det han bad mig för-
tiga sammanhanget ...
— Som ni också gjort, sade jag leende.
— Med er har det ingen fara.
Dörren öppnades i detsamma och generalen in-
trädde stödd på sin adjutants arm. Henric märkte
läkaren och skyndade till honom: Se min doktor!
utropade han och teg honom i hamden; derefter
vände han sig till damerna och sade: jag får den
äran presentera min Esculapius, som läkt min bles-
syr och föreskrifvit för mig baden vid Bareges ...
Icke sannt min herre!
Doktorn framstammade några ord till svar, och
tog i detsamma afsked ... ty hans patient väntade
honom. Generalen satt lugn i sin stoppade länstol.
Henric qvarblef, stödd på kaminen, med ett leende
ansigte. Markisinnan var betagen af öfverrask-
ning och harm; hon ville, eller vågade, icke säga
ett ord. Cecile satt blek och stödde hufvudet på
den bildskönt formade handen, försänkt i djupa
betraktelser. Jag sjelf betraktade alla, och fann
scenen mycket generad; jag väntade med otålighet
utvecklingen af denna episod.
Generalen var den första som bröt tystnaden i
det han gnolade en liten aria, som han tyckte myc-
ket om. Det var en ny aria, som kompositören
sjelf icke skulle kunnat känna igen, så mycket hade
generalen gjort den till sin egen genom det origi-
nella sätt, hvarpå han återgaf den.
— Nå väl, mina damer, utropade han efter denna
riturnell, det är således i morgon som vi fara till
Pyrenerna?
Icke något svar; hvar och en iakttog tystnad,
men en stråle af glädje flög öfver Henriks ansigte.
— Min svärmor och min fru hafva väl redan
packat in sina hattar och mössor? Är allt färdigt
till afresan?
— Ja, general, för er afresa ... sade Cecile, i
det hon sökte samla sitt mod.
— Huru ... min? Skola vi inte resa allihop?
— Nej, min herre.