Ack Adam försona oss. Gå till henne och säg
henne, att jag älskar henne, att jag gråter, giå-
ter blod för hennes skull, hon skall finna med-
lidande, skall kanske hålla af mig som fordom
— tror du det?x
Jag fann mig föranlåten att förstöra hans si-
sta hopp; hela Clotildas ställning, uttrycket af
hennes röst, glansen i hennes ögon, allt sade
mig mera än hennes ord, att hennes vilja var
oåterkallelig. Jag utförde mitt uppdrag så sko-
nande som möjligt.
Under min sorgliga berättelse satt Etienne
stum och när jag slutat, sammanknäppte han
mekaniskt sina händer och kastade en lång frå-
gande blick mot himlen: sfinnes då, sade han
vid sig sjelf, aingen kärlek, ingen trohet på jor-
den, utan blott deruppe hos dig, Herre? I det-
ta ögonblick kom Fylax fram från sitt gömstäl-
Id, rest? sig sakta upp mot sin herre-och slic-
kade ångstsvetten från hans panna och den o-
lycklige vaknade: sAck jo, sade han sorgligt
småleende, djag gjorde orätt: du Fylax, du åt-
minstone, jag glömde dig, trogna varelse. Och
det är) fortsatte han och vände sig till mig,
eClotildas vilja att vi skola skiljas? Hon vill
söka skillsmässa och jag skall påtaga mig skul-
den? Men jag gör det icke; ty det vore en
hädelse mot Gud, att genom en lögn bryta
det förbund han välsignat, en så bitter lögn
som denna skulle vara, nej det är omöj-
ligt. Du ser) fortfor han något lugnare, aatt
skilsmässan icke är långt borta, jag känner på
mig att det snart är slut, att grafven snart skall
hafva utfärdat sill skiljobref, och troligen den
rättvise domaren deruppe äfven sitt för evigt:
huru hon handlat hemställer jag under Guds
dom, huru jag handlat kommer Han snart al!
döma; imedlertid ingår jag under intet vilkor
på hennes förslag. — Men, sade jag, kom ihåg,
Etienne, att äfven du blef fri, att du kunde
göra ett nytt och lyckligare val och då? — —