KARDIKI. )
AF EUGENE SUE.
IX.
HÄMNDEN.
Det var i början af år 4842. Tjugufyra år hade
förflutit sedan Khamcos död; och ännu stod likväl
Kardiki med sina marmormoskåer och prunkande
minareter, med sina gråstensmurar och skott-torn,
Sjuttiotvå beyer, stora vasaller under turkiska ri-
ket, höllo garnison derstädes, och sultanens brorson
och favorit hade befälet öfver dem.
Tjugufyra hela år bade Kbamco varit död; men
under tjugufyra år hade Ali äfven hvarje dag gjort
ett steg närmare Kardiki.... Okunniga om faran,
som hotade dem, hade Kardikioterna dagligen från
höjden af sitt citadell sett visirens välde vidgas, när-
ma sig..-.- och omringa deras område, likt hafvet,
som brusande stiger, och med sin trolösa rand allt
tätare omgifver klippan, som det inkräktar.
Men hvarföre så sen och långsam denna bämn-
dens timma? Emedan Kardiki var hufvudstaden j
det paschalikat, som tillhörde sultanens gunstling
och brorson; emedan samma dag, som Ali af Tebe-
len vågat angripa denna ort, skulle Divanen beslutit
bans förderf; emedan att intaga Kardiki, sista till-
flykten, sista stödet för den kejserliga makten i
Epirus, der visiren af Janina redan herrskade nästan
såsom konung, var detsamma för Ali, som att för
klara sig oberoende och i öppen rebellion mot sin
herre; det var, med ett ord, att, såsom upprorisk va-
sall, bli lyst i kejsaredömets bann.
För att säkert insnärja Kardiki, bade Ali af Te-
belen äfven förstått, att under tjugufyra år dölja
sina afsigter. Hela hans politik var riktad på, att
småningom afskilja detta paschalikat från dess und er:
) Se Aftonbl. N:ris 459, 460, 161, 462, 463, 164
och 165