— det är således icke endast prat; det är ändå
löjligt nog att se, huru de oskäliga djuren lik-
som täfla med menniskan i känslofullhet; hvad
tänker ni Hr Hofpredikant derom, måntro de
verkligen hafva känslor och tankar liksom en
menniska?, Den tilltalade, en liten mager ung
man, med ett stereotypiskt falskt leende på sitt
ansigte, svarade, att hundens trohet var endast
en blind instinkt och att ett djur ändå alltid
förblef utan reflektionsförmåga och handlade
blott till följe af en inre Omotiverad naturdrift.
uImedlertid är det ändock ganska vackert, sade
friherrinnan, estackars Fylax, han förstår icke
bättre och han gör så godt han förstår. Kusin
underhåller ju hunden, han nämndes ju i en
punkt af den stackars Etiennes testamente?
Det var besynnerligt nog. Stackars Etienne l
Fru Friherrinnan, sade Hofpredikanten smidigt,
aminnes att grafven allt förliker; ert ömma
hjerta kan ej utan vemod tänka tillbaka på flyd-
da tider, det är damernas olycka liksom vår lyc-
ka, att de äga ett vekt, förlåtande hjerta.
En månad efter detta samtal saknade jag Fy-
lax, jag sökte honom på kyrkogården vid Etien-
nes graf, och der fann jag honom nedkrupen
under stenen och döende, jag lockade på honom
och hans slocknande öga blickade tacksamt på
mig, han hviftade med svansen och gnällde sak-
ta; då närmade jag mig till honom för att få
honom fram; men han kröp tillsammans och
djupare ned i sin håla, jag hörde några starka
re andedrag, sedan var alt tyst. Fylax var
död; men jag läste inskriften på hans halsband
och ännu stod der qvar: trogen intill döden.
Spådomen var uppfylld. (Siut.)