STOCKHOLM den 21 Juli — I går eftermiddag klockan tre voro jemnt trenne kalenderår förflutna sedan Assessoren Crusenstolpe anlände till Waxholms fästning och tiden för hans, på det rundligaste beräknade, fångenskap var således då slutad. Straxt efter nyssnämnde timma lemnade också Hr Crusenstolpe, jemte sin Fru, Waxholmfoch afgick med ångslupen Drottningholm till hufvudstaden, dit ban anlände straxt efter kl. 3. Till följd af hans egen tillkännagifna önskan att få återkomma så obemärkt som möjligt till sitt hem, hade tidningarne icke nämnt något om tiden för ankomsten, och dessutom hade en annons att ångslupen först kl. 8 skulle lemna Waxholm föranledt det ryktet, att återkomsten borde ske sednare på aftonen; det oaktadt hade ett icke obetydligt antal personer, som skaffat sig närmare underrättelse om timman, samlat sig vid ångslupens vanliga landningsplats utanför Logården, för att der vara vittnen till hans återkomst. Deribland förmärktes en stor del af hufvudstadens publicister; man såg till och med af den devuerade sidans, t. ex. Statstidningens utgifvare, Hr Kanshrådet och Riddaren Wallmark, samt dessutom flera notabiliteter, såsom Hr Landshöfdingen Nerman, som nu vistas i hufvudstaden och lärer hafva flitiga audienser hos H. M. Konungen. Slottsfönstren framtedde äfven många åskådare — konseljen var just vid denna timma samlad. Utan andra opinions-yttringar, än glada anleten och vänliga helsningar och handtryckningar, beledsagades Hr C. och hans Fru af ett talrikt antal vänner hem till deras hus. Nyheten om deras återkomst spridde sig imedlertid hastigt, och sednare på aftonen samlades utanför deras boning en betydlig mängd menniskor, så att torget derutanför åt den sidan huset ligger uppfylldes. En serenad uppfördes af några sångare, som tagit plats inne på gården, och i åtskilliga repriser ropades: Lefve Crusenstolpe! Ehuru folksamlingen först långt efter midnatten åtskiljdes, föreföll likväl icke minsta oordning Man tyckte sig bemärka, att polisbetjeningen å sin sida äfven härtill bidrog, i det inga polisuniformer eller något slags provocerande åtgärd förmärktes, och Hr Landshöfdingen Nerman, som jemväl på aftonen lärer passerat torget, kan således hafva den tillfredsställelsen att inberätta för en hög person, huru denna sista akt, efter 1838 års händelser, utvisade, att hufvudstadens allmänhet från berörda år icke bevarat andra hågkomster, än sin varma känsla för yttranderättens helgd och sin ovilja mot alla politiska förföljelser.