skäligen belöna inhemske författares arbeten för sCcenen. Godt, men under hvad vilkor? Jo, så vidt etheaterns intressen dermed kan förenas! Således alltid blott theaterns intresse. Vidare heter det: edock må ej ett Svenskt original af mindre värde föredragas en öfversättning, som större värde äger. Det vore verkligen en prisfråga att söka utreda hvad slägs menniskoförnuft ligger i denna fras. Har då Direktionen alltid till gemensam pröfning en öfversättning och ett original, eller årligen en lika qvantitet af båda slagen? Eller om ett hjelpligt, till och med ett godt, original är inlemnadt, får det ieke gifvas derföre, att Direktionen äfven har i sin ägo en öfversättning af ett klassiskt utländskt stycke? För-: modeligen har man velat säga, att en pjes ej har anspråk på att gifvas endast derföre, att den är: Svenskt original, i fall den saknar andra erforderliga egenskaper, men konsten att på bjelplig Svenska uttrycka en mening, tyckes för våra embetsmän nu-: mera höra till de utdöda konsterna. — Vi vilja icke ens framkasta frågan; hvilka äro de personer, man vill göra till domare öfver litteraturens alster? ty den ligger inom personlighetens område och vore en ny pröfning af styrelsens val af embetsmän, vore ännu ett: iniandum Jjubes renovare dolorem. Vi vilja endast bålla oss till reglementets ordalydelse. En tariff bestämmer författares och öfversättares arfvode, om hvars billighet mycket kunde vara att säga, men hvilket här skulle föra oss alltför vida. Vi förbigå den således, för att fästa oss vid ett par små tillägg i stadgandet. Det heter nemligen: att om en pjes faller vid första representationen, så att den anses ej mer kunna gifvas, är författaren eller öfversättaren icke berättigad till något arfvode ens för denna representation. På hvem beror det då om en pjes faller? År det på styckets inre beskaffenhet, så borde Direktionen, bättre än författaren. hvilken naturligtvis alltid har någon förkärlek för sitt foster, kunna bedömma detta, och är följaktligen ansvarig för det ett så dåligt stycke blifvit gifvit. Härrör fallet åter från ett oskickligt spel eller andra tillfälliga omständigheter, så är författaren ännu mera oskyldig deri och bör följaktligen icke lida derföre. Men hvem bestämmer, att ett stycke verkligen fallit? Hos oss har, så vidt vi veta, aldrig en pjes blifvit uthvisslad, såsom det sker på främmande theatrar, d. v. s. representationen afbruten ge nom åskådarenas tydligt förklarade missnöje, hvaremot det någon gång händt, att efter styckets slut, ett eller annat missljud låtit höra sig från salongen. Det skulle således bero på en enda illviljare att för klara ett stycke för fallit. — Om författaren låter trycka sitt arbete förr än det blifvit gifvet, förlorar han all rätt till auktors-andelar derföre. Detta stadgande är — vi välja den aldra lindrigaste term vi kunna erinra oss: oförskämdt, och visar, att reglementets koncepist icke haft en aning om hvad theater och litteratur vilja säga. Shakespeares arbeten ha varit tryckta ett par hundra år förr än de åtnjöto den äran att framställas på den Kongl. Svenska scenen; Schillers 40 å 30 år förut 0. s. v. utan att detta minskat den Kongl. Theaterns penningeinkomst på deras uppförande. Och en nyck af en Konglig Svensk theaterdirektör skulle göra honom till envåldsherre öfver en författare, skulle gifva honom jus vite et necis öfver hans arbeten! Det kostliga kommer likväl. Det heter nemligen: Som de nu! bestämda Auktors-andelar eller arfvoden utgöra de högsta, hvilka i något fall kunna af Direktionen utbetalas, må de icke såsom bestämd rättighet af författare eller öfversättare betraktas; hvaremot Direktionen eger att, för inlamnade arbeten, antingen bestämma ett mindre arfvode än detitariffen utsatta eller ock inköpa dem. Det Kongl. reglementet fastställer således en rättighet, som det straxt derpå förklarar icke vara någon, utan öfverlåter åt direktionens godt-! finnande, att behandia litteratören som henne lyster.) Vi vilja icke alls nämna, att författaren genom detta reglemente icke tillägges det minsta anspråk, den ; minsta fördel utöfver penningeinkomsten, hvilken j sistnämda det beror af direktionen att arbiträrt för-, knappa, att han icke äger rätt, att afgifva sin röst; öfver rölernas utdelning, att öfvervara repetitionerna, ) att vaka öfver det hans arbete icke blir vid uppfö-:; l randet alldeles förfuskadt, ja, att han måste sjelf köpå sig en biljet, om han vill se sitt arbete gifvet! Något annorlunda var det i Gustaf III:s reglemente för dramatiska theatern, men det heter: andra tider, andra seder. ; Vi ha nyss sett, att sångläraren hade ett slags envälde öfver sångscenen. Detta envälde lider likväl genom ett sednare stadgande ett ganska betydligt afbräck, ty det heter längre fram vid frågan om ett läroinstitut för elevers bildande: aFörste Sångläraren är Föreståndare för detta Institut och förblifver, jemte allt hvad tiil Institutet hörer, under Direktionens omedelbara styrelse och ledning,. Förmodligen var det Institutet, icke Sångläraren, man ville ställa omedelbart under Direktionen, men den der: grammatiken är ändå en kinkig sak och det är nu mera icke endast med penningar som det ej hafver sig så lätt utan äfven med Svenska språkets skrifvande. Måhända tror nu någon att då sålunda hvarken : publiken eller litteratören genom det Nådiga regle-; mentet har någon rättighet, sujetterna åtminstone hafva sådana sig förbehållna. Man känner då icke hvad ett Kongl. Svenskt reglemente vill säga, uppgjordt så der på fri hand, utan Ständers eller andra lagliga auktoriteters besvärliga tillkallande och : hörande. De engageras genom kontrakter, och det försäkras serskildt, a:t de skola få njuta uppsägningstiderna till godo; men så många inskränkningar och så många men finnas i reglementet, att de i sjelfva verket aro aldeles beroende af Direktionens välbebag så länge kontraktet varar, och efter dess slut äga ingen säkerhet att bibehållas, hvarken vid sina inkomster eller ens vid theatern. Om kontraktet ej är förnyadt inom den 4 Julii, kan det väl möjligtvis äfven sedan förnyas, men sujetten får ej lön förr än från och med den 4 Oktober. Om han icke destomindre är skyldig att tjenstgöra, finnes ej nämndt, och som Direktionen ej är skyldig att afgifva svar på hans förfrågan om vilkoren, förr än den 45 Junii samt någon tillfällighet kan vålla hinder för uppsärandet UNder da åtarståandea finorton dagarna. herar