Plötsligt lät Alis af Tebelen rena och ljudand
stämma höra sig. Lyckliga ären J, Levtochors sö
ner, trefaldt lycklige, som fån dö för Alis, den a
Gud sändes hand!.... Skåden för sista gången e
dra berg, edra hem, edra makar.... ty, på samm
sätt som denna örn som sväfvar öfver edra hufvu
den .... (han pekade på en örn, som händelsevis p
långt båll flög öfver honom) skolen J snart för e
vigt sofva på den blommande ljungen!
Under dessa ord sigtade Ali på örnen, skotte
brann, och efter två eller tre konvulsiviska ving
slag störtade han ned för Vizirens fötter.
Vid detta prof af skicklighet, hvaruti de trodd
sig se ett olyckligt förebud, bleknade de tre Kleph
terne. .... Invånarne från Levtochor, förskräckta
sänkte sorgligt ner sina ögon, då Vizirens Palika
rer deremot upphäfde ett jublande skri af beundran
Nå väl, kommen J modige vargar, I ären frie
Fältet tillhör er så väl som lejonet, hvilket nu skal
visa, att dess styrka är dess rätt! ropade Vizirel
slängande bössan ifrån sig, och kastande sig mer
ett enda hopp på temligen långt afstånd från sin
tre motståndare. Derefter fattade han sina pistoler
stödde mynningen på venstra handen och börjad
löpa med oregelbundna och starka språng hit oci
dit, än närmande, än aflägsnende sig från Demi
Dost, i afsigt att genom dessa hastiga rörelser gör
deras sigtning svårare.
Hvad som i synnerhet borde gagna Ali i denn
olika kamp, var den otroliga säkerheten i hans Ög8
och hans förvånande färdighet i skjutkonsten, son
ef en hästs fyrsprång eller ett hastigt lopp föga hin
drades. . .
Hvad som dessutom borde gagna Ali, var, såson
man förut sagt, de tre Klephternes ängslande orc
ty, såsom de i hvarje stund väntade sig att falla
någon osynlig snara, kände de sitt mod allt me
och mer svigta.
Imedlertid beredde de sig att anfalla.