Ack Adam försona oss. Gå till henne och säg henne, att jag älskar henne, att jag gråter, giåter blod för hennes skull, hon skall finna medlidande, skall kanske hålla af mig som fordom — tror du det?x Jag fann mig föranlåten att förstöra hans sista hopp; hela Clotildas ställning, uttrycket af hennes röst, glansen i hennes ögon, allt sade mig mera än hennes ord, att hennes vilja var oåterkallelig. Jag utförde mitt uppdrag så skonande som möjligt. Under min sorgliga berättelse satt Etienne stum och när jag slutat, sammanknäppte han mekaniskt sina händer och kastade en lång frågande blick mot himlen: sfinnes då, sade han vid sig sjelf, aingen kärlek, ingen trohet på jorden, utan blott deruppe hos dig, Herre? I detta ögonblick kom Fylax fram från sitt gömstälId, rest? sig sakta upp mot sin herre-och slickade ångstsvetten från hans panna och den olycklige vaknade: sAck jo, sade han sorgligt småleende, djag gjorde orätt: du Fylax, du åtminstone, jag glömde dig, trogna varelse. Och det är) fortsatte han och vände sig till mig, eClotildas vilja att vi skola skiljas? Hon vill söka skillsmässa och jag skall påtaga mig skulden? Men jag gör det icke; ty det vore en hädelse mot Gud, att genom en lögn bryta det förbund han välsignat, en så bitter lögn som denna skulle vara, nej det är omöjligt. Du ser) fortfor han något lugnare, aatt skilsmässan icke är långt borta, jag känner på mig att det snart är slut, att grafven snart skall hafva utfärdat sill skiljobref, och troligen den rättvise domaren deruppe äfven sitt för evigt: huru hon handlat hemställer jag under Guds dom, huru jag handlat kommer Han snart al! döma; imedlertid ingår jag under intet vilkor på hennes förslag. — Men, sade jag, kom ihåg, Etienne, att äfven du blef fri, att du kunde göra ett nytt och lyckligare val och då? — —