må jag endast se honom, och sedan skall jag dö
nöjd . . .
— Ni måste lefva, min mor, sade Kainitza, med
dystert och nästan vildt utseende.
— Och hvarföre? upprepade Khamco ifrigt.
— Är icke uppenbarelsen fullbordad? Dessa un-
derbara tecken, som jag hvarje afton vid solnedgån-
gen, under Alis barndom, såg lysa vid himlaranden,
hafva de ej sagt sannt? .... Är icke min son
Pascha af Thessalien och Janina? . ... Också är
timman nu slagen för mig, som i min moders stolt-
het alltid föraktat männers kärlek, emedan, då man
haft lejonet af Tebelen till son, bör man djupt för-
akta alla andra män.
-- Det är sannt min mor; i min barndom mins
jag er så skön och stolt föraktligt småle, då ni hörde
talas om den kärlek, ni väckte hos de mest fruktade
böfdingar i Toscaria . . ..
— Ali af Tebelen var ju min son! .... sade
Khamco med triumferande ton.
Kainitza fortfor, i det hon noga gaf akt på Kham-
cos drag, som om hon beräknat verkan utaf hvart-
enda af sina ord.
— Också var det länge, min mor, som Armato-
lernes sånger bestodo af melankoliska klagovisor
öfver Khamcos, Veli-Beys bleka enkas högmodiga
förakt .. . . De jemförde hennes oböjliga hjerta
med Mejouranis vilda och isbetäckta spets, hvars
eviga sn5 ännu aldrig någon dödlig fot beträdt ....
— Ali af Tebelen var min son, upprepade Kham-
co, och en blixt af stolthet öfverfor och tycktes
lifva hennes, af dödens annalkande redan upplösta
drag.
Kainitza fortfor :
— På slätten och i bergen utalades aldrig Vely-
Beys enkas namn utan en vördnadsfull fruktan ....
Albanesern, Palikaren, Klebpten och Rajan, alla
hälsade henne som en kejserlig sultaninna, så snart
de blefvo henne varse.
— Och jag var hänryckt af denna vördnad, mitt
barn, sade Khamco; mitt högmod deröfver nådde
skyarne. Med mitt lif, med de rysligaste plågor
skulle jag, om så behöfts, velat betala denna beun-
dran, denna vördnad, emedan det var till Alis af
Tebelen mor, som så mycken hyllning egnades, eme-
dan de i mig hedrade min sons moder, emedan jag,