må jag endast se honom, och sedan skall jag dö nöjd . . . — Ni måste lefva, min mor, sade Kainitza, med dystert och nästan vildt utseende. — Och hvarföre? upprepade Khamco ifrigt. — Är icke uppenbarelsen fullbordad? Dessa underbara tecken, som jag hvarje afton vid solnedgången, under Alis barndom, såg lysa vid himlaranden, hafva de ej sagt sannt? .... Är icke min son Pascha af Thessalien och Janina? . ... Också är timman nu slagen för mig, som i min moders stolthet alltid föraktat männers kärlek, emedan, då man haft lejonet af Tebelen till son, bör man djupt förakta alla andra män. -Det är sannt min mor; i min barndom mins jag er så skön och stolt föraktligt småle, då ni hörde talas om den kärlek, ni väckte hos de mest fruktade böfdingar i Toscaria . . .. — Ali af Tebelen var ju min son! .... sade Khamco med triumferande ton. Kainitza fortfor, i det hon noga gaf akt på Khamcos drag, som om hon beräknat verkan utaf hvartenda af sina ord. — Också var det länge, min mor, som Armatolernes sånger bestodo af melankoliska klagovisor öfver Khamcos, Veli-Beys bleka enkas högmodiga förakt .. . . De jemförde hennes oböjliga hjerta med Mejouranis vilda och isbetäckta spets, hvars eviga sn5 ännu aldrig någon dödlig fot beträdt .... — Ali af Tebelen var min son, upprepade Khamco, och en blixt af stolthet öfverfor och tycktes lifva hennes, af dödens annalkande redan upplösta drag. Kainitza fortfor : — På slätten och i bergen utalades aldrig VelyBeys enkas namn utan en vördnadsfull fruktan .... Albanesern, Palikaren, Klebpten och Rajan, alla hälsade henne som en kejserlig sultaninna, så snart de blefvo henne varse. — Och jag var hänryckt af denna vördnad, mitt barn, sade Khamco; mitt högmod deröfver nådde skyarne. Med mitt lif, med de rysligaste plågor skulle jag, om så behöfts, velat betala denna beundran, denna vördnad, emedan det var till Alis af Tebelen mor, som så mycken hyllning egnades, emedan de i mig hedrade min sons moder, emedan jag,