en vink, och den Drottningen syntes benägen att
gilla. Ståthållaren Munck blef således befalld, att
uppkomma, för att höras, och då denne, som öfver-
allt såg skälmar och bedragare, begynte att med häf-
tghet taga stölden för afgjord, så afgingo courirer
till Policen i Stockholm, och på Drottningholm gafs
befallning till värdshusvärdar och näringsidkare, att
genast och vid strängaste ansvar gifva tillkänna, om
någen begärde vexla dukater. Samma afton inträf-
fade att Capitainer vid Kongl. Lifgardet Baron Hen-
ric Sparres betjent anmälte sig på värdshuset, att
få vexla en ducat, den han fått af sin herre till be-
stridande af sina afgifter för mat m. m. Det är at!
anmärka, hvad som bör kännas, att Baron Sparre
var nyss återkommen från en på Konungens befall-
ning anställd utrikes resa och sällan stadd med pen-
ningar, hade han nu, af några efter resan öfverblef-
na ducater, lemnat den ifrågavarande åt sin dräng.
Denna tillfälliga händelse gaf nu anledning till hela
det buller, som uppkom. Emedlertid hade Mamseil
Hellman, fullkomligen öfvertygad, att Drottningen
förglömt hvad hon utgifvit, hunnit öfvertala H. M.
att efterskicka Fru Wenner, för att noga recapitu-
lera allt. Vid gummans ankomst, upplyste hon ge-
nast hela förhållandet, sem var, att Kammarherren
Baron Reuterholm hade på Muncks intercession fått
den saknade sedelen på 260 Rdr. Danska Porträtt
målaren Just. R. Höijer hade fått ducaterna och guld-
dosan, och dermed var hela denna undersökning förbi.
Drottningen bestormades nu af Fru Wenner och
Mamsell Hellman, att offentligen gifva tillkänna ett
misstag, hvartill H M. var mycket benägen, men
Munck ville ej ge sin förhastade åtgärd det namn,
den förtjente, och oaktadt några lama hviskningar
om misstag, växte vissheten om en offentlig stor
stöld, som sades vara begången af Konungen sjelf.
hvartill kanske mest bidrog ett yttrande, som fälldes
till Gardes-officern Ribbing. — — — Härifrån flöt
nu den källa af tracasserier, olyckor och verkeliga
förföljelser, som öfyverkommo Ehrenhboff och Sparren,
ehuru denne sednare af hämnden här fick umgälla
hvad han längesedan förtjent och vidare förtjente. —
— — Det var likväl skada på en ung, vacker och i
öfrigt älskvärd man. — Ed. Exc. och historien kän-
ner allt hvad som härtill kan läggas. Men den san-
na berättelse, jag anfört, tror jag vara till sitt rätta
förhållande okänd.v
Till slut ett par smärre utdrag ur en uppsats
af Grefve Skjöldebrand, kallad Marche och Seg-
ling 4789, hvaraf det ena sprider ett högst märk-
ligt ljus öfver amiral Liljekorns förhållande i
slaget vid Oland, och det andra temmeligen
karakteriserar en person, som, under nuvarande
regime, upphöjd till flere höga, värdigheter, nog
allmänt troddes för dem hafva att tacka huf-
vudsakligen sin kännedom om la haute police
och hvad dertill hörer.
Det är bekant, att amiral Liljehorn, som kom-
menderade arrieregardet af Svenska flottan vid
dess sammanträffring med den Ryska utanför
Öland, d. 26 Juli 1789, icke åtlydde de signaler,
öfverbefälhafvaren Hertig Carl flere gånger lät
gifva honom, att rycka upp i slagtlinien med
sin division, oaktadt hvarken vind eller något
annat hindrade honom derifrån. Efter en be-
skrifning i den Sköldebrandska uppsatsen om
sjelfva sjöslaget, förekommer följande berättelse:
En Advisjakt från Carlskrona kommer till chef-
skeppet. Den medför Presidenten Grefve Munck.
Då han kom om bord, sade han genast till Hertigen:
pDet var stor skada att jag ej kom några dagar förr ;
då hade man fåttse en president i Kammar-revisio-
pnpen bivista en sjöbatalj. Jag har rest natt och dag,
men kom, ty värr, för sent.o Då bad han att få
tala några ord med Hertigen ensam. H. K.H. gick
in med honom i kajutan, och kom ut efter en stund.
Då Grefve Munck straxt derefter for bort, sade Her-
tigen åt oss, som stodo omkring honom: Vet ni
hvad Muncken sade ? nej — ahan sade att han i
Stockholm fått veta hvad Liljehorn skulle göra, och
rest genom natt och dag för att underrätta mig
derom, men kom för sent.. Då vågade jag fråga:
om ej detta gaf H. K. H. någon besynnerlig upp-
lysning. Hertigen blott höjde på axlarna, och såg
ut, som hade han sagt: med det som ej kan hjelpas,
måste man hafva tålamod.
Det var då ej af en händelse, ej af feghet i ögon-
blicket, som Liljehorn höll sig och sin division från
striden. Det var öfverlagdt och redan kändt i Stock
holm, innan det verkställdes. Om Liljehorn varit af
oppositionen, hade det kunnat vara förräderi. Men
hela verlden känner att han, som vice Landtmar-
skalk var lifegen, despotismens förfäktare. Hade
han handlat af egen drift, så hade han efter lagen
och krigsartiklarne mistat lifvet. Nu vågade knappt
Krigsrätten döma. Några vittnen, bland dem er
Tysk baron Scbultz von Ascheraden vid Sprengtpor-
tens regemente, förklarade, att Liljehorn till alla de-
lar förhållit sig som en värdig Amiral. Men hela
flottan hade sett huru han förhållit sig; mängden bevitt-
nade det ; en af soldaterna på hans skepp hade gjort en
visa, som sjöngs af dem alla. Skada att jag förlorat
den; men jag mins ännu två verser deraf: Och nalkas
fienden med stormärs segel back c. (Då seglen vän-
das back, går skeppet ej fram.) Och detta syntes
tydligt från chefskeppet. När Liljehorn skickades.
arresterad till Carlskrona, passades det så, att han
framkom midt i natten, annars hade han blifvit sön-
derrifven af folket, som genom små fartyg, hvilka
gingo till flottan och tillbaka, hade fått veta hän-
delsen, och delade den förbittring som rådde bland
oense Su —sT—R——SKSöRSSRESSEJöSTRE————— rr rr