-Iskulle blifvit lättare för den oinskränkte regel
Iten, när folkupplysningen råkar vara efter l
Igens eller planens id? Tror han att det:
Mlättare att befalla, när man ej kan göra sig fö)
Istådd af de lydande, än när man kan öfverlägg
Imed dem och erfara, hvad deras bildningsgra
loch deras rådande meningar medgifva? Nej. E
Ikonstitutionel monark. kan väl icke göra al
Idetsamma som sjelfherskaren, men han ka
göra det säkrare, både för sin egen person oc
för idens genomförande. Ar det icke för öfrig
ett stort och ärofullt uppdrag, värdigt den v
saste och kraftfullaste, att hålla alla den stor
statsmachinens trådar i sin hand, att se till, de
lalla bjulen verka för sina ändamål, att intet :
Idem träder ur sin bana och hämmar det andra
gång, och att, i fall sådant skulle ske, återställ
ordningen och återföra den förvillade på si
plats? Den vanligaste materiella machins sköts
fordrar förstånd, kunskaper och vaksamhet; ka
man då på allvar tro, att statsmachinens gån
skulle kunna underhållas af en nolla? Nej, de
erfordrar i sanning både kunskaper, upplyst för
stånd och ädla afsigter i högre grad, än hva
man förmodar, och det gifves för en stat inge
större olycka, än frånvaron af dessa egenskapei
i förening med begäret att regera, att inbland
sig i alla småbestyr, dem man ej kan hafva ti
och förmåga att följa, att vilja känna och först
allt, hvilket i sig sjelft är det otvetydiga er
kännandet att man förstår intet, att, skydda
bakom oansvarighetens diamant-mur, tillvälla si
den ensamma afgörande och beslutanderätten
alla mål, förvandlande de ansvariga tjenarne til
blinda redskap för den oantastliges nycker, oc
vid deras val seende på en enda egenskap ho
dem: deras medgörlighet och djerfhet att trots
den allmänna oviljan. Ingenting bevisar tydli
gare, att man ej förstår sitt kall, ej fattar der
konstitutionella principens betydelse. Denna vil
ovilkorligen hafva någon ansvarig för allt hvac
som sker inom staten, och den som vill regera
han må heta hvad som helst, måste äfven war:
beredd på att ansvara. Konungen kan väl si
lunda, efter lagens bokstaf, befalla en åtgärd
och hans minister kan, om kan är nog svag
dertill, lyda cch underteckna. Ar den rent a
lagstridig, faller det juridiska ansvaret på der
sednare. Det gilves likväl ett högre, det mora
liska, ansvaret inför samtid och efterverld, och
detta kan ofta vara tyngre och betydelsefullare
Dermed belastar sig då regenten både är Kar
befaller de olagliga och de lagligt riktiga, mer
stundom vida förderfligare åtgärderna. Om detts
ansvar ej kan i laglig form af honom utkräfvas.
tror han då verkligen, att det alltid uteblifver
och säger vår historia, att det icke var att be:
fara? Vi skola söka visa, huruvida sådant vari!
fallet.
Man har på sednare år hos oss sökt göra en
ny stats-lära gällande. Man har velat insinuera,
att Konungen icke blott vore oansvarig för si-
na offentliga handlivgar, utan äfven att icke alls
något ansvar derför kunde emot någon yrkas,
emedan Konungens bifall dertill gaf dem en
helgd, som frikallade äfven hans rådgifvare för
den lagliga påföljden, föregifvande, att sjelfva
den af representationen utöfvade rättigheten att
ogilla sådana handlingar eller afslå fordringar, i
vanlig väg af regeringen framställda, vore in-
konstitutionellt och straffbart. Detta yrkande
är lika lagstridigt, som förnuftslöst, och förut-
sätter upphäfvanrdet af äfven den aldra enklaste
slutkonst. Det vore ett nästan lika förnärmande
af förnuft och logik, att vilja upptaga det till
vederläggning, emedan man derigenom skulle
bevisa hvad som ej behöfver bevisas, eller att i
ett väl ordnadt samhälle, der hvarje individs
minsta rätt är ställd under lagarnes skydd, äf-
ven hela nationens är det, och att hon ej gifvit
sig en statsförfattning, som sanktlionerar ett o-
begränsadt godtycke, genom det på en gång för-
hatligaste och löjligaste gäckeri med orden grund-
lag och allmän lag. Men man har talat om
Svenska folkets urgamla kärlek och vördnad för
sina konungar och sin öfverhet. Man har ej
kunnat åberopa något vittne, som kraftigare ve-
derlägger påståendet om oansvarighet för regen-
tens gerningar; än just detta folks förhållande
till sina konungar, ty i intet af historien kändt
samhälle har ansvaret bestämdare och kraftigare
utkräfts, än i vårt. Gustaf III, som insåg detta,
lägger cckså i Oxenstjernas mun om Svenska
folket detta omdöme, att det är förfärligt i sin
hämnd mot kungar utan dygd. Intet lands ti-
deböcker veta att förtälja om så många störtade
och afsatta konungar som våra, och på 600 år
har Sverge icke ägt någon regent, som, lik an-
dra länders konungar och furstar, i fredlig arf-
följd uppträdt på thronen, bibehållit styrelsen i
samma skick, de emottagit den, och lemnat den