got godt vatten att dricka, och jag dör af törst Jag blir allt sämre och sämre. Hvarken Hopp: mans eller Prinsens droppar kunna, som förr, bjelpa mig. Det sitter som en stopp i bröstet, — Jag skyndade att skaffa henne vatten, hvaraf hon läskade sig, och ville nödvändigt att Mante äf. ven skulle dricka. Men han smakade ej något Han satt beständigt på hennes hufvudgärd med tårar i de kloka ögonen, som han fäste på matmor sin, och liksom suckade. Efter hon nu är här, Johanna, så skall jag berätta för benne en dröm, som jag haft i natt: Jag drömde, att det var just som förr i verlden, för mycket längesedan, ja alldeles på gamla viset. Det var en Trefalldighetsqväll, och min salige Buss satt bredvid mig lifslefvande på gamla grafstenen. Den lilla hatten hade har på det ena örat, och tapperbetsmedaljen svängde på bröstet, samt glimmade mot solen liksom er stjerna. Allting var så ljust, så trefligt. Hvar jag än kastade mina ögon, såg jag de vackraste balsaminer, Mycket grannare, än dem jag har der borta i fönstret. Mante låg vid våra fötter. Min gubbe 108 så vänligt och sade: Nu, Lisa, måste du följa med mig, ty det har Amiralen befallt. — Gerna min gubbe, sade jag helt förnöjd, men Mante måste följa med Oss. — Nej, mor, sade han, och nickade så godlynt. Mante måste stanna qvar här. Det är väl billigt, att du af någon saknas. Dessutom skall hans lif då först äga någon betydelse. Jag säger dig, att innan ännu ett tiotal år från denna dag gått till ända, skall Mante blifva mera hedrad, än någon af hans slägte blifvit uti Svea