gar, som bort och ännu borde sätta hans blod : våldsam svallning, ropade han sedan: min häst! En negerslaf framförde den. Vigt svingande sig upp på det präktiga djuret, som lyste af guld, Purpur och stål, tvingade visiren ge nom en hård ryckning på tyglarne hästen attstegra sig, och hållande den nästan upprätt, lät han honom på detta sätt gå några steg, stolt rest på sina seniga bakben. Klädd i sin hvita rock och sin karmosinröda, af broderier lysande yellek, med hufrudet bart. och det långa håret fladdrande för vinden, pannan hotande, blicken fast och näsborrarna spända vid blodets åsyn, borde Ali af Tebelen, så majestätisk? sittande på den svarta hästen med flygande mahn, hvilken under ursinnigt gnäggande slog i luften med sina framben, och beständigt stegrade sig På ett för färligt sätt . . . borde Ali af Tebelen för denna förskräckta folkhop Ssynas,isom ett öfvernaturligt vä sende, då slumpen ytterligare kastat en ny villande glans på hans af fasabjudande storhet utmärkta ge stalt. Solen, som långsamt lyftat sig öfver horizomten blickade nu fram öfver bergstopparne vid Levtocho: och kastade. sina första strålar på Ali af Tebelen som sålunda plötsligt tycktes omgifven af en skim rande gloria, under det återstoden af platformer tillika med åskådarne af denna scen ännu voro skuggan. Glad och stolt öfver denna händelse, som han tog för ett lyckligt förebud, och önskande efterlemna et djupt intryck på folket samt i enlighet dermed sluta detta uppträde, som skulle hafva en så mäk tig inflytelse på framtiden, upphäfde satrapen sit härskri, Palikarerne rusade upp, fattade sina vapen och i spetsen för dem försvann visiren kort derefte i en hålväg, som gick ifrån bergsslätten, Bestörta och förfärade öfver denna hastiga strid denna snabba seger, denna glans och detta plötslig