EEE ALIVE BEAR VER he J VARSE WES SAEEIELE BREV ERVASR
någon sådan uteslutande derföre att han är
grefve, friherre eller adelsman; han vill hafva
förtjensten etablerad såsom den enda meriten,
men anser oundgängligt, att om den någonsin
skall blifva det, om det skall någonsin löna mö-
dan att förvärfva kunskaper och duglighet, må-
ste monopoliernas tid upphöra, måste adeln upp-
höra som sådan, måste den återgå från en pre-
dominerande klass till den allmänna medborga-
reklassen. i
Detta var hvad vår närvarande grundlag åsyf-
tade, hvad 4809 års lagstiftare trodde sig hafva
åstadkommit, åtminstone förberedt och hvad 1840
års valmän förmodade sig hafva stadgat på o-
rubbliga grunder. Att de irrade sig, vet nu-
mera hvar och en; men om man kunde fråga
dem: huruvida de med en blick in i framtiden
verkeligen hade gjort allt hvad de gjorde? fruk-
ta vi alt svaret utföll rekande. Kastar man en
blick på hvarje Svensk regent, på hvarje epok
af Sveriges historia, så skall man finna, att ju
mer adeln gynnats och varit rådande, desto o-
lyckligare och nesligare har styrelsen varit och
med desto fler fläckar är den stämplad. Chri-
stinas förmyndare-regering utgör det enda un-
dantaget från denna allmänna regel, emedan en
stor man då stod i spetsen derför; men till och.
med i hans åsigter och system röjde sig stundom
ej blott ädlingen, utan äfven adelsmannen. Kan-
hända är det imedlertid denne store mans infly-
tande man till någon del får tillräkna, att Gu-
staf Adolf är den enda Svenska Konung, som
ej nödgats kämpa mot en aristokratisk opposi-
tion... Detta inflytande skulle likväl icke ensamt
kunnat skydda honom, om det ej understödts af
Konungens älskvärda personlighet, af den syssel-
sättning han gaf orolighetsandan i vapenyrket och
dess lön: utmärkelser och fördelar samt framför
allt af minnet af företrädarens oblidkeliga sträng-
het och den decimering hans väldiga hand före-
tagit inom de hersklystnes och uppstudsiges le-
der. Men utom Gustaf Adolf gifves det beklag-
ligen på sex århundraden eller under hela den
tid adeln kan sägas hafva existerat som stånd,
ingen Svensk regent, hvars styrelse hon ej mot-
arbetat, mot hvars planer eller person hon ej
intrigerat eller konspirerat, hvars stunder hon ej
förbittrat eller hvars lif hon ej förkortat. Tven-
ne regeringar göra härifrån undantag: Drottning
Christinas och den sedan år 41809. Christina
skonades från adelns motstånd och hätskhet, e-
medan hon i allt gynnade denna klass och på
den bortslöste hela statens tillgångar. När intet
mer fanns att förslösa, kände hon, genom en in-
stinktlik aning, att hon ej vidare kunde räkna
på dess hyllning och tillgifvenhet och hon var
för lättsinnig, för litet van vid sjelftanka, tilläg-
gom: för litet understödd af tidens opinion, att
sluta sig till folket och hos det söka ett skydd
mot kastandan. Hon visste således intet annat
medel att skydda sig mot den hotande stormen,
än att söka en fristad deremot i en hamn, der
den icke kunde hinna henne: i privatlifvet.
Vi nämnde det andra undantaget: Styrelsen
efter år 4809. Innan vi något närmare taga
denna styrelse i betraktande, böra vi bemöta en
invändning, som man troligen ej underlåter att
göra, om det olämpliga i en artikels syftning,
ämnad att måhända läsas af en ung prins, hvars
första offentliga handling föranledt densamma,
och hvilken går ut på att till den hulfvudsak-
liga rigtningen ogilla det styrelsesystem, under
hvars tillvaro han sjelf sett dagen och uppvuxit.
Härtill svara vi, det vi ej ärna begå den oskick-
ligheten, att inblanda oss i prinsens, lika litet
som i någon annans, enskilda förhållanden till
sin familj eller vilja ställa honom i opposition
mot densamma. Han skall såsom son och men-
niska egna den och dess medlemmar hela sin
vördnad, kärlek och tillgifvenhet; och Svenska
folket, för hvilket naturens och hjertats band
äro heliga, skulle visst icke utan missnöje enj
gång se på thronen en furste, som börjat med
att kränka dem. Men han tillhör ock såsom
blifvande regent Svenska folket, och det är i
denna egenskap vi betrakta honom; det är hans
åligganden som sådan vi söka framställa. Den
store Gustaf Adolf var ieke mindre god son för
det han som konung valde ett annat och för-
sonligare system än det hans fader följt. Många
regenter hafva i mer eller. mindre grad afvikit
från den väg, deras föregångare beträdt, utan
att någon velat tolka det såsom bristande son-
lig vördnad. Hvad statens fördel, folkets for-
dringar, eller tidens och omständigheternas kraf
möjligen kunde tillåta företrädaren att göra,
tillåta de icke alltid efterträdaren, och det är
vår öfvertygelse, att de hos oss ej längre tillåta
en Svensk styrelse, af hvilka händer hon må