got godt vatten att dricka, och jag dör af törst
Jag blir allt sämre och sämre. Hvarken Hopp:
mans eller Prinsens droppar kunna, som förr,
bjelpa mig. Det sitter som en stopp i bröstet, —
Jag skyndade att skaffa henne vatten, hvaraf hon
läskade sig, och ville nödvändigt att Mante äf.
ven skulle dricka. Men han smakade ej något
Han satt beständigt på hennes hufvudgärd med
tårar i de kloka ögonen, som han fäste på mat-
mor sin, och liksom suckade.
Efter hon nu är här, Johanna, så skall jag be-
rätta för benne en dröm, som jag haft i natt:
Jag drömde, att det var just som förr i verl-
den, för mycket längesedan, ja alldeles på gam-
la viset. Det var en Trefalldighetsqväll, och
min salige Buss satt bredvid mig lifslefvande på
gamla grafstenen. Den lilla hatten hade har
på det ena örat, och tapperbetsmedaljen svängde
på bröstet, samt glimmade mot solen liksom er
stjerna. Allting var så ljust, så trefligt. Hvar
jag än kastade mina ögon, såg jag de vackraste
balsaminer, Mycket grannare, än dem jag har
der borta i fönstret. Mante låg vid våra fötter.
Min gubbe 108 så vänligt och sade:
Nu, Lisa, måste du följa med mig, ty det
har Amiralen befallt. — Gerna min gubbe, sade
jag helt förnöjd, men Mante måste följa med
Oss. — Nej, mor, sade han, och nickade så god-
lynt. Mante måste stanna qvar här. Det är
väl billigt, att du af någon saknas. Dessutom
skall hans lif då först äga någon betydelse. Jag
säger dig, att innan ännu ett tiotal år från den-
na dag gått till ända, skall Mante blifva mera
hedrad, än någon af hans slägte blifvit uti Svea