skäligen belöna inhemske författares arbeten för sCce-
nen. Godt, men under hvad vilkor? Jo, så vidt
etheaterns intressen dermed kan förenas! Således
alltid blott theaterns intresse. Vidare heter det:
edock må ej ett Svenskt original af mindre värde
föredragas en öfversättning, som större värde äger.
Det vore verkligen en prisfråga att söka utreda hvad
slägs menniskoförnuft ligger i denna fras. Har då
Direktionen alltid till gemensam pröfning en öfver-
sättning och ett original, eller årligen en lika qvan-
titet af båda slagen? Eller om ett hjelpligt, till och
med ett godt, original är inlemnadt, får det ieke gif-
vas derföre, att Direktionen äfven har i sin ägo en
öfversättning af ett klassiskt utländskt stycke? För-:
modeligen har man velat säga, att en pjes ej har
anspråk på att gifvas endast derföre, att den är:
Svenskt original, i fall den saknar andra erforderli-
ga egenskaper, men konsten att på bjelplig Svenska
uttrycka en mening, tyckes för våra embetsmän nu-:
mera höra till de utdöda konsterna. — Vi vilja ic-
ke ens framkasta frågan; hvilka äro de personer,
man vill göra till domare öfver litteraturens alster?
ty den ligger inom personlighetens område och vo-
re en ny pröfning af styrelsens val af embetsmän,
vore ännu ett: iniandum Jjubes renovare dolorem.
Vi vilja endast bålla oss till reglementets ordalydel-
se. En tariff bestämmer författares och öfversättares
arfvode, om hvars billighet mycket kunde vara att
säga, men hvilket här skulle föra oss alltför vida.
Vi förbigå den således, för att fästa oss vid ett par
små tillägg i stadgandet. Det heter nemligen: att
om en pjes faller vid första representationen, så att
den anses ej mer kunna gifvas, är författaren eller
öfversättaren icke berättigad till något arfvode ens
för denna representation. På hvem beror det då om
en pjes faller? År det på styckets inre beskaffen-
het, så borde Direktionen, bättre än författaren. hvil-
ken naturligtvis alltid har någon förkärlek för sitt
foster, kunna bedömma detta, och är följaktligen an-
svarig för det ett så dåligt stycke blifvit gifvit.
Härrör fallet åter från ett oskickligt spel eller an-
dra tillfälliga omständigheter, så är författaren ännu
mera oskyldig deri och bör följaktligen icke lida
derföre. Men hvem bestämmer, att ett stycke verk-
ligen fallit? Hos oss har, så vidt vi veta, aldrig en
pjes blifvit uthvisslad, såsom det sker på främman-
de theatrar, d. v. s. representationen afbruten ge
nom åskådarenas tydligt förklarade missnöje, hvar-
emot det någon gång händt, att efter styckets slut,
ett eller annat missljud låtit höra sig från salongen.
Det skulle således bero på en enda illviljare att för
klara ett stycke för fallit. — Om författaren låter
trycka sitt arbete förr än det blifvit gifvet, förlorar
han all rätt till auktors-andelar derföre. Detta stad-
gande är — vi välja den aldra lindrigaste term vi kun-
na erinra oss: oförskämdt, och visar, att reglemen-
tets koncepist icke haft en aning om hvad theater
och litteratur vilja säga. Shakespeares arbeten ha
varit tryckta ett par hundra år förr än de åtnjöto
den äran att framställas på den Kongl. Svenska sce-
nen; Schillers 40 å 30 år förut 0. s. v. utan att det-
ta minskat den Kongl. Theaterns penningeinkomst
på deras uppförande. Och en nyck af en Konglig
Svensk theaterdirektör skulle göra honom till en-
våldsherre öfver en författare, skulle gifva honom
jus vite et necis öfver hans arbeten! Det kostliga
kommer likväl. Det heter nemligen: Som de nu!
bestämda Auktors-andelar eller arfvoden utgöra de
högsta, hvilka i något fall kunna af Direktionen ut-
betalas, må de icke såsom bestämd rättighet af för-
fattare eller öfversättare betraktas; hvaremot Direk-
tionen eger att, för inlamnade arbeten, antingen be-
stämma ett mindre arfvode än detitariffen utsatta eller
ock inköpa dem. Det Kongl. reglementet fastställer
således en rättighet, som det straxt derpå förklarar
icke vara någon, utan öfverlåter åt direktionens godt-!
finnande, att behandia litteratören som henne lyster.)
Vi vilja icke alls nämna, att författaren genom det-
ta reglemente icke tillägges det minsta anspråk, den ;
minsta fördel utöfver penningeinkomsten, hvilken j
sistnämda det beror af direktionen att arbiträrt för-,
knappa, att han icke äger rätt, att afgifva sin röst;
öfver rölernas utdelning, att öfvervara repetitionerna, )
att vaka öfver det hans arbete icke blir vid uppfö-:; l
randet alldeles förfuskadt, ja, att han måste sjelf kö-
på sig en biljet, om han vill se sitt arbete gifvet!
Något annorlunda var det i Gustaf III:s reglemente
för dramatiska theatern, men det heter: andra tider,
andra seder. ;
Vi ha nyss sett, att sångläraren hade ett slags en-
välde öfver sångscenen. Detta envälde lider likväl
genom ett sednare stadgande ett ganska betydligt af-
bräck, ty det heter längre fram vid frågan om ett
läroinstitut för elevers bildande: aFörste Sånglära-
ren är Föreståndare för detta Institut och förblifver,
jemte allt hvad tiil Institutet hörer, under Direktio-
nens omedelbara styrelse och ledning,. Förmodli-
gen var det Institutet, icke Sångläraren, man ville
ställa omedelbart under Direktionen, men den der:
grammatiken är ändå en kinkig sak och det är nu
mera icke endast med penningar som det ej hafver sig
så lätt utan äfven med Svenska språkets skrifvande.
Måhända tror nu någon att då sålunda hvarken :
publiken eller litteratören genom det Nådiga regle-;
mentet har någon rättighet, sujetterna åtminstone
hafva sådana sig förbehållna. Man känner då icke
hvad ett Kongl. Svenskt reglemente vill säga, upp-
gjordt så der på fri hand, utan Ständers eller an-
dra lagliga auktoriteters besvärliga tillkallande och :
hörande. De engageras genom kontrakter, och det
försäkras serskildt, a:t de skola få njuta uppsägnings-
tiderna till godo; men så många inskränkningar och
så många men finnas i reglementet, att de i sjelfva
verket aro aldeles beroende af Direktionens välbe-
bag så länge kontraktet varar, och efter dess slut
äga ingen säkerhet att bibehållas, hvarken vid sina
inkomster eller ens vid theatern. Om kontraktet ej
är förnyadt inom den 4 Julii, kan det väl möjligt-
vis äfven sedan förnyas, men sujetten får ej lön förr
än från och med den 4 Oktober. Om han icke
destomindre är skyldig att tjenstgöra, finnes ej nämndt,
och som Direktionen ej är skyldig att afgifva svar
på hans förfrågan om vilkoren, förr än den 45 Junii
samt någon tillfällighet kan vålla hinder för upp-
särandet UNder da åtarståandea finorton dagarna. herar