en vink, och den Drottningen syntes benägen att gilla. Ståthållaren Munck blef således befalld, att uppkomma, för att höras, och då denne, som öfverallt såg skälmar och bedragare, begynte att med häftghet taga stölden för afgjord, så afgingo courirer till Policen i Stockholm, och på Drottningholm gafs befallning till värdshusvärdar och näringsidkare, att genast och vid strängaste ansvar gifva tillkänna, om någen begärde vexla dukater. Samma afton inträffade att Capitainer vid Kongl. Lifgardet Baron Henric Sparres betjent anmälte sig på värdshuset, att få vexla en ducat, den han fått af sin herre till bestridande af sina afgifter för mat m. m. Det är at! anmärka, hvad som bör kännas, att Baron Sparre var nyss återkommen från en på Konungens befallning anställd utrikes resa och sällan stadd med penningar, hade han nu, af några efter resan öfverblefna ducater, lemnat den ifrågavarande åt sin dräng. Denna tillfälliga händelse gaf nu anledning till hela det buller, som uppkom. Emedlertid hade Mamseil Hellman, fullkomligen öfvertygad, att Drottningen förglömt hvad hon utgifvit, hunnit öfvertala H. M. att efterskicka Fru Wenner, för att noga recapitulera allt. Vid gummans ankomst, upplyste hon genast hela förhållandet, sem var, att Kammarherren Baron Reuterholm hade på Muncks intercession fått den saknade sedelen på 260 Rdr. Danska Porträtt målaren Just. R. Höijer hade fått ducaterna och gulddosan, och dermed var hela denna undersökning förbi. Drottningen bestormades nu af Fru Wenner och Mamsell Hellman, att offentligen gifva tillkänna ett misstag, hvartill H M. var mycket benägen, men Munck ville ej ge sin förhastade åtgärd det namn, den förtjente, och oaktadt några lama hviskningar om misstag, växte vissheten om en offentlig stor stöld, som sades vara begången af Konungen sjelf. hvartill kanske mest bidrog ett yttrande, som fälldes till Gardes-officern Ribbing. — — — Härifrån flöt nu den källa af tracasserier, olyckor och verkeliga förföljelser, som öfyverkommo Ehrenhboff och Sparren, ehuru denne sednare af hämnden här fick umgälla hvad han längesedan förtjent och vidare förtjente. — — — Det var likväl skada på en ung, vacker och i öfrigt älskvärd man. — Ed. Exc. och historien känner allt hvad som härtill kan läggas. Men den sanna berättelse, jag anfört, tror jag vara till sitt rätta förhållande okänd.v Till slut ett par smärre utdrag ur en uppsats af Grefve Skjöldebrand, kallad Marche och Segling 4789, hvaraf det ena sprider ett högst märkligt ljus öfver amiral Liljekorns förhållande i slaget vid Oland, och det andra temmeligen karakteriserar en person, som, under nuvarande regime, upphöjd till flere höga, värdigheter, nog allmänt troddes för dem hafva att tacka hufvudsakligen sin kännedom om la haute police och hvad dertill hörer. Det är bekant, att amiral Liljehorn, som kommenderade arrieregardet af Svenska flottan vid dess sammanträffring med den Ryska utanför Öland, d. 26 Juli 1789, icke åtlydde de signaler, öfverbefälhafvaren Hertig Carl flere gånger lät gifva honom, att rycka upp i slagtlinien med sin division, oaktadt hvarken vind eller något annat hindrade honom derifrån. Efter en beskrifning i den Sköldebrandska uppsatsen om sjelfva sjöslaget, förekommer följande berättelse: En Advisjakt från Carlskrona kommer till chefskeppet. Den medför Presidenten Grefve Munck. Då han kom om bord, sade han genast till Hertigen: pDet var stor skada att jag ej kom några dagar förr ; då hade man fåttse en president i Kammar-revisiopnpen bivista en sjöbatalj. Jag har rest natt och dag, men kom, ty värr, för sent.o Då bad han att få tala några ord med Hertigen ensam. H. K.H. gick in med honom i kajutan, och kom ut efter en stund. Då Grefve Munck straxt derefter for bort, sade Hertigen åt oss, som stodo omkring honom: Vet ni hvad Muncken sade ? nej — ahan sade att han i Stockholm fått veta hvad Liljehorn skulle göra, och rest genom natt och dag för att underrätta mig derom, men kom för sent.. Då vågade jag fråga: om ej detta gaf H. K. H. någon besynnerlig upplysning. Hertigen blott höjde på axlarna, och såg ut, som hade han sagt: med det som ej kan hjelpas, måste man hafva tålamod. Det var då ej af en händelse, ej af feghet i ögonblicket, som Liljehorn höll sig och sin division från striden. Det var öfverlagdt och redan kändt i Stock holm, innan det verkställdes. Om Liljehorn varit af oppositionen, hade det kunnat vara förräderi. Men hela verlden känner att han, som vice Landtmarskalk var lifegen, despotismens förfäktare. Hade han handlat af egen drift, så hade han efter lagen och krigsartiklarne mistat lifvet. Nu vågade knappt Krigsrätten döma. Några vittnen, bland dem er Tysk baron Scbultz von Ascheraden vid Sprengtportens regemente, förklarade, att Liljehorn till alla delar förhållit sig som en värdig Amiral. Men hela flottan hade sett huru han förhållit sig; mängden bevittnade det ; en af soldaterna på hans skepp hade gjort en visa, som sjöngs af dem alla. Skada att jag förlorat den; men jag mins ännu två verser deraf: Och nalkas fienden med stormärs segel back c. (Då seglen vändas back, går skeppet ej fram.) Och detta syntes tydligt från chefskeppet. När Liljehorn skickades. arresterad till Carlskrona, passades det så, att han framkom midt i natten, annars hade han blifvit sönderrifven af folket, som genom små fartyg, hvilka gingo till flottan och tillbaka, hade fått veta händelsen, och delade den förbittring som rådde bland oense Su —sT—R——SKSöRSSRESSEJöSTRE————— rr rr