gar, som bort och ännu borde sätta hans blod :
våldsam svallning, ropade han sedan: min häst!
En negerslaf framförde den.
Vigt svingande sig upp på det präktiga djuret, som
lyste af guld, Purpur och stål, tvingade visiren ge
nom en hård ryckning på tyglarne hästen attstegra
sig, och hållande den nästan upprätt, lät han honom
på detta sätt gå några steg, stolt rest på sina seniga
bakben.
Klädd i sin hvita rock och sin karmosinröda, af
broderier lysande yellek, med hufrudet bart. och
det långa håret fladdrande för vinden, pannan ho-
tande, blicken fast och näsborrarna spända vid blo-
dets åsyn, borde Ali af Tebelen, så majestätisk? sit-
tande på den svarta hästen med flygande mahn,
hvilken under ursinnigt gnäggande slog i luften med
sina framben, och beständigt stegrade sig På ett för
färligt sätt . . . borde Ali af Tebelen för denna för-
skräckta folkhop Ssynas,isom ett öfvernaturligt vä
sende, då slumpen ytterligare kastat en ny villande
glans på hans af fasabjudande storhet utmärkta ge
stalt.
Solen, som långsamt lyftat sig öfver horizomten
blickade nu fram öfver bergstopparne vid Levtocho:
och kastade. sina första strålar på Ali af Tebelen
som sålunda plötsligt tycktes omgifven af en skim
rande gloria, under det återstoden af platformer
tillika med åskådarne af denna scen ännu voro
skuggan.
Glad och stolt öfver denna händelse, som han tog
för ett lyckligt förebud, och önskande efterlemna et
djupt intryck på folket samt i enlighet dermed
sluta detta uppträde, som skulle hafva en så mäk
tig inflytelse på framtiden, upphäfde satrapen sit
härskri, Palikarerne rusade upp, fattade sina vapen
och i spetsen för dem försvann visiren kort derefte
i en hålväg, som gick ifrån bergsslätten,
Bestörta och förfärade öfver denna hastiga strid
denna snabba seger, denna glans och detta plötslig