i åtnjutande, under deras besittningtid, vid nu gäl-
lande, lagliga rättigheter, bibehållas; samt att, i
stället för dagsverks- och arbetsskyldigbeter, till ve-
derbörande erlägges kontant ersättning för de dags-
verken, som, på nyss omförmälde sätt, varda be-
stämda, hvilken ersättning efter årets markegångs-
pris beräknas.
Och få Rikets Ständer slutligen anhålla, att, sedan
den här ofvan föreslagna undersökning försiggått och
vederbörande blifvit hörde, samt i betraktande kom-
mit, huruvida antingen den lösen, som för nu ifrå-
gavarande dagsverksskyldighet komme att erläggas,
lämpligen må kunna till statsverket indragas, emot
anvisande af statsanslag till dem, som vore till dags-
verkens åtnjutande berättigade, eller på hvad sätt
annars lämpligast skulle kunna dermed förfaras, E.
K. M. vid nästkommande Riksdag måtte täckas nå-
dig proposition i ämnet till Rikets Ytänder aflåta.
ANGÅENDE DEN KONGL. TEATERNS OFFI-
CIELLA STÄLLNING.
Vi meddelade i gårdagsbladet en insänd arti-
kel under denna rubrik och förbehöllo oss då,
att få återkomma till ett par korta betraktelser
öfver ämnet, samt en liten reservation vid en
punkt i artikeln. Denna reservation rör egent-
ligen insändarens anmärkning vid den summa,
hvilken reglementet utsätter såsom ett maximum
för en sujetts lön, och hvilken Direktionen ej
må öfverskrida, utan att göra förfrågan hos Ko-
nunpgen. Denna föreskrift synes oss icke vara
att klandra, då den sätter en gräns för en möj-
ligen oklok Direktions alltför stora frikostighet.
Ganska sannt är, att tillfällen kunna förekomma,
då man behöfver en utmärkt sujett, men denne
icke kan erhållas för nämnde summa; men för
sådana serskilda tillfällen är väl omgången att
förfråga sig icke heller så farlig; och då teatern
är Konungens, cch då man i följd deraf med
skäl vill fritaga statskassan från all delaktighet
i dess möjliga deficit: så har man icke heller
något att säga derom, att en afgöranderätt i
omförmälda fall förbehålles åt den högre in-
stansen.
Deremot instämma vi i alla afseenden uti den
del af artikeln, som angår den litterära och e-
stethiska delen af teaterns angelägenheter.
Det som mest af allt vittnar om det beklag-
liga skick, hvari denna del af förvaltningen be-
finner sig, är, att Sverige för närvarande kan
sägas vara i total saknad af en litteratur för sce-
nen. Förgäfves skall man härvid invända, att
Direktionen tager emot och läser de original-
stycken, som erbjudas henne, och att man ej
kan framvisa någon verkligt användbar pjes,
som blifvit förkastad. Tvänne omständigheter
äro härutinnan obestridliga och bevisliga; den
ena, att när sådana pjeser inlemnas, så få de
ligga i månader, att ej säga år, innan något svar
erhålles, den andra, att de vanligen betraktas
med likgiltighet, att icke säga ovilja, och för det
tredje torde det ej vara för mycket sagdt, att
den nu varande. sceniske direktören alldeles icke
besitter de egenskaper som erfordras, för att
framkalla något dugligt i den vägen. Hvar och
en, som haft något att syssla med utgifvandet
af litterära arbeten, vet att framgången af ett
sådant stundom rätt mycket beror på en före-
gående kritisk behandling och förmågan att be-
döma hvad som bör bibehållas eller förändras,
serdeles af nybegynnares arbeten. Med känne-
dom om det numera verkligen betydliga tillopp
af personer, som försöka sig i roman- och no-
vellgenren, och som är så stort, att öfverhufvud
åtminstone ett manuskript i hvarje vecka bjudes
förläggarne, är det ingen tvifvel, att om scenens
direktör egde en sådan förmåga som vwi här
nämnt, så skulle denna litterära verksamhet
snart äfven riktas åt det dramatiska fältet. Det
är derföre visst icke sagdt, att det blefve någon
uppsjö på dugliga originalpjeser, men nog är det
väl sannolikt, att en eller par goda författare
skulle framträda hos oss likaväl som i Norge
och Danmark, med mindre befolkning. Säkert
är deremot, att så länge kamarillans dödande
anda hvilar öfver denna del af den fosterländ-
ska litteraturen, så gro der inga plantor. Denna
egenskap, att drifva bort all utmärkelse, har
redan så länge och så tydligt uppenbarat sig i
verkningarne af detta snillelösa hofkotteris välde,
att det till det egentliga och olyckligt utmär-
kande resultatet af den närvarande regimen just
bör, att nu mera nästan icke en enda person
finnes på någon af statens chefsplatser, som hö-
jer sig öfver den vanligaste medelmåtta. Någon
ändring häruti är också icke att hoppas, ty hvad
är väl för kamarillan Svenska allmänhetens for-
dran på den dramatiska konstens uppmuntran
och flor, i jemförelse med dess eget anspråk, att
få bibehålla okunnighetens välde.
— —tt— —