Visande på Michaö!, som sof på hennes knä
sade Noömi med tiårfyllda ögon och tänkande
på den fara hennes son utstått: kära barn! se
hur han sofver! —- Sedan strök hon undan de
bruna hårlänkarne, som dolde barnets tärda och
lidande gestalt, och kysste honom sakta på pan-
nan. Böjande sig ned öfver Michaöl, betrakta-
de Greken honom äfven en stund tigande med
melankolisk ömhet. :
Hastigt började Mich:öl oroligt och feberaktigt
röra sina händer utan att öppna ögonen, och
frammumlade några oartikulerade ljud.
— Han drömmer, han drömmer! den heliga
jungfrun gifve honom goda drömmar! hviskade
Noömi, som framlutad öfver barnet med oro
gaf akt på uttrycket i dess ansigte.
Michaöls panna fuktades af svett, hans drag
förvredos; han tycktes vara i en förfärlig skak-
ning, utstötte ett klagande skrik åtföljdt af Kham-
cos olycksbådande namn, sedan tystnade han;
men oron fortfor.
— Gud beskydda vårt barn! — ropade den
arma modren tröstlös. — Han drömmer om
trollpackan!.... Ve oss! ve oss!!....
— Må Gud fördömma henne till tid och e-
vighet, ty hon förgiftar till och med våra barns
sömn! — återtog bergsbon med bitterhet.
Han höll just på att fortsätta, men hastigt af-
brytande reste han upp hufvudet och vände sig
åt dörren, sägande till sin hustru: — Hörde du
någonting?
Nej, svarade Noömi, och betraktade förskräckt
sin man, tryckande barnet i sina armar.
Mareo Dukas störtade hastigt upp, för att se
efter, om de båda träbommarne, som stängde
dörren innantill, voro riktigt tillslutna, sedan
blef han stående och fortfor att lyssna.
— Jag är rädd, .. — sade Noöm bleknande.
Hastigt lade Greken örat till dörrein, lyssnade
ett ögonblick och gaf sedan tecken åt sin hu-