visiren omkring midjan en af Palikarernes lädergörd-
lar, försedd med hölster, som innehöllo tunga pisto-
ler; stridsyxan hängde der äfven, och i handen höll
han en bössa, hvars lås ban icke en gång, tvifvels-
utan beräknadt, vårdade sig att undersöka.
Lika beväpnade, som Ali, men stumma och dy-
stra, fästade Demir Dosts söner på honom vilda
blickar, hvilka i synnerhet förrådde ett slags oredig
och ofrivillig fruktan, ty Alis skönhet, kallblodighet
och herrskareblick syntes Klephterne nästan öfver-
menskliga. Alldeles efter visirens uträkning, tänkte
de än, att en osynlig makt ensam kunde gifva ho-
nom nog förtröstan på sin stjerna, för att så blindt
våga trotsa denna olika strids vådliga skiften, och
än att de, eburu fria, skulle blifva offer för något
grymt försåt, att de, så till sägandes, skulle strida
på ett fält, som öfverallt var mineradt under deras
fötter . . . . Ehuru trotsigt och oredigt, borde detta
intryck lemna ett frö till olycka i de tre brödernes
sinnen.
Deras mod stod likväl fast, och, med armarne stolt
korsade öfver bössmynningen, rättade de upp sin
herkuliska växt till hela dess höjd. Med hufvudet
täckt af den röda mössan, samt hakan och tinnin-
garne rakade, hade de af en vild nyck sina långa
och täta, svarta mustacher flätade och samman-
knutna bakom sin tjurhals. Deras manliga ansigten
hade, genom mödorna i det krigiska nomadlif, de
oupphörligt förde, fått en mörk bronsfärg, och de
muskulösa tegelbruna benen, ärrade af törne och
krappast skylda af ett getskinn, syntes ännu mör
kare genom afbrottet mot den hvita lärfts ocken,
som hårdt tilldragen ikring Albanesernes lif endast
räcker till knät. Under vänten på striden, skaka-
des ibland de tre brödernes väldiga skuldror, under
sin betäckning af svart fårskinn, af raseriets och o-
tålighetens rysningar, i likhet med de vilda djuren.
som ofta rysa under sin resta hårklädnad vid anal-
kande af en stor fara.