som med pinsam villrådighet väntade slutet af denn
scen, alltid fruktande att vara föremål för någ
blodigt raljeri af satrapen . ..-.
Förberedelserna och scenen för denna strid ver
af en verklig Homerisk storhet. Solen uppgick bal
om Leutochors skogbetäckta berg, under det mo
gondimman ännu med sina blåakviga dunster dolc
deras fot. Horisonten, ren och lysande, var öfve
allt tandad af ofantliga, nakna och grå klippor; e!
dast i vester kunde mön, genom: en vid öppnirn
och på omäatligt djup, se Caniternas bördiga da
här och der afbruten af flodens vågiga bukter, oc
inträngd mellan Zalongos snöhöljda branter,
Stridsplatsen var en platform, omgifven af grani!
block, och bildade ett slags vild och gigantisk am
fiteater.
På Alis befallning grupperade bans Albaneser si
der, under det Levtochors invånare, stående oröi
lige och stumma, med ett slags vidskeplig frukta!
afvaktade utgången af denna, till utseendet så olik
strid.
Ali af Tebelen var då 34 år gammal, bans vä;
var medelmåttig, men vig, stark och smidig. Har
stora, blå ögon, på en gång milda och stolta, kröl
1es af en hög, hvit och öppen panna, på hvilke
fina och lindrigt böjda kastanjebruna ögonbryn teci
nade sig. Hans ljusbruna skägg, silkeslent, glä!
sande och parfymeradt, omgaf skönt den nedre delt
af ansigtet och gjorde ett svagt afbrott mot de
bleka och fina rodnaden på hans kinder. De frisk
korallröda läpparne, med sitt vanliga lörföriska smi
leende, visade tänder af en bländande emalj, so
af mustachernes bruna färg gjordes ännu mera lifli
Visiren hade blott behållit på sig sin yellek, vä
af karmosinröd sammet, rikt broderad, sin hvita a
banska linnerock och sina marokinsstöflar, hyvill
nästan doldes af det guld, som betäckte dem.
Alltid lugn och intagen af förakt, som om hs
arit öfvertygad att ej löpa någon fara, spän