EEE ALIVE BEAR VER he J VARSE WES SAEEIELE BREV ERVASR någon sådan uteslutande derföre att han är grefve, friherre eller adelsman; han vill hafva förtjensten etablerad såsom den enda meriten, men anser oundgängligt, att om den någonsin skall blifva det, om det skall någonsin löna mödan att förvärfva kunskaper och duglighet, måste monopoliernas tid upphöra, måste adeln upphöra som sådan, måste den återgå från en predominerande klass till den allmänna medborgareklassen. i Detta var hvad vår närvarande grundlag åsyftade, hvad 4809 års lagstiftare trodde sig hafva åstadkommit, åtminstone förberedt och hvad 1840 års valmän förmodade sig hafva stadgat på orubbliga grunder. Att de irrade sig, vet numera hvar och en; men om man kunde fråga dem: huruvida de med en blick in i framtiden verkeligen hade gjort allt hvad de gjorde? frukta vi alt svaret utföll rekande. Kastar man en blick på hvarje Svensk regent, på hvarje epok af Sveriges historia, så skall man finna, att ju mer adeln gynnats och varit rådande, desto olyckligare och nesligare har styrelsen varit och med desto fler fläckar är den stämplad. Christinas förmyndare-regering utgör det enda undantaget från denna allmänna regel, emedan en stor man då stod i spetsen derför; men till och. med i hans åsigter och system röjde sig stundom ej blott ädlingen, utan äfven adelsmannen. Kanhända är det imedlertid denne store mans inflytande man till någon del får tillräkna, att Gustaf Adolf är den enda Svenska Konung, som ej nödgats kämpa mot en aristokratisk opposition... Detta inflytande skulle likväl icke ensamt kunnat skydda honom, om det ej understödts af Konungens älskvärda personlighet, af den sysselsättning han gaf orolighetsandan i vapenyrket och dess lön: utmärkelser och fördelar samt framför allt af minnet af företrädarens oblidkeliga stränghet och den decimering hans väldiga hand företagit inom de hersklystnes och uppstudsiges leder. Men utom Gustaf Adolf gifves det beklagligen på sex århundraden eller under hela den tid adeln kan sägas hafva existerat som stånd, ingen Svensk regent, hvars styrelse hon ej motarbetat, mot hvars planer eller person hon ej intrigerat eller konspirerat, hvars stunder hon ej förbittrat eller hvars lif hon ej förkortat. Tvenne regeringar göra härifrån undantag: Drottning Christinas och den sedan år 41809. Christina skonades från adelns motstånd och hätskhet, emedan hon i allt gynnade denna klass och på den bortslöste hela statens tillgångar. När intet mer fanns att förslösa, kände hon, genom en instinktlik aning, att hon ej vidare kunde räkna på dess hyllning och tillgifvenhet och hon var för lättsinnig, för litet van vid sjelftanka, tilläggom: för litet understödd af tidens opinion, att sluta sig till folket och hos det söka ett skydd mot kastandan. Hon visste således intet annat medel att skydda sig mot den hotande stormen, än att söka en fristad deremot i en hamn, der den icke kunde hinna henne: i privatlifvet. Vi nämnde det andra undantaget: Styrelsen efter år 4809. Innan vi något närmare taga denna styrelse i betraktande, böra vi bemöta en invändning, som man troligen ej underlåter att göra, om det olämpliga i en artikels syftning, ämnad att måhända läsas af en ung prins, hvars första offentliga handling föranledt densamma, och hvilken går ut på att till den hulfvudsakliga rigtningen ogilla det styrelsesystem, under hvars tillvaro han sjelf sett dagen och uppvuxit. Härtill svara vi, det vi ej ärna begå den oskickligheten, att inblanda oss i prinsens, lika litet som i någon annans, enskilda förhållanden till sin familj eller vilja ställa honom i opposition mot densamma. Han skall såsom son och menniska egna den och dess medlemmar hela sin vördnad, kärlek och tillgifvenhet; och Svenska folket, för hvilket naturens och hjertats band äro heliga, skulle visst icke utan missnöje enj gång se på thronen en furste, som börjat med att kränka dem. Men han tillhör ock såsom blifvande regent Svenska folket, och det är i denna egenskap vi betrakta honom; det är hans åligganden som sådan vi söka framställa. Den store Gustaf Adolf var ieke mindre god son för det han som konung valde ett annat och försonligare system än det hans fader följt. Många regenter hafva i mer eller. mindre grad afvikit från den väg, deras föregångare beträdt, utan att någon velat tolka det såsom bristande sonlig vördnad. Hvad statens fördel, folkets fordringar, eller tidens och omständigheternas kraf möjligen kunde tillåta företrädaren att göra, tillåta de icke alltid efterträdaren, och det är vår öfvertygelse, att de hos oss ej längre tillåta en Svensk styrelse, af hvilka händer hon må