i armarne på sin piga. Clotilda satt just då och
fällde tårar öfver en pjes på operan, under det
hennes barn drog sina sista dödsrosslingar.
På begrafningen efter den lilla engeln iakt-
tog Clotilda, hvad man plägar kalla en anstän-
dig sorg;; hon tryckte då och då sin stickade
näsduk till ögonen för att gråta, men inga tårar
syntes just till; ty det låg i hennes karakter
att wsörja med förnuft,. Det var väl, hviskade
hon till mig, att ej Etienne lefver nu; han skul-
le blifvit alldeles törtviflad; han tog allting så
öfverdrifvet. Så snart de få sorgedagarne voro
förbi, lades sorgen bort med klädningen och
allt det gamla, hennes ungdoms glädje och hen-
nes försvunna sorger voro glömda.
Flera år efter dessa händelser, satt man en
afton i en förtrolig aftoncirkel hos Ofversten,
och bland förflutna bilder, som frammanades, var
äfven bilden af Etienne och lilla Mina. Det
var, sade friherrinnan, aväl att Gud tog det lil-
la stackars barnet till sig; ty det hade i sitt
lynne mycket, som liknade salig Etienne; det
var födt för att blifva olyckligt sjelft och göra
andra sorg; det var så lättrördt och Jättretligt
för hvarje motgång, så att äfven den minsta
sorg här i lifvet skulle rubbat dess förstånd. Nå
å propos, kusin Adamy fortfor hon, vändande
sig till mig, är det sannt som folket pratar, att
Fylax ännu går en gång om dagen till Etiennes
graf och tjuter och krafsar under stenen? aJa
det är sanning, svarade jag något flat, öfver att
Clotilda ville väcka en sådan fråga. Den trog-
na Fylax besöker ofta Etiennes graf och sitter
der liksom försänkt i djupa tankar, krafsar i
jorden och smågnäller.s Jaså,, sade min kusin