då alltid bibehållit främsta rummet bland den
uppräknade skaran.
Men sakerna hafva numera mycket förändrat
sig; det slår icke an på publiken att nyttja al-
deles samma taktik som tillförene: de sednare
båda riksdagarna och isynnerhet den sista hafva
framtett en mängd oppositionsmän äfven inom de
ofrälse Stånden, hvilka äga ett alltför stadgadt
anseende i landet, en allttör oberoende ställ-
ning samt för mycket förstånd och insigter, att
man skulle våga försöka bannlysa dem, vare sig
såsom Riddarhus-opposition — (mot hvilken lik-
väl anathemerna fortsatts så länge som möjligt)
— eller såsom ruinerade vinglare, eller antidy-
nastiska, eller personligen hämndgiriga öfver något
förbiseende; och oaktadt alla de korrespondenser
och spioneringar, som ägt rum för att få reda
på t. ex. om icke någonting kunde finnas att
framdraga mot en Petr, Wern, Schartau, Kjell-
berg, Rutberg, Hans Jansson, m. fl, ur de
ras enskilda förhållanden, hafva äfven dessa
försök varit förgäfves. Det är derföre klart, att
när sådane personer icke dess mindre finnas i
främsta ledet af oppositionen, måste man gå me-
ra rakt tillväga, om något skall kunna uträttas.
Härtil! blir då det enda återstående medlet att
oupphörligt beljuga och förvrida så väl riksdagsoppo-
sitionens, som pressens handlingar och yttran-
den och i dessa söka inlägga sambhällsförstö-
rande planer, uppsåtliga eller omedvetna försök
att underhålla oroligheter på gatorna m. m.
Nu veta vi visserligen alla, att Minervas egent-
liga Utgifvare ingalunda är blyg för att skarfva,
klippa af och sätta till när så kan behöfvas;
men han äger likväl för detta ändamål ic-
ke på långt när så serskildt passande egen-
skaper som f. d. Utgifvaren. Den sednare är
nemligen icke blott ej generad af någon förlä-
genhet, när man beslår honom med en osanning,
utan kan äfven med lika god smak upprepa den
samma dagen derpå, alideles som om ingenting
passerat; han har en oomkullrunkelig käckhet
att sålunda dagligen insinuera sina fabler om
andra, medan han jemrar sig sjelf såsom en
martyr och klagar öfver denigrationer och ka-
lomnier; och derjemte företer han det alldeles
egna psychologiska fenomenet, att sedan han
först en tid upprepat samma diktade uppgifter,
framställler han dem icke allenast såsom redan
bevisade saker, och drager deraf de slutsatser,
till hvilka han önskar komma, utan har äfven
så arbetat sig in i denna tankegång, att man nä-
stan kan antaga att han sjelf tror på alltsam-
mans, liksom vissa jägare stundom tro på jagt-
historier dem de sjelfva diktat.
Bevis på allt detta har man funnit i Svenska
Minerva, alltsedan f. d. utgifvaren för några
månader sedan fick fria händer deri. I det ena
numret precist liksom det andra och inom ett
och samma nummer på tredje spalten likaväl
som på den första, återfinner man nemligen icke
blott sådana beskyllningar, som att oppositionen
vid riksdagen, i motsats till Adelns och Preste-
ståndets majoriteter, försökt kränka grundlagen,
utan ock, med citationstecken och kursif stil an-
märkt, att de hotat med cvädjandet till massor-
na, att oppositionspressen och riksdagsmännen
af den sidan uttrycka den meningen: aallt hvad
våra göra är rätt och berömligt, om det vorefän
så orättvist, m. m., och sedan dessa dikter nu så
länge fortgått med variationer ad infinitum a!
samma ord och fraser, finnes icke heller någon
anledning, hvarföre en annan gräns skulle sättas
derför än läsarens slutliga trötthet. Under tiden
kunde likväl det enda ändamål vinnas, som i när-
varande omständigheter står att erhålla, nemligen
att man kunde lyckas hos en och annan af den
stora mängden, som älskar lugnet och ordningen,
så till vida innöta en viss farhåga för oppositio-
nens bemödanden att motverka absolutismen
och söka göra grundlagliga kontroller till en
verklighet, som denna mängd kunde frukta den
för mycket elektriska verkan af dessa bemödan-
den på massans känslor och inbillningar.
Oaktadt nu förmodligen pluraliteten af läsare
nogsamt genomskådar halten af denna variation
af en gammal och redan utnött taktik, så anse
vi oss likväl, då den ännu utgör det enda för-
svarsvapen hvaraf kamarillans legoknektar kun-
na begagna sig sedan det direkta och positiva
försvaret blifvit omöjligt, böra med några ord
nämna i hvad mån vi anse oppositionspressen
hafva någon andel i de tecken till missnöjen,
som på de sednare tiderna uppenbarat sig hos
mängden. Det har väl i alla tider varit en o-
förneklig sanning, att om pressen finner sig af
öfvertygelse föranlåten att bekämpa antingen det
rådande regeringssystemet eller missbruk aflag-
skipning och förvaltning, så är dess yttersta ända-
mål att dermed åstadkomma en inflytelse på all-
männa tänkesättet. som slutligen skall förmå att